Jag grät fult och stort till Gilmore girls. Lorelai och Rory sprang mot varandra, jag tror de hade bråkat tidigare men nu sprang de mitt i gatan mot varandra och jag bröt ihop. Att få krama sin mamma. En sådan enkel sak. Det läker aldrig.

Svante säger:

Kan man dö inomhus?

Dog din mamma inomhus?

Jag vill gosa med bröstis.

Bröstis är min bästa vän.

Oj här ute är det helt mörkt!

Bröstis, lever du?

Jag är glad för vårt första hela år i huset, livet på landet med barnen och Henrik, att jag fick fast bibliotekariejobb på 50% och tid att vara i skrivandet. 2025 ska jag äntligen få släppa bok igen. Önskar mig så mycket mer av det, skrivandet, skapandet. Halva 20-talet har gått nu. Det känns ju sjukt. När 2019 skulle bli 2020 skrev jag nåt om att refuseringarna inte skulle få följa med in i 20-talet, att det var dags att få debutera nu, typ nåt sånt. Bara några dagar senare blev Hästar antagen. 2021 kom min första bok. 2022 kom min andra. Nu känns det som att tiden bara går. Det tar sådan tid att skriva.

Summerar årets lästa böcker till 62 (bilderböcker räknas inte, kan inte räkna allt). Hittills. Än är ju inte året slut. Nu börjar äntligen julläsningen och julledigheten, efter den obligatoriska resan till svärföräldrarna dagarna efter julafton, efter att ha kommit hem till en vält julgran men tack och lov ett inte ett allt för vattenskadat trägolv. Jag som pratade i bilen om att jag skulle vilja skaffa katt nästa år. Den var här och välte granen, lite i förväg. Svante sa att vi inte fick bli arga på nissen som gjort det, för nissar kan vara lite busiga. Jag har även fått erfara hur det är när ens barn får jullov och kommer hem med almanackan som han jobbat med hela terminen, som vi fått uppdateringar om i veckobreven från skolan, och nu kommer han hem med den inslagen i paket som det står till moster Stina på. Jag har alltid tänkt när en mamma får tex en hemstickad grytlapp (Annika i Pippi Långstrump gjorde en liten skev sak till sin mamma väl?) så blir man som förälder någonstans besviken, över att barnet inte är duktigare? inte har ansträngt sig mer? inte ger en något man faktiskt önskar sig? Men nu fattade jag kanske för första gången hur det verkligen kan vara helt tvärtom också.

Claire Keegan – Genom blå hagar (”Nu står du på trappavsatsen och försöker minnas lycka, en fin dag, en kväll, ett vänligt ord. Det känns passande att leta efter något lyckligt som gör avfärden svårare men inget dyker upp i huvudet. Istället minns du den gången settern fick så många valpar. Det var ungefär samtidigt som din mor började skicka in dig i hans rum. I grovköket stod din mor böjd över tunnhalvan och höll säcken under vattnet tills det inte pep längre och inget rörde sig i säcken. Den dagen hon dränkte valparna vände hon på huvudet och såg på dig, och hon log.” Gillade!)

Karl Ove Knausgård – Vargarna från evighetens skog (”Vad hade de allra, allra första människorna tänkt när löven föll av och det blev vinter? De måste ju ha blivit rädda, för ingenting sa att löven skulle komma tillbaka igen? Och när de kom tillbaka igen måste det ha varit som ett mirakel. Kanske fick det dem att tro att de döda också kunde komma tillbaka och börja leva igen?” Jag är återigen knockad. Det är som att vara i en dröm, en sådan skärpa och närvaro, högst realistiskt men någonstans i bakgrunden dyker till sist skevheten upp som vänder på världen. Jag har reserverat del 3 på bibblan nu.)

Aravind  Jayan – Tonårspar har kul på allmän plats (Bokklubbsbok som jag lyssnade på som ljudbok. Kulturellt intressant men inte särskilt litterärt intressant.)

Marie Aubert – Jag är inte sådan här egentligen (Den här var mycket trevligt sällskap i mitt liv som bilkörande människa bland annat (jag har lyssnat alltså, lovar att jag inte läser medans jag kör bil). Familj, flera olika karaktärers perspektiv, avighet i relationer, alltid avighet i relationer.)

Mariam Naraghi – Jägmästarna säger (”Utan att du märker det / räknar sköterskan dina andetag. / Även barnen räknar dina andetag men / de märker det inte.”)

Kristofer Folkhammar – Måla (”Jag försöker återvända / det är knutet till min enskilda smärta / min svårighet / att få ihop saker. […] Då drömmer jag / om fastlagda samband / att smärtan ska kläs av / som vid kulmen i en deckargåta. / Att existentiella gap / ska gå att knyta till en åtalbar gärningsman.”)

Ingela Strandberg – Nattmannen (”Det regnar in i busskuren // Det kommer ingen / mer buss ikväll / Och om det gjorde det / skulle ingen gå av // Men tradarna stryker förbi //  Själen är röd // Kroppen aska // med den vilda glädjen kvar // Utdragen som ett lomrop” Jag är ett fan av Ingela Strandberg.)

Hanna Rajs – Samma, mamma (Ok erkänner väl då att jag började gråta. ”du hann inte ens se mig bli förälder / det känns som jag blev utsatt för ett rån / nån stal min glädje över att bli äldre // men djupt i mig så brinner än min flamma / folk frågar mig var jag har fått det från / jag svarar att jag fick det från min mamma”)

Teresa Glad – Stora boken (Är mkt förtjust i den här serien, som efter Hemliga boken och Konstiga boken avslutas med Stora boken. För ålder 6-9 men jag tycker det går bra för äldre också. Min Ester i I det vilda är besläktad med Teresa helt klart (vilket gör att jag är besläktad med Teresa, helt klart.))

Alia Trabucco Zerán – Rent hus (Har lyssnat på suverän ljudbok vilket var suveränt och den lämpade sig mkt bra att lyssna på och samtidigt grämde jag mig över att jag borde läst den tryckta boken istället men då hade jag inte hunnit läsa den än, ibland blir det inte rätt hur man än gör men mkt bra är den så då är det ju oavsett rätt.)

Caroline Ringskog Ferrada-Noli – Den förlorade sonen (Var nyfiken och tvingade min bokklubb att läsa den men ingen gillade den. Jag kan gilla när det är lite snackigt och fult, men många gånger tyckte jag att det kändes poserande och inte genuint.)

Therese Bohman – Sanningsberget (”Den djupa förtrogenheten med barndomens landskap, som inte ens är landskap, utan vägrenar i ett villaområde, det är kunskap som inte har något värde över huvud taget, tänker jag, och samtidigt är det på sätt och vis allt, ett slags grund i människan, en förankring i världen.” Inte bara ett mycket snyggt omslag, men en roman som jag tyckte mycket om att vara i.)

Hernan Diaz – Egendom (”Det där var min historia. Det där med att återberätta detektivromaner vid middagsbordet. Bevel hade läst det i min text. Det var en av de scener jag hade hittat på för Mildreds räkning efter att han bett mig skapa hemtrevliga episoder med hjälp av mitt ’kvinnliga handlag’. Jag hade baserat det på mina middagar med min far, som satt som klistrad och lyssnade när jag återberättade den senaste boken av Dorothy Sayers eller Margery Allingham som jag lånat på Brooklyns stadsbibliotek, filialen på Clinton street. Och här satt Bevel och berättade min historia rakt upp i ansiktet på mig.” Herregud vilken roman. Dvs till formen är den roman, självbiografi, biografi, dagbok. Den är en rysk docka som i lager efter lager avslöjar lögnerna och kommer närmare kärnan. Om en värld av pengar och makt och om att vara kvinna i en värld av pengar och makt.)

Han Kang – Vegetarianen (”Medan han såg hennes medvetslösa kropp bli omhändertagen på akuten hade han hört ett ljud som av någonting som bröts itu inom honom. Känslan som hade uppfyllt honom i den stunden kunde han inte ens nu beskriva för sig själv. En människa hade attackerat sin egen kropp mitt framför ögonen på honom, försökt skära i den som om den var ett stycke kött; hennes blod hade stänkt ner hans vita skjorta, blandat sig med hans svett och så småningom torkat till en mörkbrun fläck.” Min första Han Kang. En speciell bok som kommer ta en stund att smälta. Behöver läsa fler av hennes böcker.)

Maria Stepanova – Flyktpunkten (Den senaste bokklubbsboken hann jag inte få från bibblan så det fick bli e-bok. Om en författare i exil som rymmer från sitt liv och vill slå följe med en cirkus. Jag gillade den! Ger den kanske tre och ett halvt lejon?)

Klara Wiksten – Mors dag (Serieroman om barn som förlorat sina mammor. Jag hade kunnat gråta mig sönder och samman om jag inte bitit ihop och hållit boken på lite distans från hjärtat.)

Karl Ove Knausgård – Det tredje riket (Jag måste stanna upp och utbrista ”jäkla Knausgård” ibland. Önskar mig givetvis del fyra i julklapp.)

Petra Mölstad – Landskapskynnen (”jag odlar ut håret / lägger det på kartans tecken / skörlevnadsmentaliteten drivs ut ur vreten / malen stryker amorbågen / rycker sina pudervingar // vial vicker vedel / virat som en ögla runt halsen / tidigt tecken på smuts / tecken på lidelse // så krävande är bräsman att den slinker ur hand i mun / orörd i skuggmalens näste ligger mörkerseendet” Inspirerande, laddat och obehagligt.)

Lisa Zetterdahl är den svåra andra diktsamlingen.

November alltså. Löven trillar av. Rosenskärorna vissnar. Luften är fuktig och luktar vedeldning. Jag älskar att bo på landet. Jag hostar och snorar och försöker stryka i min text. Löven trillar av. Jag försöker stryka i min text. Rosenskärorna vissnar.

Det är snart november. När jag nattar barnen vill Svante att jag sjunger Staffan var en stalledräng, som han föll så hårt för i julas, ja jag har varit tvungen att sjunga den varje nattning sen dess. Kupévärmen på bilen har varit trasig en tid, den har gått igång först om man kör i 90 km/h eller fortare, och på min väg till jobbet har jag bara 70-väg och 80-väg. Detsamma på min väg till stallet som ligger 45 min bort. Mörkret och fukten och rådjuren i skogen när jag kör hem. Men så fick Henrik veta att det kunde vara för lite kylarvätska och mycket riktigt fanns det ingen kylarvätska i bilen och vi fyllde på, och då funkade värmen igen! Men likaså verkar bilen läcka kylarvätska, vindrutetorkarna står still på alla långsamma steg men funkar på högsta effekt. Bilen är fortfarande blöt invändigt sedan vi hade översvämning i den då takluckor tydligen inte är täta utan vatten rinner in i bilen om det blir stopp i den inbyggda avrinningen. Jag vill även säga att vi fortfarande saknar tre fönsterbleck sedan snickarna fixade våra fönster, som vi får måla klart till våren. Jag kan öppna sovrumsfönstret om jag tar i ordentligt. Den nya persiennen i sovrumsfönstret har börjat gå sönder i snöret, det måste finnas något vasst inne i konstruktionen som nöter av det. Nu behöver vi nog sätta vinterdäck på bilen snart. Nu behöver jag lära mig att vila i att allt inte kan bli gjort på en gång. Vila i att livet är att gå med oklara saker. Sjunga Staffan genom våren, genom sommaren, genom hösten.

Balansgången i att skriva fint och fult.

Åh det var ljuvligt att vara på residens. Att få tiden och platsen att få försvinna så djupt in i texten (och skogen).

(Något av en chock att komma hem till barn och stök efter tystnad och fokus.)

Så har jag åkt till Söderköping och läst på Söderköpings poesifestival. Jag var nervös, det här att läsa ur ett manus som inte är färdigt (men det har nog gjort underverk med min skrivprocess dvs att få syn på allt som ska väck). Fint också att få lyssna till så mycket poesi. Jag skrattade så jag grät till UKON. Jag klarade att gå på efter Ingela Strandberg, berättade efteråt för henne att jag varit nervös över att gå på efter henne, men på något sätt klarnade allt i mig när jag lyssnade på henne. (Vi kanske kan säga att jag kände mig ledd av att hon läste om en busskur, flox, tror också äpplen? Ja för att inte nämna döden, livet, givetvis.) Jag åt många äpplen. Efter min läsning satt Stina och jag ute i mörkret på en parkbänk och åt berry körsbär och andades den kalla östgötska luften.