Svante säger: Jag och min andra mamma bodde i medeltiden. Sen flyttade vi till Malmö.

Han pratar ofta om vad han och hans andra mamma gjorde. Jag tolkar det som att det beror på att jag ofta berättar om min mamma. I vår familj är ju jag mamman, och att jag pratar om en annan mamma i en tidigare familj verkar ha gjort att Svante också vill berätta om en annan mamma han haft.

Häromdagen kom jag att tänka på, medans jag bäddade sängen (vet inte vad det säger mer än alla timmar av familjeomsorg man sysslar med), att många tycker I det vilda är så hemsk och det är väl pga spoiler alert kannibalen i del två. För mig är den berättelsen mest vacker? Kanske för att jag skrev den innan jag själv hade barn som ett uttryck för en stor längtan och saknad efter min mamma. Kannibalberättelsen ser jag som en spegelberättelse till Esters berättelse. Ester är rädd för att förlora sin mamma och kannibalen är rädd för att förlora sina barn. Ester balanserar i sina föräldrars skilsmässa, ett faktum som nästan ingen recensent tog upp intressant nog, men för mig handlar boken mycket om familjens förfall.

Den kommer kanske vara det bästa jag skrivit.

Sedan slutet på januari har jag inte läst nåt. Hela februari utan en bok. Förutom bilderböcker för barnen och på jobbet. Jag vet inte om det nånsin hänt förut? Jag har bara kollat på Gilmore girls. Jag har varit fast, besatt. Jag ser nästan aldrig på serier annars, jag läser istället. Men jag kände att det var dags att se om Gilmore girls, tio år lite drygt sedan jag såg serien första gången. Då var jag yngre än vad Lorelai är när serien börjar. Nu var jag plötsligt tio år äldre än henne. Och igår kväll såg jag sista avsnittet. Det är svårt att sammanfatta en serie på åtta säsonger, jag borde skriva på min roman istället för att försöka göra det. Men jag tänker på när folk hade t-shirtar som det stod ross + rachel på och jag kunde aldrig fatta att de brydde sig om den relationen? Om jag skulle ha en t-shirt skulle det vara lorelai + luke alla gånger. Henrik och jag kom fram till att jag är hans Jess, bara att han lyckades ”tämja” mig <3 (Vi är båda team Jess.) Men det är såklart inte bara kärleken det handlar om, det är familjerelationerna, uppväxten, klassfrågan som finns där i bakgrunden och som jag tänker är anledningen att det tar så lång tid för lorelai och luke att få varandra, skulle kunna skriva långt om det. Allting runt en mor- och dotterrelation som jag som är uppvuxen med en ensamstående mamma känner så starkt inför. Alla litteratur- och kulturreferenser och blinkningar hit och dit (alla twin peaks-referenser), hur bra castad serien är, musikvalen, alla fantastiska karaktärer. När vår värld är en galen och hemsk plats är det väl också extra fint att vara i stars hollow istället.

Det kändes som vårens bästa dag även om jag hoppas det blir fler. Henrik ligger hemma med feber och ingen annan kunde hänga på, så i lördags åkte jag själv med barnen ut i skogen och klättrade. Kände mig som en sån power mom, ensam vuxen med två barn och jag vågade klättra, årets första uteklättring men jag kände mig stark. Barnen var lyckliga och klättrade på allt och spillde varm choklad på tröjorna och vinterjackorna tog vi av direkt. Sen sov de hela bilresan hem och jag satt och körde i tystnaden och lyssnade på deras andetag. Mina barn. Att få dela allt med dem.

Igår hade Henrik fortfarande feber och jag och barnen åkte till plantskolan och köpte syrener och hallon samt stora säckar med gödsel och jord. Jag orkar inte gräva lika djupt som Henrik. Marken är hård och full av rötter. Jag fick ner allt i jorden, på ett ungefär. Jag kånkade runt på gödselsäckarna och spred i rabatterna, Svante försökte hänga gödsel i rosbusken.

Det slår mig nu i efterhand att jag kanske känner mig extra nära mamma i de här stunderna när jag är ensam vuxen med barnen. Att det bidrar till min känsla, minnet av att vara ett barn med en mamma. Att jag nu inte bara känner mig som en mamma, utan som mamma.

Jag vaknade imorse med en Svante som kröp upp och lade sin kind mot min och viskade jag är kär i dig mamma.

Jag läste igenom mitt diktmanus och petade runt lite, det kändes bra i magen. Och Henrik lade in vedträn och satt mitt emot.

Det var dimma när jag körde hemifrån. Risk för underkylt regn men bra grepp mot vägen. När världen är för jävlig behövs sådana här snälla små dagar. Nu sitter jag på café med romanen och det är svårt men jag ska vara snäll. Sen ska jag klätterträna själv, sen ska jag träffa Lina på lokal, sen ska jag hem, till alla jag är kär i.

Jag minns när jag var sex häx, Stina var fyra myra och mamma var fyrtiotre te. Jag minns hur jag gick runt hemma hos dagmamman och tänkte på det, åldrar och vad de sa om en, jag hittade och bestämde dess rim. Det finns inspelat på video också men det var länge sedan jag såg det. Jag tror jag klättrar i äppelträdet och säger att mamma är fyrtiotre te. Mamma och pappa är på gräsmattan, i solen, pappa spelar musik på radion och lägger kött på grillen. Det kan inte vara lång tid kvar tills de ska skiljas? I alla fall så är Arvid sex häx, Svante är fyra myra och jag fyller snart fyrtiotvå – tå? Fast först ska Arvid fylla sju – mu? Det här med livet, hur det försvinner och upprepas, är och inte är.

Det var en torsdagskväll i Malmö och utanför Grand stod det Lisa Zetterdahl på en skylt. Jag hade fishermans friend gömt i kinden medan jag läste och hostade inte. Folk kom fram efteråt och ville prata, så fint det var.

När Svante säger: keppuss (istället för ketchup), vips (visp), lompa (rumpa) och i övergår (i förrgår).

När Arvid frågar: hur får man menskopp? (han kommer in i badrummet för att visa ett nytt trolleritrick medan jag tömmer min menskopp och han menar nog egentligen hur får man mens.)

Det är ingenting jag kommer skriva om, men det ger mig en sådan kärlek till språk.

Jag grät fult och stort till Gilmore girls. Lorelai och Rory sprang mot varandra, jag tror de hade bråkat tidigare men nu sprang de mitt i gatan mot varandra och jag bröt ihop. Att få krama sin mamma. En sådan enkel sak. Det läker aldrig.

Svante säger:

Kan man dö inomhus?

Dog din mamma inomhus?

Jag vill gosa med bröstis.

Bröstis är min bästa vän.

Oj här ute är det helt mörkt!

Bröstis, lever du?

Jag är glad för vårt första hela år i huset, livet på landet med barnen och Henrik, att jag fick fast bibliotekariejobb på 50% och tid att vara i skrivandet. 2025 ska jag äntligen få släppa bok igen. Önskar mig så mycket mer av det, skrivandet, skapandet. Halva 20-talet har gått nu. Det känns ju sjukt. När 2019 skulle bli 2020 skrev jag nåt om att refuseringarna inte skulle få följa med in i 20-talet, att det var dags att få debutera nu, typ nåt sånt. Bara några dagar senare blev Hästar antagen. 2021 kom min första bok. 2022 kom min andra. Nu känns det som att tiden bara går. Det tar sådan tid att skriva.