det kan kännas som att snart brister det, snart bryter jag ihop, snart blir jag galen.

verkligheten känns så overklig så jag vet inte längre vad som är verkligt. ibland. som igår tex. alla var emot mig o pappa var arg för att han va tvungen att skjutsa mej till stallet o de i min ridgrupp hade redan valt hästar o fast att jag inte skulle välja sist fick jag det o fick då ta ”bottenskrapet” vilket i detta fall betyder gucci som hoppas stort o kickar upp ryggen o baken flera mil upp. men vi hoppade bra o jag satt kvar. men de i min ridgrupp pratade knappt med mej o de skrattade när jag fick gucci o jag kände mej så utanför o hatad o sen insåg jag att hela mitt liv är så. gick o grät i stallet.

ensamheten o utanförskapet blir så stort o tungt o hela mitt förflutna o hela min framtid ligger så hårt, vasst o tungt över mej. när man gått o svalt o försökt hålla känslan borta ett tag kommer den, som en panikattack.

idag ska jag till läkaren. så blir det kanske medicin. men jag vet inte. jag vet inte om jag vill.