det verkar som om jag kommer få sitta hemma hela helgen. men det kanske är lika bra för jag vågar o orkar inte åka nånstans.

lyssnar bara på manics o ligger i min säng o paniken är bara en centimeter ifrån mej. så har det varit i flera dagar. men paniken bryter aldrig ut helt. jag går o bär på den o den är så tung o jag blir så trött o jag är så rädd. rädd för allt o mest rädd är jag för mej själv. borde egentligen kanske inte skriv nått här nu för det kommer bara bli patetiskt svammel men jag måste få skriva av mej.

jag är så rädd. jag orkar inte mera. jag är så rädd att jag verkligen inte ska orka mera.

jag förstår mej inte på dej o jag förstår inte varför vi är tillsammans. du förstår inte mej o du gör mej bara illa.

jag måste få ringa till någon för jag måste få prata men jag vet inte vem jag ska ringa till o jag vågar o orkar inte visa för mamma o hon bara svansar runt mej o frågar vad som är fel o jag blir bara arg på henne för att hon inte kan lämna mej ifred. jag vågar inte vara själv.

va fan ska det bli av mej?

jag orkar inte mer.