man inser det inte förrän det är försent. det som jag alltid inser: det var rädslan. det är den som förstör allt. den får mej att göra saker jag inte borde, den får mej att förstöra. som inger edelfeldt skriver: ”det var som om allt jag gjorde gick på tok, därför att något inom mig var obotligt och inrotat fel. jag ville förstöra allt, göra det lika mörkt och ihåligt som jag själv.”

försöka att komma i partystämning. men jag småler lite stundvis för jag får hjälp. jag är sjuk.
i like vanilla and i like sex
i ride the pony that i like best
i knew i knew that there was something i missed
i was fifteen when i first got kissed
before i knew about the equality way
i wanted to get laid to
”take my breath away”