det gick bra att repa. o det va kul att träffa erik. sen va pappa i stan så jag åkte med han hem, eller rättare sagt, det va faktiskt jag som körde. fett med beröm till mej som faktiskt körde riktig stadskörning för första gången plus E22 i 4 mil.

jag sov på soffan i tre timmar o vaknade sen, o insåg att det fanns ingen anledning att vakna. det fanns ingen anledning att gå upp. det finns ingen anledning till nåt. jag orkar inte. är så trött. det gör bara så ont att minnas o jag gråter o jag saknar med varje liten del av mej o jag förstår inte varför jag fortsätter andas för jag står inte ut med tanken att mitt liv ska fortsätta vara så här.