det har blivit för mycket ångest. den där lilla gnagande ångesten, som aldrig riktigt bryter ut i något kraftigt men heller aldrig riktigt verkar försvinna… jag är bara så rädd. det känns bara meningslöst och hopplöst med allt. det enda som riktigt lockar är sova i min trygga säng. lyssnar på bright eyes och sjunger med i textrader som ”there’s a dream in my brain that just won’t go away, it’s been stuck here since it came a few nights ago”. men jag förstår inte varför jag fortsätter, varför jag anstränger mej. det tjänar egentligen ingenting till. jag vet inte vad jag vill med mitt liv. jag vet egentligen inte vad det är som driver mig vidare. min kropps ända önskan att få leva, och mitt naiva hjärta, förmodligen… kom på igår kväll att jag har en egen lägenhet som väntar. en lägenhet där jag ska bo själv. hur fan ska jag klara att bo själv? jag kan inte ta hand om mej själv. de flesta saker som handlar om att jag ska klara mej själv slutar med att jag ringer till mamma och gråter och ber henne att komma och rädda mej. om jag ska bo själv i en lägenhet kan jag göra vad som helst utan att någon har koll på mej. jag kan tillbringa hur många dagar och nätter som helst med att sitta och karva i mina jävla armar och jag kan sluta äta eller göra precis vad fan som helst. när man bor själv kan man göra vad fan som helst utan att någon enda jävel skulle upptäcka det… och nu dröjer det inte länge tills storerik flyttar tillbaka till sthlm. och snart flyttar allra käraste syster till skåne. och ellen flyttar till blekinge. det blir inte många kvar… det blir jag och rädslan, vilket jädra kalas. jag har dessutom upptäckt att en gammal rädsla har kommit tillbaka. när jag träffade lillerik hade han väl ett smått helvete med mej för att jag va så rädd för hela kärleksprylen. men efter ett och ett halvt år var den rädslan nog rätt försvunnen. jag litade på honom och mej, att det var vi och att det var kärlek. nu har jag insett att sen han lämnade mej har ju självklart den rädslan kommit tillbaka. jag kan inte lita på att jag inte blir utnyttjad och sårad. om jag bara kunde slappna av och andas, se vad som händer. men jag är bara rädd. jag vet att allting tar slut. jag vet att vi utnyttjar varandra. ingen jävel stannar ju, iaf inte de man tycker om… jag är bara så trött och känner bara för att sova. det har varit alldeles för mycket sista tiden. och det är alldeles för mycket som väntar, för mycket förändringar. och mitt naiva lilla pisshjärta hoppas på det bästa, medan jag väntar på det värsta… dessutom tycker jag om dej för mycket, det har blivit farligt… jag saknar att prata med min psykolog. men allt som finns är ett kök som luktar nybakade bullar, en cigarett på trappan med dörren öppen så jag hör musiken som jag spelar lite för högt för att vara mitt i natten, och så några timmar sömn för att vakna till ytterligare en meningslös dag… jo tack jag mår inget vidare, tack för att du frågar. varför kan man inte säga så? nej det känns verkligen inget bra, jag kan bara vänta mej misär. det känns ju jävligt kul liksom… nej fan jag måste ha en cigarett till innan jag kan gå och lägga mej.