2009 vann jag Umeå novellpris och fick åka till Umeå på flott firande, ta emot pris, signera böcker, läsa ur min novell, träffa de andra pristagarna och juryn, där bland annat PO Enquist ingick. Vid middagen råkade våra fötter mötas under det breda bordet och han utbrast oj vad långa ben du har. Senare sa han att vi visst skulle ta samma flyg nästa morgon, och ville jag dela taxi? Nästa morgon delade vi taxi och sedan satt vi på flygplatsen och pratade skrivande och liv. Vi satt på olika platser i planet, men på Arlanda träffades vi och kramades hejdå. Det kändes som att nu händer det. Nu startar min författarkarriär. 2009 hade jag precis fått några dikter antagna att publiceras i 00TAL. Nu skulle jag snart få debutera tänkte jag. PO Enquist sa åt mig att skriva en roman. Jag har sedan dess försökt skriva en roman. Tills för några månader sedan. Nu skriver jag noveller. 2009 fick mamma veta att hon var sjuk. När hon ringde mig och berättade skulle jag precis ut och springa. Jag satte mig på golvet och pratade med henne och grät och Henrik kramade mig. Sedan gick jag ut och sprang, för det kanske ändå var skönt att springa av sig lite. Jag sprang alltid på kyrkogårdarna på den tiden. Så jag sprang bland gravstenar och grät hela springturen. Det var omkring 2009 som mitt vuxna liv började tänker jag. Även om det nu känns som att jag fortfarande var så liten när jag tänker tillbaka på det.