den var min mammas bibel kanske jag borde sagt.

igår läste jag ut doris lessings den femte sanningen. jag försökte dra ut på det så länge det gick. ut och sprang. tvättade håret. men sedan läste jag de sista sidorna sittande vid köksbordet i henriks föräldrars lägenhet, en stor sexrummare och bara jag hemma. satt vid köksbordet medan det mörknade men jag tände inte lampan, drack svart te och åt rostad macka med apelsinmarmelad, och sedan var boken slut och jag gick och lade mig. jag tänkte på symboliken med att ha en inneboende, mamma sa att det hade hon inte tänkt på när jag frågade idag, men det var en av de saker som jag tänkte mest på, att det nästan är som the madwoman in the attic. i början är hon inneboende, sedan skaffar hon en egen lägenhet och har olika personer som inneboende, och de påverkar henne olika. i slutet ska hon flytta till en mindre lägenhet för att slippa ha någon inneboende. annars så är det det där med alla lager av fiktion, sånt är jag svag för. en karaktär i en roman som skriver en roman och karaktären i romanen osv…

att räkna rädslan i siffror. 10-50 procent. jag vet inte vad det betyder.

”Ogiltig samdebitering!
En samdebitering kan inte börja gälla innan avtalet,
avtalet börjar gälla: 1899-12-30”

ibland händer saker på jobbet som man får grunna på en stund.

sjuttiosex varma sidor, nyförlösta.

och etthundrafyrtiofyra kronor i porto.

igår kröp mamma, stina och jag upp framför de sista avsnitten av stolhet och fördom. ack vad jag åtrår mr darcy. vem vill inte utbyta sådana blickar med honom. eller helllre trycka upp honom mot väggen, men det får ju inte ens elizabeth bennet göra. är det därför det finns folk som väljer att bli skådespelare, månne?

annars är det mest bara jobb och jag känner mig allt som oftast som en urvriden disktrasa. men vi hittar små sätt att roa oss. som detta: http://www.youtube.com/watch?v=FSpCf8-AE94 jag bara älskar will oldham här, han är ju ful men galet snygg för att han kan bära upp sin fulhet. om man kan säga så. jag sa så. och det är nästan nästan att det skulle kunna vara i ringarum. och på kvällspromenaderna när jag undviker att trampa på grodor från storlek knappt synlig till stor som en liten hund brukar jag lyssna på bonnie ”prince” billy. men de senaste dagarna har det mest blivit anthony and the johnsons. till skillnad mot när jag springer och försöker hitta musik som får mig att springa snabbare. britneys skiva blackout fungerar bäst, men jag vill springa ännu fortare och jag vill ha variationen: moneybrother, why?, nirvana, M.I.A., jag har försökt med lite olika. i lördags blev det sju kilometer igen. om några veckor tänker jag mig att jag ska försöka på en mil. henrik ringde och sa att han sprungit en mil igår, hans första, och han gjorde det på 42 minuter, där har vi en som är snabb.

i helgen tog jag också vad som får bli de sista tagen med sandpapper på diktsamlingen, den får vara färdig, just nu, sedan vet man aldrig. det som känns svårare nu är att skriva det där jävla följebrevet. jag menar, diktsamlingar läser jag, följebrev har jag aldrig läst annat än mina egna.

nämnas kan även min dysfunktionella ”familj”. igår när stina och jag skulle åka hem med pappa efter jobbet såg stina vår halvlillasyster, pappas (hel)barn. jag känner inte riktigt igen henne, ser henne på avstånd någon gång om året. så pappa stannade bilen, tutade, vevade ner rutan och ropade. hon gömde sig grimaserande bakom en kompis. vi åkte vidare. det finns stoff till flera romaner här.

vad är det med alla fåglar som dör.
henrik hittade en på vardagsrumsgolvet. hur den hade hamnat där. vi bar ut den på balkongen och den bara låg och gapade och liksom flämtade, tuggade, i luften.
en stund senare var den död och henrik lade den i soporna. jag tyckte det var fel plats.
en av många döda fåglar känns det som. en av tre i alla fall.
och livet fortsätter och jag bara skriver kontrakt så att jag blir helt blind för namn till slut. till min namnteckning förändras. och när jag inte jobbar sover jag eller springer. igår började det ösregna när jag sprang och sedan på cykeln hem från spåret blundade jag mot regnet, hur länge man vågar blunda, och det är då man känner att man lever.
men det är trist när man inte hinner sträckläsa böckerna. jag har hållit på med salman rushdies satansverserna i snart två veckor. det blir ju bara frustrerande tycker jag. jag vill absorberas, absorbera.
det var något mer jag skulle skriva, men det minns jag inte.

imorse stod jag och tuggade trött en knäckemacka och tittade på en nattfjäril som dog på köksgolvet, den rörde lite på sig men sedan var den helt still. jag gick til jobbet, och nu ska jag äntligen gå hem igen. hepp!

rådjuret skrek mitt i natten. jag glömde skriva det. mitt i natten och mitt i skogen. jag var så rädd att jag inte vågade röra mig. det kändes som blair with project, fast på riktigt. min instinkt var att ringa mamma och säga henne att komma och rädda mig. detta trots att mamma var kanske tio mil bort. men mamma äter morfin och får inte köra bil. så jag ringde inte. någon gång måste man växa upp. jag låg stel av skräck istället. och idag säger mamma att det gick så bra på återbesöket hos läkaren. att de hade hittat mer cancer än vad de trodde i det de skärde bort är ju inget. det kallar mamma äsch. jag blir stel av skräck.

förresten, jag har väl sagt, köp 00-tal och läs mig!