jag sprang sisådär nio kilometer och det är inte på långa vägar lika skönt i malmö som på skogsvägarna i ringarum. men jag gillar närvaron av de döda, kaninerna med sina vita blöjstjärtar och all hortensia som nu vissnar.

den andra veckan i malmö har snart gått och jag börjar vänja mig igen.

jag och henrik kvällsbadar i havet i skymningen. köpenhamn ligger som ett pärlband på horisonten. när man vänder sig om och tittar på malmö ser det ut som manhattan. som jag tänker mig manhattan. jag skulle kunna lära mig att leva med havet tror jag. det är så mycket mer än skogssjöar. tång och hägrar och evigheten på nåt sätt. sedan promenerar vi hem och går vilse flera gånger. både i går och i förrgår gick vi förbi lyxvillor med kameraövervakning, vakthundar och stämning från filmen bodyguard.

jag har på dessa dagar kändisspottat gustav kjellvander (flera gånger), jepson i the ark (flera gånger), anders i anders&måns (om det inte nu är tvärtom) och igår lukas moodysson. då blev jag lite darrig i benen och lisa sexton år. jag insåg att om jag inte haft praktik på stadsbiblioteket i norrköping och då upptäckt lukas moodyssons diktsamlingar i poesihyllan när jag märkte om böckerna så hade jag kanske aldrig börjat intressera mig för poesi. eller det hade jag nog gjort. men det kanske inte hade blivit likadant. där på gatan när jag och lukas möttes så ville jag tacka honom, men det vågade jag ju såklart inte.

vi hyrde tre filmer för hundratjugo kronor för några dagar sedan. synecdoche new york, a compelte histpry of my sexual failures och mammut. det här skriver jag alltå får att knyta an till nyligen nämnda lukas moodysson. jag tyckte mammut var bättre än de recensioner jag läste när den kom. det kändes bra. men synecdoche new york var bäst av de tre, charlie kaufman är nog min nummer ett. när filmerna var sedda ville jag inte släppa slappandet så jag började se grey’s anatomy. det har blivit en form av besatthet de senaste dagarna. det är så galet många avsnitt kvar att jag inte vet hur jag ska kunna stå ut med att inte se dem alla på en gång. att stå emot detta är nog svårare än när jag slutade röka.

annars har jag återupptagit romanen igen. jag sitter tre timmar varje förmiddag på simris och skriver. de fyrtioen sidor jag klottrat ner fram till i juni var bättre än vad jag trodde. men fortfarande känns det som att jag bara tagit de första stegen ut i öknen. det är långt kvar.

den här veckan har ju annars till stor del bestått av fuglesang. när jag vaknar på morgonen tänker jag att han kanske är död. det började nog med att jag natten till i måndags drömde om ett litet leksaksflygplan som krockade med min hals, gick sönder och alla dog.

jag har precis ägnat några minuter åt att sprätta upp lasse söderbergs slottet la coste ligger i ruiner. den fick jag på gårdagens bokregn. både henrik och jag blev besvikna på bokregnet. inte för att jag hade trott att de skulle kasta ut böcker som skulle knocka alla till marken, även om det på sätt och vis var en lockande tanke, och det kunde ju vara därför bokregnet bara skulle bestå av lätta och luftiga diktsamlingar. men något sorts kastande eller givande trodde jag. nu var det istället ett gäng titlar stående i en bokhylla. väldigt odramatiskt, sånt har jag ju hemma. man fick bläddra och ta en. henrik sa att det inte var bokregn, utan bara böcker i regn. jag sa att mängden böcker inte ens var duggregn.

sedan gick vi på stan och köpte varsitt par jeans. henrik köpte cheap monday, vilket jag också hade tänkt men de jeansen är verkligen inte gjorda för min kropp. jag funderade på ifall jag borde köpa iallafall eftersom de bara kostar fyrahundra. men jag tog mitt förnft till fånga, och sedan gick vi till jc och där hittade jag ett par wrangler på rea för fyrahundra och de var fantastiska. jag tror det är färgen som heter deep dream. något heter deep dream iallafall.

malmö luktar london, utom utanför ikea för där luktar det hampi (som ligger i indien för den som inte vet). min dag är obeskrivlig, men jag började gråta hos tandläkaren när det visat sig att de bokat in mig på en annan dag än vad de berättat för mig, och jag gått upp tidigt och släpat mig dit helt i onödan. så kom vi till ikea en halvtimma innan de öppnade. allt för att jag skulle förstå hur mycket mer jag kunde ha sovit imorse. jag har inte sovit ordentligt på tio nätter. imorgon bitti ska jag gå upp halv fem för att jobba öppningspasset på pocket shop. det är nästan mer natt än morgon. på fredag morgon ska jag upp tidigt för att gå till tandläkaren igen. jag fick iallafall yoko onos grapefruit på posten, tyvärr efter att jag hade behövt den i skolan, men nu är den min bara min iallafall. och nu ska jag gå ut i köket och koka te och äta nybakat bröd och lite yoghurt.

här är den då, den obligatoriska listan på sommarens lästa böcker. jag vet inte varför den är obligatorisk, den bara är det. jag vet heller inte varför den innehåller så lite – ingen – poesi. det kan bero på att jag nästan bara läste poesi i våras. på vårens läste böcker finns dock ingen lista, den är inte obligatorisk. sommarens lista:

michail bulgakov – mästaren och margarita
mikael niemi – mannen som dog som en lax
john irving – hotell new hampshire
salman rushdie – satansverserna
doris lessing – den femte sanningen
bodil malmsten – priset på vatten i finistère

att listan publiceras nu betyder inte att sommaren är slut, bara att jag lämnar norrköping/ringarum på söndag. då tar min sommar slut. på måndag börjar jag på skrivpedagogutbildningen på skurups folkhögskola.

igår när jag gick min obligatoriska kvällspromenad insåg jag att min familj är skriven av john irving. någon gång skulle han nämna lusta som en förklaring.

i mörkret på en grusväg mellan två åkrar såg jag två katter sitta blickstilla och stirra på varandra. det var säkert tjugo meter mellan dem. de rörde sig inte. jag stannade en stund hos dem. jag rörde mig inte. jag var en del av något.

jag går och lägger mig med svarta fötter.

jag minns inte när jag var liten och grävde i snön och utbrast ”hurra jag har hittat sommaren!” när jag grävt mig ner till gräset.

jag skulle klippa gräset igår efter jobbet men det hade regnat så gräset var blött. jag gav mig ut i skogen och sprang en mil istället. min första mil!

en dryg vecka kvar på jobbet. huvudet blir mer och mer som en ballong som bara svävar iväg någon helt annanstans. det går inte att hålla reda på det. jag vill fylla det med litteratur. men där finns bara produktnummer, kundnummer, samdebiteringar, mailkorrespondens och oroliga mammor på telefon – lägenheten var visst inte helt ren eller var ska mitt barn bo? jag vill läsa, jag vill skriva, jag är för trött. när jag skulle skriva här om min läsning av doris lessings den femte sanningen låter jag ju som ett barn som precis lärt sig ljuda ord som cola änka boka boja anka bola anlä anla boja bolå. det låter som att jag har tomtar på loftet. här försöker jag nu göra en djupare analys av min analys som inte var annat än grund eller snarare oläsligt innehållslös. men snart blir det höst och då ska jag börja tänka igen. då ska jag gå till simris igen och då är det romanen som jag ska fortsätta på. vi får se, kanske har det varit nyttigt med paus. se ballongen sväva bort över hustaken. nu vill jag trycka rec + play.

jag minns när jag var liten och skrev min första novell. för att visa när tiden gick gjorde jag punkter…………….jag blev helt trött i fingrarna efter att ha gjort punkter i 1,5 sida………………………………….medan tiden gick.

mötesplatskyltarna (ja det är ett fenomen ute på landsbygden ja, grusväg heter det) som var klarblå när jag var barn är nu bara rostiga.

jag är tjugo år senare.