fortsättningen på listan:

hanna nordenhök – bländare
ida linde – räkneboken
marlen haushofer – väggen
elin ruuth – fara vill

nu blir det tofulasagne, folköl och förhoppningsvis lite sällskapsspel med henrik och andreas.

jag kommer aldrig att bli publicerad i lyrikvännen. jag borde bara lägga ner den ambitionen. jag tror de hatar mig. det här att de varje gång dissar mig med vad jag tror är precis samma mail:

”Hej Lisa!

Vi har nu tittat på ditt insända material och bestämt oss för att inte publicera det i vår tidskrift.
Lycka till på annat håll!

Vänliga hälsningar
Lyrikvännens redaktion”

annars kan jag konstatera att det snöar ute och att jag helst bara vill gå och lägga mig igen. för att muntra upp mig kan jag tänka på att två förlag återstår, norstedts och modernista, men eftersom de nu är uppe i 26 veckor är nog det troligaste att mitt manus bara ligger gömt längst ner i en hög med andra manus, vita pappersark, och det som göms i snö tänker jag men det är ingen vidare metafor.

glömde jag faktiskt skriva det?

jag var i tidningen i lördags!

http://www.skanskan.se/article/20100108/PERSONLIGT/701089967

idag har jag klivit ut ur idet. simris fanns kvar, och jag skrev tre timmar på romanen. och det var som att väcka någon från en djup sömn.

så fortsatte jag verkligheten med att påbörja en talboksinläsning om the new imperialism. på engelska. orden växer och förvrängs i min mun. jag kan inte uttala några av dem. jag kan omöjligen uttala imperialism när jag en gång slagits av hur konstigt ordet låter. när jag går för att fika med matillda upprepar jag det som ett mantra, imperialism imperialism imperialism.

ute ur idet får jag inte ägna dagarna åt läsning, l word, och socker.

fortsättningen på listan:
inger christensen – det
ted hughes – brev på födelsedagen
marie lundquist – jag går runt och samlar in min trädgård för natten
catharina gripenberg – ta min hand, det vore underligt
marie lundquist – de dödas bok
herta müller – hjärtdjur
marie lundquist – brev till de sovande

inte längre tre förlag kvar. man hör faktiskt på dunsen när det är förlagspost. nu är jag tom och trött och ledsen och undrar vad jag ska göra för att räcka till. samtidigt är jag glad för att de ser mig och ändå verkar tycka om vad de ser. iallafall. så här skriver bonniers:

”Hej Lisa!

Tack för att du skickade den nya versionen av Språket är en storlek man måste vänja sig vid till oss för bedömning. Du har fått vänta orimligt länge på svar, och jag ber om ursäkt för detta. Fler personer har läst ditt manus, noga och med stort intresse, och därför har det dragit ut lite på tiden.

Det är på många vis ett spännande manus du har skrivit, och det råder ingen som helst tvekan om att du har en poetisk begåvning. Du skriver lyhört, musikaliskt och finstämt, med stor språkkänsla och fin omsorg om detaljerna. Däremot tycker vi kanske inte riktigt att det bränner till ordentligt i texten, något som skulle behövas för att öka angelägenhetsgraden och för att bryta ett annars ganska tryggt upptrampat och lite osjälvständigt spår.

Så här säger en av våra lektörer: ’Symmetrin är textens krux, den är inte fullt så matematiskt balanserad att man kan njuta av den hantverksmässig men ligger ändå som ett lock över den eventuella lust eller farlighet som skulle kunna uppstå i en disharmoni eller förskjutning. De alldeles för få ställen där Zetterdahl bryter den trygga rytmen blir det genast intressantare: ’hon går att läsa som en sårkant / hon går att läsa som punktskrift’.’

Detta med ett ökat risktagande är något vi efterlyste redan efter läsningen av manuset i en tidigare version. Detta gäller dessvärre fortfarande. Kanske kan det vara så att du har arbetat för länge med dessa texter och att du skulle lägga samlingen åt sidan ett tag för att skriva någonting annat, något nytt? Det vi har läst av dig har absolut väckt vårt intresse och du är varmt välkommen tillbaka med nya manus!

Med vänliga hälsningar” osv…

sista biten stog vi längst bak i tåget och såg spåren rinna bort.

när vi kom hem var det elva grader i lägenheten.

det låg en stor hög med post på golvet, men inte förrän någon timme efter att vi öppnat allt slog det mig att det inte funnits någon refusering bland räkningarna och julkorten. alltså: tjugotre och en halv vecka. fortfarande tre förlag kvar.

de sista böckerna jag läste år tvåtusennio eller tjugohundranio (en smaksak kan man säga):
moa-lina croall – sen tar vi berlin
john irving – en bön för owen meany
louise epstein – sju dagar i augusti

nu har jag gått i någon form av ide. jag ligger på soffan. igår såg jag the yes men. idag såg jag pingvinresan. jag äter karameller. jag dricker blåbärste. (och tänker på björnarnas vinterdömmar.)