sista avsnittet av lost visades för några dagar sedan i usa. min absoluta favoritserie. jag har ännu inte sett de fyra sista avsnitten. henrik och jag har sparat på dem, för att kunna se dem i följd, teveserier gör sig bästa i följd, trots att de oftast sänds en gång i veckan. men henrik är fortfarande i tyskland och klättrar, och jag känner ju att jag måste vänta på honom. även om tanken slagit mig att jag skulle kunna se dem nu, sedan se om dem med honom och låtsas som ingenting. men jag biter ihop, någon moral ska jag väl ha i kroppen. jag har fått kasta mig över radion och stänga av den när de började prata om lost, jag har snabbt bläddrat förbi en sida i tidningen, jag har scrollat förbi statusuppdateringar på facebook när jag skymtat ordet ”lost”. jag tänker på det natt och dag. henrik kom hem så att vi kan kolla på lost!

igår skrev jag drygt sju timmar på simris. det är onekligen rekord. jag hade kunnat sitta kvar hur länge som helst kändes det som. ett mycket positivt tecken. jag hade sällskap av moa som också skrev, kanske är det det som är grejen. idag ska jag ta en dust med diktsamlingen här hemma vid skrivbordet.

en gång i tiden i en telefonundersökning fick jag frågan om jag var gift, sambo eller ensamstående, och jag svarade ganska chockad ensamstående, men det känns ju bara som att det är fyrtioåriga ensamstående mammor som är ensamstående. när jag minns mina två år i min etta i norrköping känns det som att allt jag gjorde var att sitta uppe på nätterna och kolla på dålig teve och lyssna på cat power och röka i fönstret. det känns som att det var det jag gjorde åtminstone 90 procent av tiden. (och så regnade det.) så mycket ensamhet. henrik är i tyskland och klättrar i tio dagar. jag sitter inte i fönstret och röker hela natten, men jag kollar på dålig teve och lyssnar på cat power och känner mig som tjugo. jag kollar på foton på facebook på kompisar jag hade när jag var barn och tonåring. de ser gamla ut. de ser ut som deras föräldrar. jag undrar hur gammal jag egentligen är. ser jag ut som någon annan.

jag ska ha fem (5!) skrivarcirklar på studiefrämjandet/stadsbiblioteket i höst! (om någon anmäler sig, vill säga. (anmäl er! betyder det.)) nu måste jag bara förstå hur jag ska sluta att vara så nervös, så peppad, det är ju en hel sommar först.

listan fortsätter:
vigdís grímsdóttir – tystnaden
marie norin – djuraffär

trots sjukhusbesöket, att jag blev halvt dränkt i ösregnet och att vi haft strömavbrott några timmar, så väger ändå den fantastiska handledningen över och gör detta till en bra dag. vet inte när jag var så sugen på att skriva sist. jag fick också en läkare som ritar för att förklara och som säger att nu kan det kännas lite kallt.

jag har läst några böcker till, listan fortsätter:
marguerite duras – älskaren
marguerite duras – dödssjukdomen

sedan åkte jag och henrik till paris. paris je t’aime. min första gång i paris och jag vill åka tillbaka. trots att vi blev riktiga fenor på att åka tunnelbana, så gick och gick och gick vi, efter bara en dag var jag så ömfotad att jag haltade mig igenom resterande dagar. tyvärr fick vi inga ljumma kvällar på uteserveringar, vinden blåste kall, den dagen det var som kallast flydde vi till louvren. men med dubbla koftor under jackan har det ändå gått att njuta av paris slingriga gator. jag tackar eyjafjallajökull att vi fick komma iväg. någon anekdot då. vid ett tillfälle när henrik letade efter en toalett satt jag på trottoarkanten och väntade, tittade på kartan och skrev lite, då kom två män fram till mig med kanske fem-tio minuters mellanrum och erbjöd mig pengar. de trodde kanske att jag tiggde. någon timma senare ville en ung kille fotograferas med mig. då funderade jag på hur detta gick ihop. jag har skrivit lite också, lite stapplande på nya romanen. och vi har varit på shakespeare and co och jag blev helt hänförd, den vore en anledning att flytta till paris, jag köpte sylvia plaths ariel och tackade ja på frågan om jag ville ha en stämpel i den, jag har nu även sparat påsen och kvittot, sånt gör jag aldrig, men jag blir smått yr av lycka bara jag tänker på att en bokhandel kan få vara sån, på övervåningen satt folk och läste och skrev, och den gamla skrivmaskinen man fick skriva på och henrik tjatade att jag borde skriva något men det var så långt till alla ord då. annars var det spännande att få prata lite franska, lyssna på franska, läsa franska. jag var blyg och stammade mina je voudrais. sen så har jag tänkt mycket på, tja, att vara en liten människa bland miljarder andra, kan man kanske säga. på louvren hängde mona lisa bakom glas, dubbla staket och med två vakter. de tusentals andra verken var inte lika viktiga, det kunde kännas som att alla tavlor med keruber och statyer på män med nakna snoppar lite fanns där för att bygga upp en storskalighet. på kyrkogården père lachaise går alla med karta för att hitta fram till de viktiga personernas gravar. de tusentals andra gravarna är mera en slags utfyllnad, för att göra jakten lite svårare och mer spännande. när vi var vid den okände soldatens grav under triumfbågen tänkte jag att han ju knappast är okänd. men det vet inte han om. då finns det ju betydligt fler människor som är mer okända. iallafall. nu är vi hemma igen och det tar emot på ett sätt och är skönt på ett annat.