det är fredag kväll och jag sitter ensam i henriks föräldrars stora och pampiga lägenhet (min mamma säger att det är ingen lägenhet, det är en våning). här finns det plats för tystnad. passande nog river blåsten i trädtopparna utanför fönstret och himlen går i mörkt grå med inslag av lila. henriks föräldrar är i sommarstugan. henrik är ute och ska träffa kompisar (och ringde mig nyss för att säga att han precis insett att det är fredag kväll och att han kan råka träffa folk han en gång kände på norrköpings gator och pubar, och undrade hur han skulle hantera det). jag tänker på att jag borde samla all sånhär tid för att skriva. jag tänker att jag borde flitigt sitta här och skriva, kanske på romanen, så att jag någon gång kan få skriva något som jag stolt kan visa upp, som kan bli en bok, så att jag någon gång kan få pusta ut, slappna av, få mitt alibi, inte tänka på att jag är tjugosju och ännu inte uträttat mycket i livet. jag tänker på avundssjukan, att jag blir avundssjuk på de som lyckas, och jag vill inte vara det, det är inte bekvämt, men jag är avundssjuk. namnen som dyker upp här och var, böckerna de ger ut, texterna de skriver. jag tänker att om jag hade många sådana här ensamma kvällar i en stad där jag egentligen inte bor, där jag inte känner någon och inte kan företa mig särskilt mycket, om jag hade många ensamma kvällar kunde det gå ganska fort att skriva klart något som jag verkligen kunde stå för, något som var det allra bästa jag kunde frambringa. men jag är lat. denna kväll har jag gått ute i blåsten och handlat glass och choklad, så nu ska jag lägga mig i sängen och äta glass och choklad och läsa murakamis bok what i talk about when i talk about running. igår kväll sprang jag. för några veckor sedan skrev jag. nu är jag bara lat. kanske kan jag skylla det på att jag heltidsarbetar. idag har jag jobbat fyra veckor på studentbo. det är halva tiden av mitt sommarjobb. jag firade det med att jobba över en timma. på något sätt gillar jag att jobba. jag går upp tidigt på morgonen och sitter vid ett skrivbord hela dagen. det är duktigt. det är att göra något konkret. det blir en lön i slutet på månaden. det blir en lön som jag tänkt försöka leva på under ett års tid. medan jag skriver. jag tänker att jag åtminstone borde börja skriva lite ambitiösare dagbok. dagbok som är lite mer läsbar, kanske litterär. jag tänker att jag borde skaffa en blogg och på det sättet sprida mitt skrivna ord. men jag är för lat. kanske är jag för rädd. jag ska öppna balkongdörren och lyssna på blåsten.

angående mitt förra inlägg (som en fortsättning):

på sätt och vis är det därför ganska passande att petter tvingar mig att lyssna på radiostationen bandit rock på jobbet, som spelar en hel del nirvana, och jag inser att jag redan är äldre än vad kurt blev.

och bara för att jag skriver det här nu kommer jag säkert att bli påkörd av en bil på väg hem från jobbet. dö ung och misslyckad, långt ifrån geniförklarad (jag får inte dö förrän jag är bortåt nittio, hundra, kanske, istället för att vara ett ungt geni får jag satsa på att bli ett gammalt geni).

jag insåg att jag är tjugosju år nu. till och med tjugosju och ett halvt. det är det här året jag skulle dö. om jag var ett ungt geni. ska jag vara glad för att jag inte är ett ungt geni?

igår sprang jag och henrik fem kilometer i skogarna runt lillsjön, badade i lillsjöns röda vatten (som kokiss) och när bilen fick fart nerför jurslabacken (med utsikt över hela norrköping) sjöng vi med till jonathan richman för allt vad vi var värda.

jag minns hur vi brukade säga till mamma: ”får jag ärva den här när du dör?”

när jag kastade ett öga på det finstilta såg det för ett kort fantastiskt ögonblick ut som ”poesival”, sedan såg jag ”pensionsval”.

igår sprang jag milen och skrev ner idéerna på mobilen utan att stanna.

jag blir refuserad av w&w och vet inte om jag ska bryta ihop över alla dessa refuseringar eller fira att jag i alla fall får brev med mer än bara nej nuförtiden.

mest vill jag bara ge upp. lite grann.

jag behöver nog ut och springa en mil efter jobbet. det är därför man springer, det är därför skrivande och springande hänger ihop (man läser det ju överallt nu för tiden), springandet behövs för att hantera skrivandet. efter en mil är man tom och blank och kan sova gott.

blåmärkena djupnar i nya nyanser. det är bra att jag är instängd på kontor så att kroppen får vila. samtidigt får jag fler skavsår för att jag bytt fotbeklädnad. men jag har dolt en blå tånagel med nytt nagellack. munsåret däremot går inte att dölja. jag kompenserar det med fancy trosor, så känner jag mig lite bättre.

det är en fuktskada i köket hos mamma. igår när jag kom hem från jobbet (working 9 to 5 (egentligen 7.30 till 17.30 (igår)) numera) möttes jag inte av golv (under diskbänken) utan av smutsigt berg (som inte sett dagens ljus på sisådär 150 år). mamma pekade på hålet där mössen tar sig in (i huset (om vintern)). jag pekade på en svart skogssnigel (som skyldigt drog tillbaka känelspröten(eller vad det heter (tentaklerna på huvudet))). mamma bar ut den i trädgården (och frågade sig hur fuktskadat köket egentligen är (om sniglar kan trivas (där))).