måhända att jag inte skrivit något på romanen under mina tio veckor på kontor. men jag har skrivit 3627 stycken mail. det måste väl ändå räknas som något?

jag och pappa har cyklat sisådär tre mil genom tät urskog och längs med havreåkrar och ekhagar, stannat för att beta björnbär ur dikessnåren och repa lingon som lyser röda från slänterna. och det bästa av allt, när pappa jagade de sista lingonen och jag badade naken i tjens svarta vatten. bara jag, det svarta vattnet och den tunga himlen. jag simmade från spindelklippan till badklipporna, och där kunde jag se oss, mamma och mig och stina, jag kunde se oss ligga där på klipporna med varsin bok i handen, jag kunde se oss där på klipporna, men det var ingen där. bara det svarta vattnet och den tunga himlen.

har snaskat bjudgodis hela eftermiddagen ur skålen där besökande studenter kan få smaka medan de väntar. oj så mycket trevligare och gladare jag blev direkt! tar t.o.m. en skrikande mamma med en klackspark. känner mig nästan mänsklig, och inte bara som ett skal. nu är sextonde jobbdagen på raken avklarad. på lördag får jag sova! om två veckor får jag skriva!

igårkväll fick jag somna till ljudet av norrköpingsbor som blev alldeles till sig över fyrverkeri till tonerna av tomas ledins sensuella isabella. ”släck alla ljus, tänd på min kropp”. jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska känna inför detta.

skriver avtal samtidigt som jag tar emot felanmälan samtidigt som jag skriver mail samtidigt som jag svarar på frågor i telefon samtidigt som jag lämnar ut nycklar samtidigt som jag tar emot skäll från arga föräldrar samtidigt som jag gör uppsägningar samtidigt som jag letar efter försvunna nycklar, hela dagen lång och sju dagar i veckan, tills jag blir galen, amen.

jag kan inte låta bli att titta på OS. det är så inspirerande att se alla som förlorar, deras ansiktsuttryck.

när en student refererar till att ha talat i telefon med min chef, som är dubbelt så gammal som jag, så heter det att man talat med ”en kille”. när en student refererar till att ha talat i telefon med mig så heter det ”en dam”. detta är en av många anledningar till att jag önskar att vi inte använde mobiltelefoner på jobbet utan fasta telefoner med rejäla sladdar som man skulle kunna använda att strypa de små liven med.