hur lyckas jag alltid tänka att jag ska baka filmjölkslimpor, och handlar hem rågmjöl, russin och kryddor, men glömmer jämt filmjölken? borde inte filmjölken vara det som är lättast att komma ihåg?

lästa böcker i oktober:

margaret atwood – att förhandla med de döda. en författare om skrivandet. (det skulle ha kunnat bli så bra. det är bra när atwood skriver om sitt skrivande och om andra författares skrivande. men största delen av boken är hänvisningar och referat av teman och motiv i skönlitterära verk från litteraturhistorien. jag vill ju läsa om författarna. inte om deras karaktärer. det skulle ju handla om skrivande. inte analysera verk. jag älskar atwoods romaner men inte det här. tyvärr.)

göran tunström – indien. en vinterresa. (jag längtar så ofantligt efter att resa. det är fem år sedan jag och henrik reste i indien. sedan vi upplevde indien under fyra månader. jag reser tillbaka genom litteraturen. det är så mycket att känna igen. både fattigdom och elände, men även magi och glöd. och galna kulturkrockar, som hjälper mig att få syn på världen, hur vi inrättat den.)

mare kandre – aliide, aliide (så ofattbart stark. bilderna, språket. texten vikter inte en tum från barnets hudlösa upplevelse, barnets tankar och blick. den här laddningen!)

karin tidbeck – amatka (amatka är en dystopi. en annan genre mot vad jag brukar läsa – spännande. som att verkligen ge sig ut på upptäcksfärd. en skrämmande, spännande och vacker bok.)

det här är dagboksinlägg 1983.

jag vill skriva att det är lika gammalt som jag.

kära dagbok. jag ville ha på mig en mörkblå kofta idag. jag har ingen mörkblå kofta. jag fick ta en röd istället. jag insåg att det är så man ska göra: istället för att köpa nya kläder, som man egentligen inte behöver och vars tillverkning sliter på miljön och ger den som gjort den alldeles för lite betalt, ska man leta upp något gammalt och skrynkligt längst in i garderoben. eftersom man inte använt det på några år känns det därför nytt. sen får man bara låtsas att det var en röd kofta man ville ha.

jag saknar mamma.

jag skulle inte ens behöva träffa henne, bara få slå numret på telefonen, lägg mig på sängen och prata med henne, lyssna på när hon berättar om vad hon har gjort i trädgården.

jag skulle inte ens behöva prata med henne, bara få krama henne, luta kinden mot hennes axel och känna den stickade tröjan göra mönster mot min hud, känna hennes lukt, känna hennes armar hålla om mig.

jag skulle inte ens behöva röra vid henne, bara sitta bredvid henne vid köksbordet och dricka te, och titta ut på mörkret, regnet och vinden som får päronträdets grenar att gunga.

efter fyra dagar på mitt nya jobb har jag: 1. nästan lärt mig att hitta till och från jobbet. 2. fått snits på flera olika sätt att linda snören runt paket. 3. fruktansvärt ont i fötterna av att stå upp hela arbetsdagen. 4. fått sådan mani på att tipsa om böcker att jag överväger att smyga dit även när jag är ledig.

höstens bästa helg! lördag: tölta fram på en lurvig islandshäst bredvid henrik och stina och lukten av tallbarr som smulas under hovarna. söndag: klättra en heldag med gula löv som singlar ner över en.

just det där ögonblicket när man inser att texten fortfarande bara är ett skelett, att det är så mycket kött som saknas, och att man måste våga söka orden djupare inne i sin kropp, så djupt in i mörkret där man aldrig tidigare varit, där man inte ser, och inte hittar.

de under oss har fått barn. jag hör ibland några tunna skrik silas upp genom fiskbensparketten. men det är bara att konstatera: det lät mycket mer förr, när de försökte göra barnet. vem hade kunnat tro att det var så?