parks and recreation är min nya favoritserie, och här är mitt favorityoutubeklipp från den. någon underbar människa som filmar sin teve, och spolar tillbaka samma scen om och om igen. ”I rewinded the video a few times so you can get the full April experience.” man skulle ju kunna tänka sig att bara få trycka play igen om man vill se det flera gånger, men det blir ju mycket mer handfast såhär. åh, du underbara person som filmat detta, vill du göra det på mitt liv också?

om idag är den sista dagen har jag i alla fall kunnat se vackra mörklila moln på himlen från min plats i soffan. och om idag är den sista dagen gör det kanske inte heller så mycket att jag inte orkat packa inför julresan än, utan bara dragit ut slumpmässiga klädesplagg ur garderoben och spritt lite hur som i lägenheten. dock har jag betalat räkningarna, i ett sista försök att åstadkomma något av vikt. det är alltså såhär jag lever det som kan vara den sista dagen. nu vill jag att henrik kommer hem med halstabletter, utomhuskalla fingrar att lägga på min panna, och så kan vi titta på parks and recreation tills jag somnar.

om nu inte jorden går under vill säga.

det har i alla fall vänt nu. klockan 12:12 den 21 dec 2012 var vi som längts bort från solen. det sa de på teve igår. nu har vi börjat vägen tillbaka mot sommar.

idag ska jorden gå under. jag firar (?) med att vara sjuk.

jag korrar en diktsvit jag skrivit som ska publiceras i lyrikvännen, om mamma, om död och plast, och tänker på att i år är första gången i mitt liv som jag ska fira jul utan mamma. för förra året firade jag inte jul, då flydde jag till andra sidan jorden, och jag skulle egentligen hellre fly i år med.

i år ska jag fira jul med henriks familj. jag har inte längre någon egen familj som jag kan åka till, hos pappa är jag inte välkommen. hur många gånger jag än tänker på det kan jag inte vänja mig. jag vet inte hur jag ska klara att inte gråta bland henriks kusiner, moster och morbror, farmor och farfar, mamma och pappa, bror med fru och barn. jag vet inte hur jag ska klara att hålla mina ansiktsuttryck.

jag kommer att tänka på den värsta julklapp jag nånsin fått. jag var femton-sexton. den var från min pappas sambo. det var en bok om att komma i klimakteriet. det intressanta är att jag inte kan minnas att någon sa något om det. jag sa inget, hon sa inget, pappa sa inget. bara budskapet levererat. bara hon som hittat nya sätt att trycka ner mig. sen fick jag äntligen komma hem till mamma och visa mina ansiktsuttryck.

jag sitter på golvet och plockar i min låda med fotografier på mamma, vykort från mamma, barnteckningar och annat. jag öppnar en ask och där ligger de plastarmband som mamma och jag hade på oss på bb när jag var nyfödd. de ligger där tillsammans med små tidningsurklipp som mamma gjort av dikter, bland annat erik lindegrens dikt som börjar ”någonstans inom oss är vi alltid tillsammans / någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly”. jag håller i de där plastarmbanden och gråter och tänker att dem borde jag egentligen skrivit in i dikten till lyrikvännen, den handlar ju om plast. men det är försent nu.

snön faller som ett rent samvete. varannan gång jag går ut har jag på mig pappas gamla avlagda läderstövlar, de är två nummer för stora. varannan gång jag går ut har jag på mig mammas läderstövlar som hon har haft varje vinter så länge jag minns, de är nötta och spruckna, i varje steg är jag livrädd att de ska gå sönder och samtidigt kan jag inte få nog av att se mammas fötter gå i snön. jag går ut varannan gång i mammas stövlar och varannan gång i pappas stövlar. jag tänker att det blir rättvist så. jag tänker att jag därmed säger att jag älskar dem båda, på olika sätt och på olika avstånd. jag går i mammas stövlar för att jag saknar henne och i pappas för att jag försöker komma närmare honom.

den som packar näten med clementiner till ica är en oerhört rättvis person. några fina och några mosiga clementiner i varje nät. jag vill åt näten med clementiner som är packade av någon orättvis person.

jag åkte tåg genom sverige och kom att tänka på en händelse som berättats för mig. jag, några år gammal, är med pappa på en tågstation (var? vart är vi på väg?) när jag går fram till en samling människor på perrongen och säger: ”min pappa har en snopp.” det som förvånar mig är inte intresset för kön, utan att jag en gång varit en så social varelse att jag tagit kontakt med främlingar på en tågstation.

lästa böcker i november:

sylvia plath – ariel (sylvia plath skulle fyllt 80 år i år. jag har varit på ett kalas till hennes ära på ”poeten på hörnet” här i malmö, och passade på att köpa ariel som äntligen finns på svenska. jag har firat med att ligga i badkaret och läsa hennes dikter högt, höra dem studsa mot kaklet och glida länga badkarsemaljen och sjunka i skummet och det heta badvattnet. jag har läst ariel på engelska tidigare, och det kanske är en sannare upplevelse när poeten själv verkligen valt orden, men jag får en större förståelse när jag får läsa på svenska. det är hisnande läsning. brutal, otäck, stark, vacker, skrämmande.)

jonathan franzen – frihet (the great american novel. så tänker jag. en riktigt fet amerikansk roman om usa, myllrande av historier, erfarenheter. jag fastnar mer och mer i den, desto längre in i den jag kommer. till slut kan jag inte alls värja mig och vill bara sluka den, och självklart gråter jag också när den tar slut. det är tomt. framförallt gillar jag perspektivskiftena i romanen. när jag läser ur pattys (moderns) perspektiv så identifierar jag mig med henne och tycker hon är sympatisk. när jag läser ur joeys (sonens) eller walters (faderns) perspektiv stör jag mig på patty. på samma vis tycker jag att patty och walter hör ihop, för att sedan tycka att patty och richard hör ihop. den här komplexiteten, att vrida och vända perspektiven, är spännande. jag gillar också bokens politiska inslag, och hur den visar komplexiteten även där i.)

clarice lispector – nära det vilda hjärtat (bitvis älskar jag den i sina klockrena iakttagelser, fina formuleringar av tankar och känslor. bitvis går jag bara vilse i långa och alltför abstrakta utläggningar. aase berg citeras på omslaget om en annan av lispectors böcker: ”trots att ämnet är halsbrytande abstrakt har lispector ett språk som gör tankar till kroppsliga erfarenheter.” för mig blir det i den här boken tyvärr mest av det halsbrytande abstrakta och mindre av de kroppsliga erfarenheterna.)

john irving – den fjärde handen (john irving har skrivit några av mina favoritböcker: garp och hans värld, ciderhusreglerna och hotell new hampshire. jag har hört att han skrivit böcker som inte på långa vägar är lika bra, och nu tänkte jag pröva även dem. jag känner igen irvings humor och värme, men den här boken är helt enkelt inte lika välskriven. den är istället för rolig, för farsartad. den har inte samma djup. det är tråkigt, för själva historian är väldigt irvingsk. jag kan bara fråga mig hur det går till när en författare ibland skriver storartade romaner, och ibland bara en halvbra?)