hej dagboken! jag målar tånaglarna och väljer böcker ur bokhyllan. snart ska jag väl börja gräva fram lite semesterkläder ur garderoben. mina röda tånaglar ska jag matcha med röda converse. inte för att man ser både tånaglarna och skorna samtidigt, men på nåt sätt känns det bra, precis som jag ibland får för mig att matcha trosor med vad jag har på mig i övrigt. det ger någon känsla av helhet, sammanhang. i natt ska vi åka till en av mina favoritplatser, cph lufthavn. jag älskar flygplatser för känslan av äventyr, att vara på väg, det spelar inte så stor roll vart. just cph älskar jag för att det står lufthavn på skyltarna. ett av de finaste orden jag vet, lufthamn. hur kan vi kalla det flygplats på svenska? så helt utan känsla för poesi. en plats för flygplan och flygning. medan lufthamn är en hamn till luften. det är nästan så att jag kan känna vinden i ansiktet bara att själva ordet. passande kommer vi nog få känna på luften på vägen dit. smhi varnar för mycket hårda vindbyar i sydsverige i natt. yr kallar det stiv kuling. jag ser bara fram emot att väckarklockan ska ringa vid halv fyra-snåret, och vi ska ge oss iväg, en veckas semster bara henrik och jag och egypten. henrik och jag har backpackat tillsammans många gånger, men aldrig rest på charter. det känns nästan nervöst. hur kommer vi att bete oss tillsammans, när vi är del av charterlämmeltåget? kommer vi att bli några andra? faktiskt funderade jag på att raka benen, för första gången på sisådär 14-15 år. som att jag skulle passa på att se över alternativen, se vem jag skulle kunna vara. kanske förändras det inte beroende på om man har hår på benen eller inte. eller kanske gör det det? dock valde jag att behålla håren. men kanske växer det fram en barnfamilj ur oss när vi kliver av flygplanet? nu ska jag klämma mig in i gareroben och gräva fram lite semesterkläder, se vem jag kan välja att vara.

jag har läst så mycket på sista tiden! är det vintern, isoleringen? i så fall får den gärna fortsätta!

margaret atwood – upp till ytan (jag älskar margaret atwood.)

simon gärdenfors – död kompis (serieroman. drabbande, ärlig.)

jeffrey eugenides – en kärlekshandling (jag blev helt fast! kunde inte sluta läsa. helt plötsligt var det mitt i natten och boken var slut.)

slavenka drakulic – katt i warszawa och andra berätelser om livet under kommunismen (jag tyckte aldrig jag kom in i den. djuren som talar i berättelserna bara lägger ut sin text rakt upp och ned, utan att fånga mig.)

merethe lindström – dagar i tystnadens historia (med sin stilla lågmäldhet smyger den sig fast i mig, griper tag, och övertygar.)

alice munro – för mycket lycka (jag har blivit helt såld på alice munro. en novell rymmer mer än vad det finns i många romaner.)

inger christensen – alfabet (jag valde att läsa om alfabet då jag kände mig vilsen och panikslagen, och tänkte att lite poesi skulle lugna mig, få mig att se klarare och med en annan blick. det hjälpte.)

emily brontë – svindlande höjder (om kärleken, döden och heden. jag har problem med åderlåtning, utöver det känns den förvånansvärt modern!)

jag skriver ett sms. ”grattis mamma på födelsedagen! för sextiosju år sen var jag världens lyckligaste ägg eller äggcell eller vad det nu var jag var. världens lyckligaste var jag i alla fall, över att du föddes, så att du sen skulle kunna bli min mamma.” jag skriver ett sms, men jag kan inte skicka det.

jag har haft sån resfeber hela dagen att jag nu har fått feber. om sju månader och tjugotvå dagar åker stina och jag till vietnam, hur ska jag kunna vänta så länge!

en ensam kvinna inne på pudelsalongen kammar sitt gråa hår. var är hundarna?

ögonen är så nakna dagen efter att jag gråtit mycket.

jag är onsdagsfull, vinfull, möllanfull, prataromanfull, pratalivfull, efter en kväll med lina. sedan går jag hem i regnet medan jag lyssnar på first aid kit. det här behövde jag!

mitt förra dagboksinlägg var nummer 2000 upptäckte jag nu. känns det inte talande på något vis?

minns när jag firade nyåret 99-00. istället för att gå på den planerade festen var jag ensam hemma, med feber och fruktansvärt munsår som gjorde att jag knappt kunde öppna munnen. febern var pga munsåret, kroppens chock, efter lisas hångelsynd, förmodar jag. jag rökte sista ciggen i paketet och drack lite glögg, kollade på galenskaparna på teve tills det blev sändningsstörningar. jag blev arg, och grät nog också, när mamma ringde på tolvslaget för att önska mig gott nytt år, jag hade precis lyckats somna bort från feberfrossan till tonerna av broder daniel. nästa dag kom mamma och stina hem från sina festäventyr och jag hade inte tagit mig upp ur sängen än. mamma gjorde potatisgratäng till middag, och matade mig, med tesked.

jag går promenad bland döda löv. det känns som ett slut och inte som en början.

idag fyller 2000-talet tonåring. är det nu saker ska börja hända på riktigt? en förändring från det kända och trygga mot det främmande och utmanande. jag tänker få mens, få bröst, börja busspendla till högstadiet. jag känner mig redo. kom nya år. ge mig något nytt.

för ett år sedan gick jag barfota på en regnvåt sandstrand under regnvåta palmer på andra sidan jorden. sedan hoppade vi på en båt och reste vidare över havet. innan dagen var slut hann vi klättra, och klara, några utmanande och grymt fina bergväggar medan en flock apor iakttog oss. det var ett hoppfullt sätt att börja ett nytt år. med ett äventyr. som att allting kunde hända. nu börjar jag ett nytt år med att titta ut på ett regnvått malmö, med en hostande och snörvlande henrik på soffan. vi har sovit tio timmar i natt. vi har inte festat och dansat håret svettstripigt som vi hade planerat. jag stannade hemma hos honom och höll honom i handen och tittade på fyrverkerier från vardagsrumsfönstret. han är världens finaste och jag avstår gärna hur många fester som helst för att hålla honom i handen när han är sjuk. men det känns inte som ett storartat sätt att börja ett nytt år. det känns inte som att det lovar något. men kanske är det som henrik sa imorse när vi vaknade, att härifrån kan det bara bli bättre. kanske är detta sättet att börja ett nytt år mer ärligt, att börja det så vardagligt och tråkigt som det bara går, kanske är det då det verkliga äventyret börjar.

de sista böckerna jag läste 2012 var:

mario vargas llosa – bockfesten (jag glömde hela tiden vem som var vem, alla namn bara forsar förbi, och det var irriterande. bitvis tyckte jag att den var mycket spännande och gripande, bitvis tyckte jag att den var tråkig.)

naja marie aidt – babian (skruvade noveller som ställer saker på sin spets.)

liv strömquist – ja till liv! (liv strömquist for president!!!)

alice munro – kärlek, vänskap, hat (jag har så smått börjat få en ny favorit. alice munro sätter ord på sådant jag inte visste gick att sätta ord på, och det svindlar till. jag avslutade 2012 med en riktigt bra bok.)