ett fotoalbum från en charterresa till sharm el sheikh, egypten:
på flygplatsen ser vi bara ryssar med guldsmycken, höga klackar, långa naglar och skäggvårtor.
min mobiloperatör heter MobiNil.
det är så stora avstånd, så mycket öken mellan hotellen, så många övergivna byggnader, så långt till stranden och till restaurangerna. vi går och går, eller åker taxi.
jag blir upplurad på en kamel i hopp om att få tillbaka min kamera som kamelskötaren ryckte ur mina händer. han leder iväg kamelen nerför gatan och henrik vädjar till hans kompis att de ska släppa ner mig. (hur hamnade jag egentligen på kamelen? att bara titta på kamelen var att visa att jag går att lura, det vet jag ju.)
buskarna med klockade blommor tunna som papper, i vitt, gult, rött, lila, och de är fulla av plastpåsar som fladdrar i vinden.
det ligger en kamel på stranden.
en hund badar i havet, den simmar efter en tomflaska som någon kastat åt den att fånga. henrik säger att det är bra att de testar om det finns hajar med hjälp av en hund, innan någon människa börjar bada.
på en restaurang dansar en ung kille med två kobror. de hugger mot hans ansikte.
alla som vill att vi ska åka i deras taxi, handla i deras butik eller äta på deras restaurang frågar var vi kommer ifrån. henrik frågar var de kommer ifrån, alla svarar kairo.
alla egyptier är män, vi ser aldrig några kvinnor.
det finns något på vårt hotell som heter ”animation team”. det står på en skylt vid ett bord, ungefär nedanför vår balkong. (vi åker en gång taxi med en kille som känner en i animation team.) vår första kväll spelar animation team kärlekssånger så att fönsterrutorna skallrar. vi somnar till tonerna av my heart will go on, i will always love you, lady in red, dont speak.
allt skräp i öknen.
andra kvällen ordnar animation team kareoke för all inclusive-gästerna.
de vill att vi ska titta i deras butiker. vi vill inte. de säger att vi inte respekterar dem. vi säger att det gör vi. de säger att vi inte får gå iväg, att de vill tala med oss. vi försöker gå. de frågar om det beror på färg, att de är mörka och vi är ljusa. vi säger nej, nej. vi säger att vi respekterar dem. (och jag undrar om det är sant? kan man åka någonstans, på semester, och respektera landet och personerna? jag tänker ju det, men tänk om det inte är så, tänk om jag har fel? kanske måste de resa till sverige, och jag vara tillgänglig för dem, de neka det jag har att erbjuda, för att det ska bli rättvist? något som förmodligen inte skulle hända.) vi går, vi säger att vi kommer tillbaka sen, en annan gång.
sinais röda berg i bakgrunden.
han vill prata med oss. vi säger att vi inte vill köpa nåt. han säger att det inte är nånting sånt. vad är det då han vill undrar vi? han säger att han vill visa en butik. då handlar det ju om att köpa säger vi. han säger att han har precis det som vi vill ha. vi vill inte ha något säger vi.
like the desert miss the rain.
jag måste hålla henrik i handen när vi snorklar, eller i benet eller badbyxorna, för att vara säker på att vi inte försvinner från varandra, för att vara säker på att ingen av oss blir uppäten av en haj.
en taxichaufför stannar bilen och vänder sig bak till oss och börjar rycka i henriks bälte, antyder att vi måste spänna oss, men bara rycker i henriks bälte. han säger ”tjugo” och vi förstår att han vill ha mer pengar (varför betalade vi honom innan vi var framme? så får man aldrig göra, det vet vi ju.) men det är inte bara det. titta på hans ögon säger henrik, och chauffören har vänt sig om på förarplatsen och hänger bak i baksätet och rycker i henriks bälte, han är hög säger henrik och hoppar ur bilen. när jag ska gå ur bilen tar chauffören på mina ben, stoppar handen innanför min kjol. när vi flytt säger henrik att han var hög eller galen.
den klarblå himlen, de rödgula sinaibergen, men röda havet är inte rött utan mörkt där ute och ljust, turkost, närmast land, och under ytan ryms regnbågens alla färger i fiskar och koraller.
istället för rondeller eller större korsningar finns bara på och avfarter på ena sidan i körriktningen. taxichauffören kan få köra en bra bit åt fel håll på en väg, innan vi kommer till en skylt som det står u-turn på och där det finns plats så vi kan vända för att komma rätt och nå rätt avfart. vi förstår aldrig åt vilket håll vi är på väg, vi förstår aldrig vart vi är på väg, för ständigt gör vi u-svängar för att nå en ny avfart.
taxichaufförerna är unga män. de har sätet bakskjutet så långt det går, det går knappt att sitta bakom dem. de vrider upp musiken högt, som att de tror att vi vill det, att vi är på väg ut för att festa, att vi vill glida fram alldeles för fort i den mörka kvällen med musiken dunkande ut i öknen. sen inser jag att de kanske är blyga, att musiken gör att de inte behöver prata. ibland sänker de musiken, frågar vad vi heter, var vi är ifrån. de är alltid ifrån kairo. en av dem vill bjuda oss på en cigarett, men vi säger att vi inte röker.
animation team har intro-tävling. för enbart ryssar? den som håller i mikrofonen pratar ryska, skriker, ”nijeta!” eller liknande. det överröstar teven tusen gånger om, men henrik försöker ändå titta på teve, för att fokusera på något annat.
henrik vill prova att bada i poolen. vi går ner i badkläder, doppar en hand i vattnet, går tillbaka upp på rummet.
undervattensvärlden, med koraller, anemoner och fiskar, ser ut att vara färglagd av ett barn.
en fisk stiger upp ur djupet och vi möts på revets kant, den är turkos och så stor att jag kastar mig bort från den och mot grundare vatten.
vi får en bästis som hyr ut snorkelutrustning. han vill göra olika slags handskakningar och hälsningsmanövringar med henrik, slå knogarna mot varandra, han skrattar när henrik inte vet hur man ska göra det.
vi går förbi camel dive club.
handdukarna är vikta och formade som en ros på vår säng.
vi sätter på teven och höjer ljudet när vi har sex. wrestling. action med mycket pang-pang.
handdukarna är vikta och formade som ett hjärta och en svan på vår säng.
fiskarna ser ut som en barnteckning, där barnet använt hela färgpaletten och fantasin. orangea fenor, turkosa prickar, gula ränder, lila- och rosaspräcklig, blå fenor.
stranden är nästan tom och vi håller på att byta om när en som jobbar där springer fram till oss och ropar ”dolphins”. han säger det med en speciell röst, som att han är väldigt glad över att de är där, men samtidigt inte vågar säga det för högt, för då försvinner de kanske. precis utanför revet är de, hoppar och rider på vågorna från en båt, båten tutar på dem och de hoppar igen och igen.
handdukarna är vikta och formade som en kanin på vår säng. kaninens ansikte är ritat på toalettpapper.
alla på vårt hotell bränner sig, steker sig, illröda. vi lämnar dem på morgonen och när vi kommer tillbaka på kvällen känner vi inte igen dem. de skyler inte den röda huden för att skydda den, utan klär av sig, exponerar sig mer och mer. som att det är målet med semestern. lite rödare, lite sårigare. det ska synas att man varit på semester när man kommit hem, det ska kännas.
henrik handlar chips till mig när jag är sjuk. de heter chipsy. han säger att potatis heter samma sak här, och pekar på påsens framsida där det står ”aloo”. jag säger att jag trodde han menade att det hette ”potatis”. han säger ja, alltså, det heter samma som i indien.
en man på vårt hotell dödar flugor med ett tennisrack.
jag har fått ett grått hårstrå. det lockar sig ut mitt i pannan, som ett enhörningshorn.
