packandets dilemma: jag tänker att jag inte behöver min fjällräven-kånken i new york. men om flygplanet störtar och vi hamnar på lost-ön så skulle det onekligen vara praktiskt att ha den.

jag packar mina finaste klänningar, för att korsa atlanten, för att titta på island från luften.

nu ska jag snart iväg och jobba min sjunde fredagskväll på raken. när alla andra är lediga, det är då jag jobbar!

alltid när jag är på biblioteket slår det mig att mitt lånekort är det kort i plånboken som har den bästa platsen, som fått den äran att ha det första facket, där det syns bäst och är lättast att plocka fram. det är tre kort i plånboken som är särskilt utvalda till de tre bästa facken: malmö stadsbibliotek, ica, visa. ica-kortet är inklämt i facket i mitten, och är därmed svårast att få fram. malmö stadsbibliotek har som sagt det bästa facket. det är inte för att jag använder det kortet oftast, utan för att det är det kortet som är värdefullast, och därmed förtjänar den bästa platsen. det finns inga pengar på det, som med visa-kortet, men det finns möjligheten till hundratals böcker. det låter ju kanske som en klysha, men jag värderar böcker så mycket högre än pengar.

i bokhyllan står en bok som heter vinterbarn. den är en av de böcker som jag valde ur mammas bokhylla, innan vi skänkte bort resten. (vad jag saknar böckerna vi skänkte bort. men de var alldeles för många, för många att ta hand om och få plats med.) vinterbarn tog jag eftersom det var den första vuxenbok jag läste. vinterbarn tog jag eftersom det var mamma som tyckte att jag skulle läsa den. varför? varför valde hon den, bland alla böcker? efteråt pratade hon ibland om hur mycket jag tyckt om den. själv kan jag inte alls minnas att jag tyckt om den. jag var nog snarare lite ställd inför dess vuxenhet – den handlar om att föda barn. jag tror att jag läste den för att den band mig vid mamma, att det kändes som att den på något sätt handlade om när mamma fick mig. jag är ju född på vintern, en sådan konkret sak kan i sig kännas som ett belägg, ett bevis, om man bara vill att det ska vara så. jag tror jag kände att boken handlade om det man inte alls vill veta, men samtidigt vill. nu vill jag läsa om den, för att se vad det var för bok egentligen, för att se hur det var när mamma fick mig. för på nåt sätt tror jag fortfarande att den handlar om det. och därför kan jag heller inte alls läsa den. för jag vet inte vad jag ska hitta där. jag vill inte hitta att den inte handlar om mamma och mig. om den bara står där i bokhyllan, så kan jag istället minnas att mamma alltid sa att jag tyckt så mycket om den, och att det på något sätt då var som att hon sa att vi hörde ihop.

knopparna brister, kastanjerna slår ut, jag vrider nacken av ett gammalt romanmanus.

jag hör ett ljud som jag inte förstår vad det är, och vänder mig om. regnet hoppar på biltaken och springer över vägen rakt emot mig.

snart är det dags att resa igen. årets andra resa. till årets andra världsdel. som är en världsdel som kallar sig nummer ett. där landet har landsnummer ett.

jag vet nu vad som fick mig att så desperat boka in tre resor där i januari. tre resor, till tre platser, tre världsdelar. okej att jag skulle fylla trettio, men det var inte det. jag var tvungen att resa bort. jag ville så desperat gärna resa bort. eftersom jag så desperat gärna ville resa hem. jag vill fortfarande resa hem. jag har ett förstahandskontrakt i malmö, en mysig lägenhet som jag trivs i. jag har världens finaste sambo. men jag har inte ett gammalt hus på den östgötska landsbygden. med kalla golv, med knastrande från kakelugnen, med doften av nybakat bröd, med vidsträckta fält där regn och rådjur drar fram, med vinden som knäpper i väggarna, med träden som vinkar åt mig, med skogen som stilla och mörk står där och väntar. och med mamma som kommer in med jordiga fingrar efter att ha jobbat i trädgården, och sätter på te. jag har det inte, och kommer aldrig ha det igen. istället åker jag på resa efter resa, längre och längre bort. som att det större avståndet medför en lättnad. som att exilen då blir konkret.

new york förresten. vilket praktiskt tillvägagångssätt, att namnge på det viset. new york. då kan man känna sig mera hemma. om man kommer från york, och det antar jag att man gör om man döper så. man är lika långt bort ändå, lika främmande, men namnet finns där, och antyder hem. skulle jag döpa malmö till new ringarum, skulle det gå lättare då, skulle jag kunna kalla det hem lättare då.

skrivandet kräver att det finns en värld som lockar mer än den verkliga.

så tänkte jag skriva. men tänker jag helt fel då? det skulle kunna vara tvärtom. det skulle kunna vara så att den verkliga världen lockar så starkt att man behöver den en gång till, i ett extra lagar.

jag kan höra sylvia plath mässa daddy daddy i´m through när jag börjar om igen.