jag har avlägsnat hår på benen för första gången sedan 1998. då var jag tonåring och jätteäcklig om jag inte rakade mig. efter många år av glada hår fick jag nu för mig att vaxa benen. ett feministiskt nederlag eller frihet? mina ben är lena som delfiner. läste en gång om en kille vars drömtjej hade en delfins själ i en strippas kropp. nu har jag en delfins kropp. friheten mot fångenskapen.

jag har läst:

kerstin ekmans romansvit, som kommit att kallas kvinnorna och staden, och består av böckerna häxringarna, springkällan, änglahuset och en stad av ljus.

jag har älskat kerstin ekman sen jag läste vargskinnet-trilogin, och först blev jag lite besviken, när jag inte tyckte att häxringarna hade samma intensitet och fyllighet. men jag kunde direkt känna varifrån vargskinnet-trilogin vuxit fram, att det finns släktskap. en sådan sak som det historiska perspektivet, fokus på kvinnans situation, och närheten i språket. i häxringarna tänkte jag ibland dock mer på moa martinson än på kerstin ekman. men jag tyckte ändå mycket om häxringarna, och fortsatte med de andra böckerna. tillsammans blir de en stor berättelse, som spänner över många liv, över lång tid, och ja – staden katrineholm förändras. den sista boken, en stad av ljus, var den som stod ut mest från de övriga. formen är annorlunda, med en jag-berättare som berättar om sitt liv både nu och då, till skillnad från de tidigare som rört sig mellan olika personer, och bara framåt i tiden. den här kryper närmare och längre in under skinnet. kan det säga att vi lever i en mer jag-centrerad tid? eller bara att texten kommit fram till nutid, och landar hos en person? det är imponerande av kerstin ekman att ta hand om och ge liv åt ett så stort persongalleri tycker jag, och att personerna återkommer i de olika böckerna, äldre, och deras barn eller någon annan i närheten leder ledet vidare när de dör. jag har inte kunnat hålla mig från att skriva av partier under läsningens gång, formuleringar som jag inte kunnat släppa, som tex denna:

”Ingrid tittade en gång till på näckrosorna och hade velat säga att de var så vackra på avstånd men när man tittade ner i deras vita kronor såg man både brun röta och små insekter.”

jag är tillbaka i malmö efter tolv dagar på vift, och vad välkomnar mig hem om inte en refusering från bonniers. fans jävla skit, varför måste det vara så svårt?!

jag får hela tiden mail om mitt nya jobb som börjar i höst. känner mig så konstigt vuxen. bara att skriva orden ”mitt”, ”nya” och ”jobb” efter varandra. det känns stort! att de vill berätta saker för mig i förväg, att de vill skicka mig till sthlm för att få vet mer om höstens böcker. nu måste jag köpa en ny bokhandelsklänning för att förbereda mig!

vi har varit på hægefjell i norge och klättrat galna 380 meter uppför ett hav av granit. jag har kanske aldrig känt mig så nära döden och livet. jag sjöng vaggvisor för att hålla mig lugn, och bad till gud en gång, att om vi bara kom ner levande ska jag aldrig göra om det, men nu vill jag göra om det, trots att vi kom ner stelfrusna och dyngsura i sån tät dimma att vi höll på att inte hitta stigen ner. vi var inknutna i varsin ände på repet i 9 timmar, och knöt inte ur oss förrän vi tagit oss hela vägen ner.

imorn ger vi oss ut på luffen! håll tummarna för att vi klarar oss undan allt för mycket regn och myggbett.

henrik är på långhelg och klättrar i tyskland. jag äter de flesta måltider på chez madame, framför datorn och romanen. jag är uppe sent och försöker skapa ordning i mitt kaos. jag frågar mig själv om jag har vattnat körveln i köksfönstret. det är inte någon körvel, men varken jag eller henrik minns vad det heter så vi kallar den körvel. om jag tänker efter, verkligen tänker efter, kan jag ibland minnas att den heter koriander. men oftast har jag viktigare saker att tänka på, så jag hittar inte ordet.

har läst:

sylvia plath – crossing the water

jag har lite svårt med att läsa på engelska bitvis, är för lat för att sitta och slå upp ord, vill hellre försöka känna dikterna än att behöva slå upp dem. jag tänker att läsa på engelska ändå är en spännande utmaning, där jag kan känna mig fram i språket, verkligen smaka ord. jag tycker inte lika mycket om crossing the water som ariel, den känns vassare, men det är många dikter som ändå känns sådär obehagligt sylvia plathska. som denna:

mirror

i am silver and exact. i have no preconceptions.
whatever i see i swallow immediately
just as it is, unmisted by love or dislike.
i am not cruel, only truthful –
the eye of a little god, four-cornered.
most of the time i meditate on the opposite wall.
it is pink, with speckles. i have looked at it so long
i think it is a part of my heart. but it flickers.
faces and darkness separate us over and over.

now i am a lake. a woman bends over me,
searching my reaches for what she really is.
then she turns to those liars, the candles or the moon.
i see her back, and reflect it faithfully.
she rewards me with tears and an agitation of hands.
i am important to her. she comes and goes.
each morning it is her face that replaces the darkness.
in me she has drowned a young girl, and in me an old woman
rises towards her day after day, like a terrible fish.

something borrowed, something blue: tishan med en grå häst som gömmer sig bland tygfibrerna har jag tagit över efter stina, sandalerna har jag ärvt av mamma, väskan har jag ärvt av mamma, scarfen med blå prickar har jag fått av stina, halsbandet är mammas, jeanskjolen och den blå koftan är mina egna. en vanlig dag i mina kläder.

det jobbiga med att springa om sommaren är mängden färdkost. alla flygfän som flyger in i min flåsande mun. lite extra protein, det är väl så man ska se det.

alla myggbett sen, priset för sommarens synder. några dagar på landet och sen är jag tacksam över att vara tillbaka i stan, att sitta i en lägenhet och nostalgiskt klia mina myggbett. jag ville bara ha en skog att andas, jag ville bara känna den. det är synden.