anteckningar från vietnam
antecknat i kerstin ekmans grand final i skojarbranschen:
i saigon är husen smala och byggda på höjden. de lutar sig mot varandra för att ta stöd. alla i olika färger. rosa, turkos, ljusblå, mörkblå, grön, gul. vi är glada att få ett rum på andra våningen och inte åttonde.
mopederna fyller saigon. det är så mycket mopeder att jag blir yr. många bär munskydd. det finns något slags förklädde för tjejerna att ha när de åker moped, kanske för att skydda mot solen. små barn sitter längst fram på mopeden. ett litet barn har nos och morrhår målade på sitt munskydd.
rökelse. lukten av rökelse överallt. matos. kött som grillas på gatan. gröna bladkryddor och färsk frukt som skurits upp i glänsande skivor. avgaser.
vi håller varandra i hand när vi går över gatan. mopederna sicksackar runt oss. signalhornen.
cykelförsäljarna med frukt, dammvippor eller torkade bläckfiskar.
de försäljarna som går och bär det de säljer i korgar på ett ok över axlarna har något som låter som pipleksaker i händerna, ett pip för varje steg.
svårigheten att äta allt med pinnar.
jag beställer fried tofu och får ett helt block tofu med krisp och av chili och lemongrass ovanpå, delar det i bitar med en ätpinne i varje hand.
några vietnameser dricker något som ser så gott ut, och jag frågar servitrisen vad det är, hon säger ice tea och jag beställer det. det smakar strävt av vanillin.
hur trångt det är i cu chi-tunnlarna. jag går böjd med ryggen skrapande mot taket. de svarta avstickande gångarna och vad som händer om man går in där. tanken att detta en gång var på riktigt.
turisterna som betalar för att få provskjuta ak-47:or, där tusentals människor dödats i krig.
konstnärerna som är skadade efter agent orange så att tillexempel händer eller fötter är vanställda, och sitter lutade över sina arbeten, och den starka lukten av färg som slår upp i mitt ansikte.
vår guide har en t-shirt som det står peace and happiness på.
blixtarna och ösregnet suddar ut ljuset från neonskyltarna och blänker i vattenpölarna som fyller gatorna.
trånga gränder mellan gatorna, med restauranger och mopeder, neonljus och vattenpölar, en frisersalong full av mopeder, någon som sover direkt på golvet innanför en öppen dörr, någon som vill massera dig, någon som skalar en ananas, någon som sitter och vilar på sin moped, någon som grillar kött.
jag äter lila soppa och stina en grön kaka. det smakar som det låter.
detta skriver jag längst bak i en roman, på de blanka sidorna i slutet.
vi är de enda västerlänningarna på bussen till dalat. åtta timmar ska det ta. bussvärden talar inte engelska och när han hojtat ut något får jag be någon av resenärerna i närheten att översätta till oss, att det ska bli kisspaus i fem minuter.
det är liggbuss med våningssängar. ett säte vid fönstret, sedan en smal gång, ett säte i mitten, sedan en smal gång, ett säte vid det andra fönstret. vi har överslafar, stina vid ett fönster och jag i mitten. det är en himla rolig lösning och liknar ingenting jag tidigare har sett. dessutom är vi för långa, fötterna ska in i ett litet fack, ett ben-fack, ett fot-kompartement, men vi ryms inte där, vi är alldeles för långa västerlänningar, vi får ha krökta ben. stinas bälte är trasigt och lagat med en rosett.
bussdagar när man äter kakor till lunch och chips till middag.
kissnödigheten som värker när man åker buss. ska vi inte stanna snart? regnet som skvalar, molnen som bäddar in bergen, bergen dränkta i grönska, mjuka träd och slingerväxter slukar hus och skyltar.
signalhornen konverserar, ropar här kommer jag, men kanske är det mycket mer, ett språk jag inte kan.
återigen anländer vi i mörker.
vårt rum luktar mögel. det är svarta mögelfläckar i taket. en karta av mögel.
vi blir överlyckliga när vi hittar dumplings på en restaurang, men det är inte vad vi trott, tjocka och svampiga degknyten som smakar vanilj, som växer i munnen och kletar på tänderna, med en insida av kål, svamp och tofu. hur smakar det? det är svårt att säga. vi tvingar i oss en var, skrattar oss igenom varje tugga. stina anmärker att mina tänder är vita av deg, när hon säger det visar hon sina tänder vita av deg.
vi besöker crazy house och tror att vi ska dö när vi balanserar på de små trädgrensslingriga vägarna högt över marken, över och mellan huskropparna. vi ser ägarinnan, arkitekten, bli ivägskjutsad i en mörk bil, prydligt sitter hon i baksätet, sammanbitet, och vi säger till varandra att även hon måste ha sådana dagar, trots att hon ritat och byggt ett hus som är ett vildvuxet träd, bland annat.
vi blir fotade med ett gäng unga vietnamesiska killar, kameror i allas händer och alla ska de posera med oss. vi är så mycket längre än dem. vi är jättar mot dem, monster, honmonster med blonda hår och gigantiska bröst och stjärtar. de ställer sig lite ovanför oss i nerförsbacken, vi hjälper till med att böja på knäna. några håller oss om ryggen men några vågar inte.
i dalat luktar det regn och dimma. våta avgaser, våta träd och blommor. matos och rökelse blandas med dimma.
kvinnorna är ofta utsökt klädda, i fina klänningar och perfekta frisyrer. mycket prickigt. stina tycker de ser ut att vara tagna ur en 60-talsfilm.
min favoriträtt är fried tofu skin, på en restaurang som skyltar om no meat no fish no alcohol no cigarettes.
vi åker linbana. stina är först överlycklig för att det finns linbana, och pratar om att hon velat åka till kolmårdens djurpark länge för att få åka linbana, men blir sedan väldigt rädd av höjden och vill inte alls åka längre. det börjar regna och blåsa, och vår korg gungar i sidled högt över tallarna.
vi besöker en pagoda på toppen av ett berg, omringat av tallskog och blånande berg. munkar som vi inte vågar se i ögonen, deras orangea kläder som får dem att lysa. blommorna som lyser i fantastiska färger. rosor, hortensia, fuchsia, en som stina tror heter papegojblomma, på engelska bird of paradise. buskar klippta som drakar. lukten av rökelse, ljudet från ett slagverk. jag blir tårögd och vänder bort blicken, letar efter ord för att förstå, för att förklara vad jag upplever, för det känns banalt att bli tagen av lite rökelse, några blommor och hus med guldiga krusiduller, men jag förstår här och nu varför människor blir religiösa.
de färgglada öronvärmarna med gulliga djuransikten.
en liten flicka på vårt hotell dreams springer fram till föreståndarinnan som nog är hennes mormor eller farmor och säger: do you know how to build a house of love? you put hearts on the walls and light candles. stina och jag ler med hela ansiktena och fascineras över hennes perfekta engelska lika mycket som hennes romantiska vision. vi försöker prata med henne men hon är helt ointresserad av oss.
mitt bajs är grönt – så grönt att stina blir tvungen att komma och titta på det.
en restaurang spelar en vietnamesisk cover på chris isaaks wicked game.
de formklipper buskar till drakar, hjortar, hundar, men även te-kannor.
vi får nästan alltid te när vi kommer till en restaurang i dalat, även när vi bara beställer juice och kaffe.
kvinnorna som skyddar sig från solen, för det är fint att vara blek. handskar, jackor, hattar, munskydd, strumpor i sandaler eller flip-flops. när ska de visa upp sin vita hy, när de alltid måste ha den täckt?
vi blir lite kompisar med ett vietnamesiskt par, de turistar också i dalat. tjejen har en släkting som är gift med en svensk. hon säger att de bor norr om stockholm, vid en sjö där man kan bada på sommaren och åka skidor på vintern, hon tycker det är storartat. hon blir så glad och tackar när jag säger att vietnam är vackert. jag ber henne lära mig att säga hej på vietnamesiska: sin jao uttalas det.
på en restaurang ber jag hon som jobbar att lära mig att säga tack: gam ön.
stina väcker mig i natten och är rädd. hon undrar vad det är som låter. jag säger att det är en tupp som gal.
stina är rädd för att få malaria eller denguefeber och har på sig myggmedel ideligen. ändå är det hon som hela tiden får myggbett, aldrig jag.
stina fotar mig när jag skriver längst bak i romanen jag läser.
när jag inte vet vad något heter så hittar jag på. jag har köpte en frukt som heter pomelo och som ligger förpackad på en liten bräda med plast runt, så som man kan se kött paketerat i affärer i sverige. när jag ska säga att jag har skräpet kvar senare kallar jag det för pomeransplattan. pomerans är ordet som kommer istället för pomelo, och platta för att tja det är ett slags platta. stina skrattar hejdlöst åt detta. jag skrattar hejdlöst som svar. när som helst kan vi säga pomeransplattan och börja skratta, även när vi ligger och precis ska somna, med våra nakna skinkor vända mot varandra, halvvägs till sömnen, kan jag säga det och vi börjar skratta hejdlöst.
vi byter rum för att komma bort från det svarta möglet i taket och mina astmaluftrör som drar ihop sig. i vårt nya rum finns inget synligt mögel, men det luktar, det luktar gammalt mögligt hö från höskullen i bråta, och mina astmaluftrör drar ihop sig även här. när föreståndarinnan frågar hur rummet är har jag ändå inte hjärta att säga att det också luktar mögel, utan säger att det är bra. trots de rena handdukarna i badrummet som är fuktiga redan när vi flyttar in. de som har hotellet är så gulliga och på översta våningen finns en hottub, den är utomhus fast under tak och trots att vattnet är grusigt och smutsigt är det härligt att sitta i det varma vattnet och titta ut över stan och regnet.
det finns en ångestlukt, den är inte helt igenom samma för oss, för för stina innefattar den även koriander, men vi är ändå ofta överens om den. ibland dyker den upp i maten som en ångestsmak. vi vet inte vad det är, bara att den är hemsk.
ibland känns det som att allt är smaksatt med vanillin. även äggröran.
varje dag klockan ett plumsar regnet ner, vilket sätt. fast ibland dröjer det faktiskt till klockan tre innan himlen öppnar sig, om jag ska vara ärlig.
möglet sprider sig in i mig känns det som.
när vi kommer tillbaka till vårt mögelluktande rum säger jag: vi har fått nytt toapapper i alla fall. stina svarar: gött! här ska bajsas! fast vänta, jag gjorde ju det imorse.
stina torkar sin bikini, som hon haft i hottuben, med hårtork.
en kväll får vi kniv och gaffel istället för pinnar på restaurangen vi valt. allting känns fel.
när vi kliver i hottuben luktar den bajs. vi kniper, tänker oss det gula vattnet ta sig in i anus, fitta, urinrör, porer. knip lisa! skriker stina. samtidigt är det varmt och ångigt och härligt. men det luktar äckligt, ångan stiger mot ansiktet.
att inte alls kunna språket är att vakna upp och inse bara hur mycket skyltar som sitter överallt. överallt benämns världen och vi vet inte alls vad vi ser när vi ser oss omkring. vi lär oss att gå på toaletten där det står nu och inte nam, vilket ju är passande för ofta är vi så kissnödiga att vi måste gå nu, och dessutom är nam man baklänges. ofta är skylten med nu ackompanjerad av ett elegant damhuvud eller en person i elegant klänning.
vi dricker ginger tea eller artichoke tea när den ruggiga skymningen tagit över dalat.
vi dricker varm choklad på ett café där vietnamesiska tjejer och killar sitter med sina laptops, eller hänger gäng och pratar, iförda converse, coola jeans, snyggt klippta luggar. vi i praktiska och skitiga flaxbyxor. och det är svårt att förstå att det är samma stad där vi tidigare på dagen var på den trånga och mörka marknaden och stina köpte en sjal av en sjavig kvinna som inte kunde ett ord engelska och gick och lånade sedlar av en annan försäljare bredvid för att visa vad sjalen kostade. det fanns inga kläder eller skor som passade oss på marknaden, bara sjalar. jag hittade en fin klänning med små runda och goa fåglar, men när stina och tjejerna som jobbade där höll upp den mot mig skakade de alla skeptiskt på huvudet. vietnameserna är små, vi är jättar.
ingenting är riktigt torrt här.
när vi bokat buss från dalat ångrar jag mig och vill stanna lite till. kanske rida i tallskogen, på en liten mager och ömfotad stackare, eller hyra moped och åka ut på landet och kanske köra ihjäl oss. men ändå, mer äventyr, mer dalat! men stina vågar inte. kanske bara gå till ett vattenfall, kanske bara dricka te när regnet strilar. det kan vi göra hemma sen säger stina.
i dalat bor vi på gatan phan dinh pung. ibland har vi lite svårt att inte skratta åt det. det låter som fan din pung. men vi vet inte vad det betyder.
jag undrar vad nguyen betyder. det ordet dyker upp överallt.
på morgonen när vi väntar på att bli upphämtade och skjutsade till bussen får vi veta att bussen är inställd. det känns som meningen. vi får åka på eftermiddagen istället. raskt och resolut tvingar jag lillasyster att åka motorcykel till elephant waterfall istället. hon vågar först inte, men när både jag och hotellföreståndarinnan tjatar ger hon till slut med sig. föreståndarinnan ringer ett samtal, och tvingar även sin besökande nephew att rycka in.
jag åker bakpå yangs motorcykel, över berg och dalar, med vietnams lukter virvlande i håret. jag ser kaffet växa, broccoli, bananer, majs, sojabönor. jag äter passionsfrukt direkt från sin planta. jag träffar de små vesslorna som bajsar ut världens dyraste kaffebönor. jag dricker snake wine. jag och yang pratar genom vinden, om naturförstöring, om giftermål och barn, om resande. han har aldrig varit utanför vietnam men drömmer om att åka till kenya och se alla vilda djur. jag säger att jag skäms som reser såhär, till andra sidan jorden, när jag ju då bidrar till att förstöra naturen, naturen som jag reser för att se. yang kan inte tro säger han, att jag är trettio, och att jag levt med min pojkvän i nio år utan att gifta mig. i vietnam måste man gifta sig, men han tycker giftermålet är ett fängelse. prison säger han. han pekar på skyltar och säger vad det står. där står det att man kan köpa hund att äta. vietnameser äter vad som helst säger han. men inte ost. han säger att i europa tar man hunden till veterinären när den blir sjuk. han säger att i europa blir man ledsen om hunden blir sjuk. i vietnam blir man glad, i vietnam ordnar man grillfest om hunden blir sjuk. yang säger att vietnameser kallar tofu för monkey brain, men att man blir smart av att äta vegetariskt, bara man inte tillhör ett minoritetsfolk för de är inte smarta säger han. men kanske hörde jag fel, kanske ändrades orden i vinden. jag skulle kunna åka bakpå yangs motorcykel genom hela vietnam. se det på riktigt. inte åka till nha trang.
vi anländer återigen i mörker.
när vi klivit av bussen i nha trang vill vi ta taxi till det hotell vi sett ut i lonely planet. vår taxichaufför bedyrar att han är på väg till hotellet vi vill. han kan ingen engelska, men upprepar hotellnamnet gång på gång. när vi till slut är på väg ut ur nha trang får vi honom att stanna bilen så vi kan visa på en karta vart det är vi vill. då förändras hans ansiktsuttryck, och han uttalar hotellnamnet med en annan röst. vi har kört fel, långt fel. han vänder. han krockar nästan med en moped, och tvärbromsar så att stina och jag flyger huller om buller i baksätet. när han till slut släpper av oss på den gatan vi ville till hittar vi inte hotellet hur många vi än frågar om vägen. varannan person pekar höger och varannan person pekar vänster. till slut ger vi upp, och svänger in på en annan gata istället. vi hittar ett annat hotell istället, de drar in oss bakvägen genom köket.
från vårt hotellrum ser vi det stora hotellet med neonskylt i gult: golden rain. vad är det för typ av regn, undrar vi, nyss befriade från bussåkningskissnödigheten. det får bli vårt riktmärke, om vi skulle gå vilse.
nha trang känns som ett vietnamesiskt las vegas.
vi tillbringar vår första måltid i nha trang med att försöka planera hur vi ska ta oss därifrån, vart. vi skrattar och bråkar om vartannat. jag får äcklig tofu idag igen. igår silk tofu, idag okryddad.
nha trang är även en byggarbetsplats, där de börjar jobba mycket tidigt på morgonen.
vår hotellföreståndarinna lär mig uttala: toi an chay. jag är vegetarian. jag kan behöva kunna säga det, när vi är på snorkeltur.
det är så mycket som består av väntan. väntan på bussen. väntan på båten. väntan på att få snorkla. väntan på att få kissa när njurarna sprängs. väntan när båtpropellern trasslat in sig i något och en dykare får hoppa i med inte en kniv utan två knivar.
på håll, utifrån vattnet, är nha trang höghus med dimmiga berg i bakgrunden.
vår snorkelguide har jeans av märket doice and ganana.
en annan guide, en dykare, har bockskägg och tatueringar och verkar vilja bli min kompis. han pekar och säger var jag ska snorkla. han pekar på hus byggda längs bergssidorna, små skrangliga saker som liknar trädkojor fast att det är längs bergssidorna, säger att där bor de som plockar svalbon till svalbosopporna.
stina tycker först att snorklingen är läskig, men blir modigare och modigare. vi är i alla fall alltid först i på varje ställe. delvis beror det på fisklängtan, delvis på kisslängtan. för våra snorkelmedresenärer tänker vi att vi framstår som tuffa som alltid är först i och testar vattnet, vi säger till varandra att vi är de dåliga stjärtarna, på svenska och inte engelska, så att de inte ska förstå vad vi säger.
vi kan inte prata vietnamesiska, men vi kan prata snorkel. vi förstår, nästan hela tiden, vad vi utstöter för gutturala ljud ur snorkeln som sticker upp över vattenytan.
när vi sedan kommer till hotellet är min stjärt mycket riktigt dålig. skinkorna är rödbrända, rödsvidande. även benen och ryggen är bränd. jag var noga med att smörja axlarna, och idiotiskt nog även ansiktet, som jag ju faktiskt vände neråt i vattnet och därmed borde ha väldigt svårt att lyckas bränna, men min stackars baksida som jag så snällt vände mot solen, som jag lade att guppa på vattenytan, den smörjde jag inte, inte längre ner än behåbandet. jag ynkar och tror att jag omgående kommer att dö i hudcancer. stina smörjer mig med aloe vera, säger att hon ser mitt stjärtlurv, säger att hon också vill bli solbränd.
det visar sig efter några minuter att även stina bränt sig, hennes röda ömmande tog bara en lite längre stund på sig innan det visade sig. det är precis som när vi var små och stina var avundssjuk på mina vattkoppor, och mycket riktigt fick även hon det snart. nu är vi båda väl förberedda för vår första stranddag nästkommande dag.
svårigheten att sitta eller ligga på skinkor som är brända. den där yttersta toppen, rundningen, som varit närmast solen. jag sitter inte på toalettstolen utan hukar bara över den.
hello! mango! happy hour! hela dagen lång kommer frukttanterna och ropar sin ramsa. hela dagen lång är det happy hour. hela dagen lång äter vi mango. och badar i t-shirt för att skydda våra brända kroppar, och i boxerbikinitrosor för att skydda brända skinkor.
efter att i dagar ha velat kring hur vi ska göra med nha trang, först om vi ens skulle åka dit, så är vi här och planerar vart vi ska nu, och velar kring alternativen. plötsligt står jag med hotellreceptionens telefon i handen och säger till en man att ja, vi vill komma, och ja, han kan skicka en bil att hämta upp oss. hans hotell är tomt, all mat ingår, det är dyrt, men vi får en tom strand.
nu har jag läst ut boken, och skrivit ut den.
antecknat i margaret atwoods alias grace:
i vietnam kan en hel familj rymmas på motorcykeln. mamma, pappa, och två barn. alla får de plats. de små barnen får ibland stå upp, mellan två familjemedlemmar.
nha trang ösregnar så gatan blir en flod. vi vadar oss till närmsta restaurang. enstaka bilar och mopeder åker förbi och svallvågorna slår upp och in på restauranggolvet. förbi guppar flip flops och skräp och take away-kartonger. en butiksägare står med en kvast och skjutsar skräpet tillbaka ut på gatan så det inte ska stranda hos honom.
det enda bröd som verkar finnas i vietnam är baguetter. det största arvet hos en fransk koloni?
paradise resort ligger utanför doc let och drivs av en 87-årig fransos/schweizare som möter oss barfota och med halvknäppt möglig skjorta. hans första ord är inte välkomna, som man skulle kunna tänka sig, utan att vi är stora, vackra, starka tjejer. stina tror att han ska droga oss, alternativt bara komma och krypa ner hos oss mitt i natten. det finns två andra gäster på hotellet, och de berättar att han har en 15-årig son. att han, hrm, gillar kvinnor. när vi ska äta lunch kommer han och instruerar oss i vad vi ska lägga på tallriken, hur mycket vi ska ta. jag delar på ett vaktelägg med gaffeln, men han säger att så ska jag inte göra, jag måste stoppa det helt i munnen. han tycker en av de andra gästerna lägger upp maten i fel ordning på tallriken och kommer och tar över tallriken och lägger upp så som man ska. lite senare lär han oss hur vi ska spola på toaletten. stina hatar honom. bortsett från honom tycker jag att vi är i paradiset. det här är paradiset, och han är djävulen.
det är vi och det rytmiska bruset från havet, vågorna som suger och slår. allting bara sjunker undan i mig. på eftermiddagarna är havet varmare än luften, när jag doppar ett finger i vattnet är det mer än fingervarmt.
på seneftermiddagen kommer regnet och åskan. vi sitter på balkongen i skymningen och dricker jasminte, och jag skriver det här. allt som hörs är vatten.
när vi ska äta middag, tofu med ingefära, som ägaren säger att han gjort, men gissningsvis är det någon av kvinnorna i hans personal som han hela tiden skriker på, står han framåtböjd och tittar på stina och vill se på när hon äter, hans ansikte nära hennes.
när vi strax ska lämna paradiset vill vi betala, men varje gång vi föreslår att vi ska betala så suckar han och nästan skriker, take it easy, sit down, can’t you see that i am busy! när det är sisådär två minuter kvar innan vi måste åka är vi välkomna att betala och få tillbaka våra pass.
vi blir skjutsade till motorvägen av två vietnamesiska killar som inte kan ett ord engelska. på mopeder, såklart. längst fram placerar de våra ryggsäckar, sedan sitter de, och längst bak vi. vi åker genom mörkret och landsbygden. den milda kvällsluften mot mina bara armar. cikadorna spelar. blixtar lyser upp himlen. jag försöker att hålla lagom hårt om föraren, inte trycka mig för mycket mot honom. det är underbart att flyta fram i mörkret, men samtidigt är jag rädd att vi ska köra omkull i någon av vägens gropar, eller att vinden som blåser upp och ibland får oss att vingla till ska lyckas få omkull oss. jag har bara en pytteliten hjälm, som inte är mycket mer än en keps med ett snöre under hakan. men jag kan inte låta bli att njuta. det är underbart att flyta fram i mörkret och känna den mjuka luften mot armarna. cikadorna. blixtarna. då kommer regnet. min förare släpper ibland en hand för att torka bort regnvatten från ansiktet. jag försöker säga till honom att stanna så att jag kan ta på mig min regnjacka, jag vill inte sitta dyngsur på nattbussen, men han förstår inte vad jag säger och svarar på vietnamesiska, mina byxor kletar mot låret på högersidan, den sidan som regnet och vinden kommer från.
vi blir avsläppta på motorvägen, vid en bensinmack. en gammal rynkig kvinna med grått hår och smutsiga kläder med blommönster kommer fram till oss och ger oss en varsin plaststol att sitta på. sedan vill hon bli vår vän. hon visar sina fingernaglar, som är de längsta och gulaste naglar jag någonsin sett, sedan skrattar hon. vi jämför våra tånaglar hon och jag, vi har båda rött nagellack på tånaglarna, och hon verkar mycket nöjd med det. hon kan räkna till elva på engelska, och gör det ofta. däremellan skrattar hon. att räkna till elva är det enda hon verkar kunna på engelska. hon försöker att lära oss vietnamesiska, vi ska säga efter henne, kanske lär hon oss att räkna till elva, vi vet inte. i sin uppochnedvända stråhatt har hon sytråd och cigaretter och ett par glasögon som saknar en skälm. hon sätter glasögonen på sig och genast faller de av, först ser hon bekymrad ut, men börjar därefter genast skratta. när hon frågat oss om våra magar är tjocka eller platta, om vi är gravida gissar vi, och vi konstaterat att de är platta, ser hon först ledsen ut, men börjar sedan att dansa framför oss och vicka på höfterna.
på bussen sover jag under ac:n som droppar vatten på mig.
antecknat i marguerite duras älskaren:
det bästa med att hoppa på bussen med sin ryggsäck är att man inte har någon aning om vart man är på väg. man vet såklart namnet, namnet på den plats dit bussen är på väg, men man har ingen aning om hur det ska vara, vad man ska uppleva där, hur det ska lukta och hur luften ska kännas mot huden.
hoi an med alla sina lampor som hänger i träden och från husen, lampor i siden, lampor i regnbågens färger, och gatorna blir också de mysigaste jag sett, kantade av träd och gamla fina hus.
när vi kommer till hoi an är vi utmattade efter nattbussen och när stina slår på teven går titanic. vi börjar båda tjuta direkt och skrattar åt att vi tjuter och så stänger stina av.
vårt hotell tipsar om en vegansk restaurang som ska ligga gömd i en gränd. vi letar, men hittar den inte. en kvinna nosar direkt på vår vilsenhet och frågar vart vi ska. hon leder oss dit, men vi måste lova att följa med henne till marknaden sedan. restaurangen är liten och ligger på framgården till ett vanligt bostadshus. de som jobbar kan ingen engelska, men ger oss en varsin tallrik med ris och en griptång som vi själva får använda för att ta vad vi vill ha från några stora fat, som i skolmatsalen. vi tar vårrullar, stekt tofu i sås, marinerad aubergine, haricot vertes i vitlök och koriander, olika sorters vegekött som vi inte vet vad det är: strimlor med sesamfrön ovanpå och knapriga bitar, men vi kan lugnt ta för det hänger en skylt med the vegan pyramid. det är bland det godaste vi nånsin ätit. vi äter och suckar. när jag ätit upp tecknar jag om jag får ta mer mat. det får jag. vi får en varsin liten skål med soppa också. vi sitter och äter med sällskap av två små pojkar och några fåglar i burar och fiskar i ett akvarium. när vi ska gå pekar jag på plånboken för att fråga hur mycket. vi förstår inte varandra. men det har kommit en kvinna som sitter och äter, och hon kan engelska, och översätter att det kostar 80 dong, för oss båda, inklusive läsk. vi brukar betala bortåt det dubbla, och då kan det vara bara hälften så gott. vi tackar flera gånger och stina ber kvinnan som kan engelska att säga att det var delicious.
så fort vi är ute från restaurangen är kvinnan som visade oss vägen där, och hon leder oss genom en labyrint av små gränder och vägar, sen är vi på marknaden. hon tar oss till en tjej som vill sy festblåsor till oss. när jag tittar på olika klänningar i en pärm säger kvinnan som tagit oss dit beautiful girl och pekar på modellerna, som om det var en kvinna jag skulle köpa och inte en klänning. stina snubblar ändå in på att hon vill ha byxor, och jag hittar mönster till en klänning. stina bestämmer sig direkt för vilket tyg, medan jag inte hittar något jag fastnar för. stina och tjejen står båda och stampar otåligt i golvet och föreslår tyger. jag hittar tillslut ett turkosblått tyg med lila och bruna fnufsar på och så spikar vi det. hon mäter mig och mina hängiga bikinibehåbröst.
svetten rinner tjock som honung på kroppen.
hon vill att stina ska köpa två par byxor. stina säger att hon inte har råd. hon ger sig inte. hon frågar om och om igen, säger att stina ska ta två par byxor. stina tar bara ett par. när hon ska betala visar det sig att hon inte har tillräckligt mycket pengar. hon har på riktigt inte råd. man kan känna hur hoppet rinner av försäljaren, hon kommer inte tjäna storkovan på oss. att jag ska köpa två klänningar föreslår hon bara en gång.
på marknaden i hoi an kissar vi i hål-i-golvet-toaletter i bås. när vi kommer ut ur båsen sitter en kvinna på huk och kissar direkt på golvet utanför. hennes bara och rynkiga skinkor nedanför den uppdragna kjolen.
jag tvingade stina att vi tog med oss en varsin rulle toapapper hemifrån, för att slippa köpa dyrt rosa toapapper med några få luftiga varv på rullen, så som det alltid annars varit för mig i asien, så döm om min förvåning när det alltid finns toapapper! och de fyller på på hotellrummet! och de städar och bäddar sängen varje dag! jag tvingade även stina att ta med ficklampa, men vietnam visade sig vara ett välupplyst land utan strömavbrott.
idag ska vi gå på fitting av våra skräddarsydda kläder.
det var roligt när hon mätte mig igår, säger stina, och hon tog fittmåttet.
min skräddarsydda klänning kostar 670 dong och efteråt inser jag att jag inte prutade ett enda öre.
i hoi an ska jag tvätta håret. det är honungskletigt och luktar. ur duschen kommer vattendropparna en och en så sakta att jag knappt hinner bli blöt innan jag lufttorkat. det är glapp så en hel del vatten rinner ner längs slangen. jag använder slangen till att duscha mig, men ger snart upp. jag sätter mig på huk på golvet och böjer in huvudet under kranen som är den man skulle fyllt upp badvatten med om det fanns ett badkar.
marknaden är ett gytter av stånd, tyger och försäljare, jag vet inte hur vi ska hitta tillbaka till just vår tjej.
jag säger hela tiden att jag måste dehydrera, för jag är lite matt och yr, och stina säger hela tiden att det heter hydrera, om det nu finns något som ens heter så.
jag dricker mycket mer vatten än stina, ändå är jag den som mest känner av vätskebrist och känner mig sjösjuk ibland.
när vi ska gå ut säger stina: nu ser jag ju ut som peter pan i de här byxorna. men jag bjuder på det.
vi går till marknaden och jag köper artichoke tea från dalat och ginger tea. när jag först frågar efter artichoke tea förstår hon inte vad jag menar. sen säger hon: aha, atiso tea, och mycket riktigt står det även atiso på förpackningen, jämte artichoke.
här vetu lisa. du får gå genom köket och sovrummet, allting, för att komma till toan. säger stina som varit på en restaurangtoa. när jag sedan går på toan går jag förbi farmor som ligger i sängen och vilar, farfar som sitter och ser på teve, några små pojkar som leker. jag får kryssa mellan de som hackar, steker och kryddar. toaletten är upptagen och jag får stå i köket och vänta en stund. väggarna är svartsvedda av sot, de har himla många stekpannor och det är även här som de förvarar familjens cyklar.
om du är ful idag täcker du ansiktet med händerna på den här bilden säger stina när hon tagit flera foton på mig och jag tycker jag är ful på alla. på den sista bilden dricker jag vietnamesiskt iskaffe med kondenserad mjölk, och isbitarna bränner mot läpparna. underbart gott kaffe här, det är tjockt och smakar choklad. hemma dricker jag aldrig kaffe. och efter två dagar med kaffe och med ont i magen inser jag att jag inte ska dricka kaffe hur gott det än är.
hela dagen har jag min enda vanliga behå med mig i ryggan, så att jag ska kunna byta till den när jag ska prova min skräddarsydda klänning. hängiga bikinibehåbröst har jag inte hemma i sverige.
medan vi är i hoi an pågår en fyradagarsfestival där unga pojkar går runt på gatorna, några spelar trummor och några är utklädda. det är en dansande drake och en maskerad man som fläktar den. vi förstår inte vad det betyder. när jag frågar på restaurangen där vi äter berättar hon vad gatan utanför heter istället, hon missförstod mig. när jag frågar på hotellet säger hon festival for the children. den inträffar bara en gång per år, vi har kommit exakt på dessa dagar.
syns det hur svettig jag är? nej, det är så pass mörkt här.
när jag byter behå för att prova min skräddarsydda klänning har jag två vietnamesiska kvinnor som drar i mina behåband som klistrar på min honungssvettiga kropp. de knäpper klänningsknapparna över brösten och stoppar brösten på plats.
på en annan restaurangtoalett, som också ligger i köket, och där de sorterar gröna blad på det lersmutsiga golvet utanför toaletten, förstår jag först inte hur jag ens ska få plats att kliva in på toa och lyckas stänga dörren bakom mig. det så trångt att jag slår knäna i toadörren när jag sitter på toa, trots att jag bresar. för att få plats är det en fot på varje sida av toalettstolen som gäller. att lyckas ta på och av byxorna är en konst. jag skrattar och kissar och skrattar. där man tvättar händerna efteråt står hela familjens tandborstar och väntar.
på natten vaknar jag gråtande. jag har drömt att mamma blev medvetslös, eller liksom försvann, på söndagen. jag valde att inte ringa efter ambulans eftersom jag trodde, eller hoppades, att hon bara var på jobbet. kroppen var ju där, men inte hon, och i drömmen kunde det gå till så även om jag var orolig. men jag hoppades. på onsdagen fick jag veta att hon inte var på jobbet. alltså var hon medvetslös. alltså hade det gått för lång tid för att jag skulle kunna ringa till sjukhuset. det var oåterkalleligt. om jag bara hade ringt sjukhuset direkt. jag blev förkrossad och började gråta förtvivlat. jag hade precis köpt en present till mamma, en pettson och findus-bok. jag stod och höll i det inslagna paketet och grät och förstod att jag aldrig skulle få ge det till mamma. när jag vaknar är det svårt att sluta gråta. jag förstår att drömmen måste bero på att en försäljare igår sa till mig att jag borde köpa en present till min mamma. när försäljaren sa det till stina sa stina att mamma är död, men försäljaren bara log glatt, hon förstod inte.
en dag helt utan regn i nha trang och en i hoi an. två dagar i hoi an med regn hela dagen, annars brukar det bara vara eftermiddagar och kvällar som det regnar.
vi går i våra regnjackor, och kvinnor kommer hela tiden fram till oss på gatan och frågar om vi vill köpa regnjacka eller paraply. vi kikar ut ur våra regnhuvor, säger nej tack, vi har redan. men de slutar aldrig att komma fram till oss och fråga.
en kvinna som vill sälja regnjacka till oss säger att det är happy hour.
en moped kör från gatan in på restaurangen där vi sitter, kör igenom restauranglokalen för att parkera inne i familjens bostad innanför.
stina köper rött korallhalsband (fast att man inte alls ska) för 300 dong och jag säger att det är alldeles för dyrt. dagen efter köper jag turkost korallhalsband (fast att man inte alls ska) för 100 dong. allt jag vill ha, är ett halsband av korall. det var en sång vi sjöng som barn.
vi beställer crispy rice pancake och får in dels krispig pannkaka med fyllning, och en tallrik med blandade gröna blad, gurka och rispapper. vi har ingen aning om hur vi ska göra. en av kvinnorna som jobbar och som knappt kan någon engelska inser att vi inte alls vet så hon kommer och visar hur vi ska ta rispapper och lägga lite blad och gurka på och sedan en bit pannkaka med fyllning och så rulla ihop och doppa i chillisås och äta. vi äter och hänförs. bland de gröna bladen kan vi också detektera ångestsmaken. efter så många möten med ångestsmaken håller vi nu ett litet grönt blad i vår hand. jag frågar en av kvinnorna från köket som kan bättre engelska och hon säger typ att den heter ip cha och är bra för kvinnor, bra för magen, bra när man fött barn. där vet vi vad vi kan se fram emot.
det som ska bli skönt med att komma hem är att sluta lukta vinäger.
jag älskar att strosa sakta på gatorna i regnet, känna lukten av fukt och rökelse och mat.
när vi går hem på kvällen kväker grodorna, åtminstone tror vi att det är grodor, i en kör som vidgas till en absurd röst som låter lite som kalle anka eller någon som scratchar. de har rave säger stina.
i träden lyser sidenlamporna.
att krypa ner i sängen och dra det guldiga och blommönstrade överkastet om mig. det finns bara underlakan, inget lakan till täcket. överkastet är strävt och luktar rökelse. jag undrar hur många andra hotellgäster som sovit med överkastet direkt mot sin nakna kropp så som jag nu gör.
att vakna mitt i natten av ett fruktansvärt åskoväder. jag sträcker hela tiden ner en hand och känner på golvet för att försäkra mig om att det inte blir översvämning och att min ryggsäck och alla mina saker blir blöta. vi hör regnet forsa ner utanför dörren, som att vi helt blottade svävar runt i himlen med vårt rums tunna väggar runt oss.
vi vadar fram på hoi ans gator, vattnet strömmar och virvlar runt våra fötter, sliter i mina flip flops. regnet hamrar över oss och runt oss. det är som att vara under vatten. som att jag skulle kunna simma fram i luften, fram och upp, att jag skulle kunna simma genom regnet och upp till ytan. jag tänker på hur tyst och stilla det är där, ovan ytan.
aldrig tidigare har jag varit så glad för en ordentlig regnjacka. tack mamma.
stackars stina har lädersandaler i det ankeldjupa vattnet på gatorna.
att de vill särskriva allting. orden delade i sina stavelser. viet nam. da lat. nha trang. hoi an. sai gon. par king lot.
överallt de formklippta buskarna. på motorvägen är körriktningarna avgränsade med formklippta buskar. i sverige har vi skräp och sporadiska buskar, på sin höjd att gräset klipps ibland.
det är något med de gamla kvinnorna i det här landet säger stina. och jag håller med henne. de är små, inte större än en svensk nioåring, men deras grånande hår, fårade ansikte och blommiga kläder utstrålar en vishet som ibland får mig att vilja lägga huvudet i deras knä, samtidigt som jag vill ta dem i mitt knä för deras små och söta barnstorlek.
det är kvinnor som lagar vår mat, serverar oss, syr våra kläder, städar våra rum, förestår våra hotell, säljer oss bananer och vatten och alla de där konstiga kakorna och konstiga godisarna som stina envisas med att köpa, och som hon alltid, alltid tycker är äckliga, utom sockerkakan sofie och mariekexen, de måste ha flicknamn för att vara goda.
danangs flygplats läcker, det droppar från taken och halkar på golven.
stina säger att vi skulle kunna spöa alla poliser här, på danangs flygplats. att vi kan gå fram till dem och bara gömma deras huvud mellan våra bröst.
återigen anländer vi i mörker. tillbaka i saigon. det känns som en evighet sen. kaptenen sa 27 grader. det känns svalt.
vi går till vår vegerestaurang och beställer kycklingvingar i tamarindsås och nudlar med biffslicear. ägaren minns oss och kommer fram för att prata. han minns att vi beställde samma mat förra gången. vi skäms över att vi inte varierar oss mer. han minns att vi är från sverige, inte schweiz, att han hörde fel först. han undrar hur vår resa varit, undrar var vi varit och säger vart vi borde åka nästa gång.
stina skrattar alltid åt mig när vi äter, för hon tycker att jag är så dålig på att äta med pinnar, själv tycker jag att jag är riktigt bra.
jag säger att jag måste komma ihåg att fråga någon, någon som är bra på engelska, vad nguyen betyder, ordet som dyker upp överallt.
vi beställer efterrätt på en restaurang, och den bärs fram från restaurangen på andra sidan gatan. när stina ber om notan springer servitrisen över gatan för att hämta även den. hon springer över gatan för att växla.
har du skrivit ner att alla har yahoo-adresser frågar stina? verkligen varenda en. när vi bläddrar bland alla visitkort vi fått är det yahoo-adresser som fladdrar mot oss.
på marknaden köper jag torkad ingefära. stina får panik av alla som kastar sig över henne: hello miss och buy something och look miss. det spelar ingen roll vad man köper, bara man köper. en tjej håller upp ett litet linne mot stina, och då svarar stina it’s too small, men när hon försöker gå vidare hugger tjejen tag i stinas arm och skriker i have bigger!
jag har inte skrivit om en av de mystiskaste saker som hände, som stina verkligen gick igång på. i hoi an, en dag, när vi återvänder till vårt hotellrum, utbrister stina: de har bytt vår teve! hon blir först osäker, som om hon inbillar sig, eller som om teven bara omskapat sig medan vi var ute. imorse var det en lg säger hon, för jag tänkte fråga dig om det står för life is good, men nu är det en samsung. hon blir så till sig, som om hon upptäckt ett kryphål i verkligheten, som i matrix. men samtidigt är hon osäker. är det världen eller hon som ändrat sig? aha, fjärrkontrollen! den var grå men nu är den svart! när hon blir övertygad vill hon genast springa ner till receptionen och fråga varför de bytt vår teve. det var inget fel på den förra. hon vill fråga, som om svaret vore viktigt, betydelsefullt, och omfattade så mycket mer.
att vänta på att resa är att vänta på att vänta. jag vet inte exakt hur lång vår flygresa är, på grund av tidsskillnaden, och jag vill inte räkna ut det. det tar alldeles för lång tid, samtidigt som det är alldeles för kort för att verkligen förstå hur långt man reser. under resan borde man egentligen, istället för att läsa, se på film, sova, äta, egentligen borde man bara sitta och försöka förstå hur långt man reser. vi ska resa fem timmar tillbaka i tiden. fem timmar tillbaka i tiden, då vore vi någon annanstans.
det är kul hur så mycket har handlat om bajs på den här resan säger stina. när du blev rädd för att du bajsade grönt, och när jag sket så mycket att jag blev yr.
du måste skriva om vattenflaskorna säger stina. hur vi alltid har svårt att öppna dem och ibland måste be om hjälp.
vi prutar på choklad i taxfreeshopen, platsen där man kanske minst av allt borde pruta, men äntligen gör vi det. vi skramlar våra sista dong och ler, och de ler tillbaka.
i bangkok tar planet paus och byter nästan alla passagerare utom oss. vi får sitta och titta på när trettio thailändare dammsuger, våttorkar, byter de där små vita dukarna som man lutar huvudet mot, plockar fram filtar och tofflor och tandborstar.
battleship – a fleet of ships are forced to battle. vilken underbart klumpig förklaring. en av de filmer som vi ratar på planet.
vi anländer till sverige i nyktert dagsljus. det regnar även här.
jag glömde hela tiden att fråga någon vad nguyen betyder. jag skulle kunna googla det, men det känns som försent nu.