det är ovant att inte ha någon byggnadsställning utanför vardagsrumsfönstret. himlen är så bar. som att allting skulle kunna falla ihop nu när det saknar stöd. inte heller några mer blickar in genom fönstret, trots att vi bor på fjärde våningen, männens blickar in genom fönstret, som småfåglars.

nu har jag förlorat hörseln även på det andra örat. nästintill döv, och med ett sviktande balanssinne, trevar jag mig fram i lägenheten. saker jag rör vid känns annorlunda, eftersom jag inte hör min hand stryka över dem. det enda jag riktigt hör är världens tomhet, ett sprött knastrande, så som myrornas krig låter på teve, så som jag tänker mig att norrsken låter, så som jag tänker mig att rymden låter. jag tänker att det är signaler, impulser, som elektricitet, som strömmar i rymden mellan alla atomer, binder ihop dem så som när man fyller i strecken mellan prickarna på en teckning för att se vad den föreställer. det jag hör är kanske hur jag själv fylls i, hålls ihop. ibland hör jag även min puls dunka. alla andra ljud är avlägsna, som att de sker någon annanstans. henrik pratar med mig men det låter som att någon granne pratar på andra sidan väggen. jag svarar honom och det låter som att någon granne svarar honom på andra sidan väggen. jag äter frukost och det låter som att någon granne äter frukost på andra sidan väggen. jag tittar ut genom fönstret och det låter som att någon granne tittar ut genom fönstret.

på fem dagar har jag varit fem gånger hos läkaren. måndags: vårdcentralen. tisdags: återbesök på vårdcentralen, som skickade mig vidare till akuten. onsdags: återbesök på sjukhuset. torsdag: hemma. fredag: återbesök på sjukhuset.

jag som må vara hypokondrisk drar mig ändå för att söka vård. natten mellan söndagen och måndagen ville henrik skjutsa mig till akuten för att jag hade så ont, men jag vägrade eftersom jag inte ville att de skulle skratta åt en vaxpropp på akuten, för då trodde jag bara att det var en vaxpropp. då är det både skönt och otäckt att bli tagen på allvar av läkarna, att de inte vill släppa mig, utan hela tiden undersöker noga och ber mig att komma tillbaka imorgon, för att följa upp hur det går.

nu har min feber sjunkit, men jag är ännu inte feberfri. jag kan stänga käkarna igen, men hör fortfarande inte och har fortfarande ont.

öroninflammation är det värsta sjuka jag haft sen jag hade körtelfeber som sextonåring. en sanslös smärta.

nu blir jag i alla fall bättre. jag behöver inte stinka alsolsprit. jag behöver inte känna mig inlagd som ett missfoster i alsolsprit. okej att jag bara har droppat det i örat varannan timme, men det har ändå runnit över hela kroppen känns det som vid det här laget. nu har svullnaden i hörselgången lagt sig så pass att jag kan börja droppa in örondroppar med antibiotika i öronen. notera att jag skriver öronen, för mitt friska öra, mitt hör-öra, har nu även det påbörjat ett insjuknande, det ömmar, kliar och jag tycker det ser ut att skifta färg i badrumsspegeln.

i badrumsspegeln ser för övrigt mitt ansikte bättre ut. en dag ringde jag till henrik på jobbet, grät, och sa att jag såg död ut, att jag trodde jag skulle dö. mitt öra mördade mig, som knivar, som om någon högg knivar in genom örat, jag var grå i ansiktet, och ansiktet förvridet och snett eftersom underkäken inte passade in utan stack ut åt höger som på en elak gädda.

örondropparna jag nu har börjat med har precis rätt antibiotika, för på akuten tog de ett prov ur örat för att se vilka bakterier det är som huserar där. jag tänker att det borde gå fort att bli bra nu. nu när de vet vilka bakterier det är som huserar i mig, kan de även konstatera att jag fått fel antibiotika i tablettform. att jag blivit bättre handlar alltså inte så mycket om att antibiotikan börjat kicka in, utan att jag själv har kickat in. det firar jag idag. jag firar att jag blir bättre. och jag firar att jag har en fantastisk pojkvän som tagit hand om mig så fint den här veckan. och jag firar att jag har en fin syster och pappa som oroat sig så, och vänner som önskat krya på.

när jag skriver detta undrar jag hela tiden varför jag skriver detta, varför det känns viktigt för mig att skriva, varför jag gör så stor sak av det, heregud folk har väl öroninflammationer hela tiden. borde jag radera detta för att i efterhand slippa skämmas över denna dramatik. men det är väl så, att när jag blir sjuk, riktigt sjuk, så tror jag alltid att jag ska dö. jag blir övertygad om att jag ska dö. när vi har gått till bilen för att henrik ska köra mig till sjukhuset har jag sörjt att jag inte fått vara ute något i hösten i år, det känns som att jag missat hela hösten, på grund av vietnamresan, sedan förkylning, sedan det här. imorse gick jag under den stora kastanjen och såg alla löv den tappat sedan jag gick under den sist, och det är vackert med löven och färgerna, och sorgligt samtidigt med döden som är laddad i det, och sorgligt att jag inte fått vara ute i skogen en enda gång den här hösten, inte alls fått vara del av hösten som är min favoritårstid med sin klara luft som man tänker klara tankar i, nu istället febertankar, men nu kunde jag tänka att jag kommer få se det igen nästa år. att jag inte ska dö nu. jag är så jissenes sentimental just nu. kanske beror det också på att i och med att jag blivit bättre och mina feberögon slutade att vara så trötta och känsliga och började orka läsa, så var det första jag gjorde att läsa kristian gidlunds blogg. jag har länge tänkt att jag vill läsa den. men det är sällan man vill gråta, tänka på cancer och död, ofta vill jag inte det, eftersom jag själv sett det på nära håll, och vet. men nu har jag läst och det ger mig ytterligare en dimension, en lättnad i att bli frisk från öroninflammation och inte sjuk i något värre. jag tittar på höstträden genom fönstret, och längtar efter att få komma ut och lukta på löven som ligger på marken, även om träden hunnit bli kala.

”OBS STARKA SMÄRTSTILLANDE, KÖR INTE BIL EFTER INTAG.”

det måste vara såhär det känns att föda barn genom trumhinnan.

jaha. som trettioåring debuterar jag med öroninflammation. en rejäl öroninflammation. dubbel dos penicillin. första återbesöket inplanerat imorgon. med detta har jag jobbat hela helgen, trots att jag inte hörde något på ena örat. med detta var jag ute och sprang 9 km efter jobbet i lördags, trots att jag hade ont i örat, men vadå jag kortade ju ner rundan och tog inte 12 km som jag egentligen ville. med detta gick jag till jobbet imorse. för så gör en duktig flicka. jag vet inte hur många gånger läkaren frågade mig hur jag mådde egentligen. bra, svarade jag varje gång, lite darrig bara men det trodde jag mest var för att jag inte sovit ordentligt inatt utan legat vaken och gråtit eftersom det gjorde så ont i örat, och henrik ville ju skjutsa mig till akuten, men det var väl bara en vaxpropp sa alla, och jag har inte tid att vara sjuk. en duktig flicka har inte tid att vara sjuk. en duktig flicka biter ihop och kör på. en duktig flicka har bokhandelsjobb och skrivpedagogjobb och en roman att skriva. aaaahhh när ska jag sluta vara en duktig flicka!? nu tänker jag fan baka kladdkaka, trots att det är måndag, och jag kommer inte lämna soffan därefter.

jag har helt tappat hörseln på ena örat. på det örat hör jag bara världens tomhet spraka.

henrik är i köket, bakar bröd och spelar gitarr för degen medan den jäser.

krukväxten vilar i min hand, jag ska plantera om den, från en trång innerkruka i plast, om jag bara får loss den, jag får inte loss den. rötterna pressar mot plasten, rötterna bucklar plasten. hur mycket jag än drar kan jag inte rubba innerkrukan. en sax, jag tar en sax, jag tar i och plasten spricker upp, jag klipper upp ända uppifrån och ner, de vita rötterna ligger slingrade som tarmar, de sträcker sig genast upp ur såret.

alice munro! och världen känns med ens som en bättre plats.