jag tänker på när jag tog min kanin i famnen och gick ut på promenad. jag hade bara min smutsiga morgonrock på mig, inte ens trosor under. det var en klädsel jag hade allt för ofta i de första tonårsåren, nu i efterhand kan jag förstå att det var för att det var en icke-klädsel, jag var inte klädd än och kunde inte bedömas. jag tryckte min kanin mot morgonrocksbröstet och gick iväg. hon var inte en stillsam och väluppfostrad kanin, utan en som hellre ville springa fritt än sitta i knäet. men jag tog henne i famnen och gick iväg. det var vår men allt var fortfarande bara brunt och smutsigt. jag tänkte, att om hon knycker sig ur min famn nu, om hon tar sig loss, då får jag aldrig tag på henne igen. vi gick längs med åkrarna och ängarna. hennes snabba hjärta och min morgonrock som slog runt benen. vi testade vår kärlek.

fröken lisa ulrika margareta zetterdahl åker den 25 augusti till island och tillbringar 1 timma och 20 minuter där. det som händer sen vågar jag inte tänka på.

jag matar min pms med kanelbullar och donna tartt.

imorse när jag skulle ta på mig behån trillade det ur ett popcorn. ja, jag var på bio igår.

om jag säger att jag har sex stycken plyschtröjor. betyder det att jag är ett barn?

sällskapsöarna ligger i stilla havet, på den sidan av jordgloben som jag alltid vänder mot mig när jag sitter på chez madame och skriver. de ligger i franska polynesien, de finns på chez madame. de är några svarta prickar i havet, som skickar vågor fram och tillbaka mellan sig. vågorna syns såklart inte på jordgloben, men jag fantiserar om dem när jag borde fantisera om vad mina karaktärer säger till varandra. skvalp skvalp från en ö till en annan, det är så de samtalar och sällskapar. och jag funderar på om sällskapsöarna är ett belägg för att ingen människa är en ö, eller om det är precis tvärtom?