ett fotoalbum från kalymnos

överallt är getter. man ser dem inte alltid, men man hör deras bjällror plinga. det känns som en meditationsövning.

listen to the plinky plonky goats.

getterna som obekymrat klättrar i bergen.

getterna som obekymrat galopperar nerför bergen.

jag hostar och snörvlar mellan lederna, önskar mig djupa andetag och alerta muskler.

varje förmiddag svettas jag så det rinner om ansiktet och t-shirten blir blöt när vi går den branta steniga anmarschen till klipporna. väl uppe i utsikten och vinden åker vinterjackan på.

varje kväll äter jag middag i vinterjacka. det känns konstigt att sitta på restaurang iklädd vinterjacka. det händer att jag drar upp luvan också.

katterna som flockas runt middagsbordet. de sitter redo att hugga, vid ens stol, lyfter nästan framtassarna från golvet, ögonen blänker. en av dem är enögd och med en lång huggtand som sticker ut ur munnen.

varje morgon hostar jag upp en liten slemmig hamster.

varje morgon snyter jag ut en liten slemmig hamster.

sedan tappar jag rösten och låter som en hamster.

vårt rum stinker avlopp. antons och martinas rum luktar citron.

det luktar så gott när man klättrar, även i skrevorna på berget och inte bara på marken växer skogar av timjan och salvia.

jag försöker mig på fina 6a swiss baby, och håller ihop hela vägen, men en meter kvar till ankaret tar det stopp. för hårt krux och för trötta armar. den frustrationen. när jag klättrat så bra kan väl berget vara snällt och släppa fram mig sista biten.

jag hade hoppats på att topprepa 6a och 6a+ på resan, men eftersom jag inte orkar klättra så hårt med min förkylning satsar jag på att leda lättare leder. att klättra med psyket istället för musklerna. att titta ner och se hur långt över bulten jag nu är.

jag onsightar 4c mo an och tycker den är läskig.

jag onsightar 5a dulces suenos och tycker den är lätt.

jag leder 40 meter långa fina dimarhos 5b efter att ha topprepat först och tycker det är skoj.

jag leder min allra första 5c någonsin. härliga och 40 meter långa tigryonak. jag vet inte om jag ska skratta eller gråta på toppen, efter att ha släpat antons tunga rep bakom mig i så många meter.

henrik onsightar 7a+ på 7a+.

jag topprepar en massa fina 5a, 5b och 5c.

jag ligger däckad i solen, utmattad, och vet inte hur jag ska orka röra mig, då plingar det till precis vid mitt öra, det är en get som snubblat över mig.

jag topprepar två fina 5c+, laertes och lotophagos, som båda kräver endel av mig, och jag är mycket nöjd med att vara så nära 6a.

jag äter yoghurt med kalymniansk timjanshonung.

nils och rickard tar med oss för fin klättring till den lilla ön telendos som ligger precis i vår utsikt. det ser ut som om det skulle kunna börja regna så jag tar med paraply, utfall att, och känner mig som en stadstant.

henrik badar i havet en gång, min förkylning sitter på en sten och tittar på.

vi åker vespa på en slingrig väg där det rasat ner så mycket grus från berget att asfalten nästan är täckt av grus. uppförsbackarna är så branta att vi nästan inte kommer framåt, jag försöker hjälpa vespan genom att sätta fötterna i marken och skjuta på, springa med. nerför dör motorn men vi kan rulla i flera minuter.

inför den grekiska statsskulden, bergen och alla getter lovar vi varandra att alltid vara ihop. jag säger att vi är gifta nu.

tio dagar på kalymnos. tio dagar förkyld.

varje dag äter vi ett block med fetaost, minst.

näst sista dagen blir vi vittnen till en klätterolycka. en tjej som leder en enkel led som jag funderat på att leda. jag tittar därför en del på henne, för att se hur leden verkar. hon verkar osäker, söker efter grepp. vid ett tillfälle ser jag henne kliva in bakom rep och quickdraw på ett läskigt sätt, så att om hon skulle falla skulle hon fastna med benet och därför falla över med huvudet först. men hon trasslar ut sin fot. killen på marken som säkrar har mycket rep ute, trots att klippan är en sva-klippa, inte brant, och han därför borde hålla henne tajtare. nästa gång jag tittar har hon börjat klättra förlängningen på leden, som är hårdare. hon står en liten bit över bulten. sen hör jag henne skrika, och ramla in i berget, ner på en svaigare avsats. hon har fallit kanske tio meter. hon jämrar sig och tar sig på huvudet, armarna. jag ser foten, vilken onaturlig vinkel den är i. hon har själv inte upptäckt det än. jag tittar bort. jag tittar tillbaka. jag ser foten i en ännu konstigare vinkel och jag ser istället ben, skelett, sticka ut. hon upptäcker det då. hennes chockerade skrik. hennes panikartade skrik. det är något av det värsta jag varit med om. jag vänder mig bort och sjunker ihop, tror att jag ska svimma. tror att hennes fot har lossnat helt, slagits av. vi är mycket folk på klippan och många strömmar till hjälp, medan hon skriker och skriker, jag är inte till någon som helst hjälp. det går inte att fira ner henne när hon inte kan använda foten, till slut klättrar en kille upp till henne och tar henne i sin famn, för att få ner henne på marken. sedan kommer en lång väntan på rescue, som till slut kommer med bår och hämtar henne. jag får för mig att de klipper loss foten, jag tror det bara är lite hud den sitter fast i, och senare får henrik övertyga mig länge och väl om att hon hade foten kvar. vi klättrar inte mer den dagen. jag vet inte om jag nånsin vill klättra igen.

dagen efter olyckan är jag skakig. vill absolut inte leda. säger nej två meter upp på en topprepad 5c+ när jag måste börja anstränga mig. jag vågar inte. men henrik ber mig försöka. jag försöker och det går, och någonstans i de rörelserna bestämmer jag mig för att det är värt att våga.

jag värmer mig på många koppar te från termosen och tittar ut över den lilla världen där nere.

det åskar vid fyra-fem tillfällen, oftast på nätterna, men även en gång på dagen när vi klättrar. vi flyr upp på väggen och in i en liten grotta. där sitter vi och ser regnet dra förbi.

det är min fjärde dag i lägenheten, min fjärde dag utan att gå utanför dörren. jag borde kanske känna mig instängd. men jag känner mig fri. jag behöver inte träffa någon. jag behöver inte vara någon. jag har målat naglarna röda. jag har blekt håret. men jag tar inte av mig nattlinnet. jag går inte längre än att titta ut genom fönstret, faktiskt gör jag knappt ens det. kanske planerar jag min återkomst, är det vad jag gör? eller så stannar jag bara här.

henrik: vad lyssnar vi på?
jag: spotify.

mvh hon som faktiskt brukar lyssna på kassettband, och har använt spotify ordentligt för första gången.

med anknytning till förra dagboksinlägget kan jag nu meddela att jag äntligen rensat bort en av plyschtröjorna ur garderoben, trots att den är suverän att ha när man åker nattbuss i vietnam.

jag har gått som katten kring het gröt länge. det är min garderob som är gröten. den är inte det minsta grötig då jag är ordningssam som få. det är innehållet i den som är problemet. jag köper inte särskilt mycket kläder. jag har egentligen aldrig haft råd att göra det, så det har aldrig blivit en vana. det blir lite second hand när jag snubblar över nåt fint, och nytt när jag fått för mig att jag bara måste ha en mörkblå kofta eller ytterligare en skjortklänning och inte ids snubbla över det second hand. men jag undrar om jag inte får mest kläder av min syster? hon tröttnar på sina kläder i ett hiskeligt tempo, och vi har nästan samma storlek. det är onekligen praktiskt för min ekonomi, och jag behöver inte ens bege mig till en butik. men så var det det här med att gå som katten kring het gröt. jag kommer på mig själv med att ideligen öppna garderobsdörren, titta in och känna hur det kliar i hela min identitet. det där är alltså jag. är det där verkligen jag? den där tröjan är ju jätteful! de där byxorna sitter ju hemskt på mig! inget passar till den där kjolen! jag måste köpa nytt. jag måste hitta tyg, färg och form som förklarar vem jag är. som gör mig till mig. som gör mig hel. men samtidigt känner jag att problemet lika lätt skulle kunna avhjälpas om jag bara avlägsnade de störande elementen. om jag tog bort det fula så blir jag ju fin? det finns faktiskt sånt i garderoben som är fint, men det syns inte riktigt när det fula breder ut sig. och jag har faktiskt en besynnerlig förmåga att främst klä mig i det fula. hur tänker jag där? som att jag är skyldig de fula kläderna att åtminstone försöka använda dem. jag har även fått för mig att jag ska använda de fula kläderna först, tills de slits ut, och därmed spara på de finare så de håller längre, både i tyget och i idén om dem. men jag har börjat inse att de fina kläderna hinner jag tröttna på efter några år, trots att jag knappt använt dem. istället går jag runt och blir mina fula kläder. sen har jag ju en hel del kläder som jag aldrig använder, men som jag har en idé kring. tex en röd- och vitrandig tjocktröja som jag alltid tänkt att jag ska ha när jag åker skidor. problemet är att jag aldrig åker skidor nu för tiden, jag bor trots allt i skåne, och jag tycker inte ens att det är särskilt roligt att åka skidor. jag har en stickad tröja i milda färger som jag tog från mammas garderob när hon dött, som jag tänker är som gjord för mig att använda när jag är 45+ och är ute och rider på dimmiga skogsvägar på min islandshäst. den är som gjord för att ha när man rider på dimmiga skogsvägar på sin islandshäst. problemet är att trots att jag har velat ha en egen häst i nästan hela mitt liv, så har det inte hänt än, och ärligt talat så vill jag inte ha just en islandshäst om det någon gång blir verklighet. jag skulle med största säkerhet kunna skänka bort tröjan för den där islandshästidéen kommer förmodligen aldrig att hända. men tänk om det ändå händer, mot alla odds, vad jag skulle ångra att jag inte hade kvar tröjan! sen har jag kjolar för att gå på sandstränder, som jag ändå aldrig använder de gånger som jag går på sandstränder. jag har två röda koftor som jag ska ha i framtiden när jag gillar rött igen, för nu har jag förätit mig på rött, men i framtiden kommer jag säkert gilla det igen. jag har flera dovt gröna tröjor som jag tänker att jag ska ha när jag blir 45+ för mamma gillade dovt gröna färger så det kommer säkert jag också att göra. jag har linnen som jag ska ha när jag åker till thailand och klättrar nästa gång. men kanske åker jag aldrig till thailand och klättrar igen. jag har byxor som är hemskt fula men sköna att cykla i på sommaren. jag har tröjor som jag inte använt sen 2003 men kanske blir jag någon gång den personen igen. jag har kläder som jag ska använda nån gång i framtiden, när jag börjat gilla dem, eller när jag råkat köpa ett plagg som faktiskt bara passar till just detta, nu är det fel bara för att det saknar rätt ackompanjemang. och mina plyschtröjor sen. jag har sex stycken plyschtröjor. det är nog i alla fall fem stycken för många. men trots att jag gång på gång provat dem för att avgöra vilka som ska bort, så kan jag inte ta något beslut. trots att jag egentligen inte riktigt vill ha någon av dem. men de är mysiga på kalla vinterpromenader och till en filmkväll och när man åker på klätterresa. trots att jag hellre skulle byta alla sex mot en fin kofta. jag skulle bli fri om jag skänkte bort dem, fri att klä mig fint. men om jag skänker bort dem, och inte hittar någon fin kofta att ersätta dem med? jag tänker att kanske, kanske är det så att om jag på allvar börjar rensa ur garderoben, så vet jag inte var jag ska sluta. kanske blir det ingenting kvar. en katt utan päls.

jag går till tvättstugan i bara nattlinne, ids inte ens ta på mig trosor. när jag nu kan vara sjuk tänker jag vara det ordentligt.

under dessa tio dagar har vi bland annat blivit vittnen till en klätterolycka med ett öppet benbrott, och jag trodde att tjejens fot hade lossnat helt, och här hemma ska jag visst ha skymtat förbi på kobra på svt häromdagen när det handlade om riot grrrl, men det har jag själv inte hunnit se än.

när vi väntade vid bagagebandet på kastrup var det ett barn i fyraårsåldern som sjöng ”nu är vi i japan” om och om igen och utförde en liten dans. då kändes det som att vi kommit hem.

jag borde ta fram stora ryggan och börja packa, men jag vill bara kolla på ryttareliten på svtplay.

för åtta år sedan hade vi varit ihop i två år och jag tyckte att det var en evighet.