ibland kallar jag den min vietnamklänning, för den är gjord i vietnam, till mig och efter mina önskemål, gjord för sol och hetta. ibland kallar jag den min sylvia plath-klänning, för det är något med den som får mig att tänka på sylvia plath, den liknar något hon skulle kunna haft, och det är något med väna blommönster som får mig att tänka på mörker och död.

förmågan till perception beror på luggen. nu hade jag tänkt klippa den för att på så vis kunna ta del i världen igen, men tyckte i badrumsspegeln att jag såg så cool ut med en massa hår i ögonen, så luggen får väl stanna nån dag till då.

jag har läst många bra böcker:

amanda svensson – allt det där jag sa till dig var sant (om berättandets kraft och pirater.)

marisha pessl – fördjupade studier i katastroffysik (först tyckte jag att den var så lik donna tartts ”den hemliga historien”. jag tänkte hela tiden att jag visste vad som skulle hända, och fick hela tiden intala mig att nej, det här är en annan historia. sen släppte det och den blev helt sin egen. charmig och med oväntat djup.)

negar naseh – under all denna vinter (jag blev nyfiken på den efter att ha sett negar på babel. den plats hon tog som sin, så självklar. när jessika gedin sa typ: ”din bok har fått mycket uppmärksamhet, förväntade du dig det?” och negar svarade: ”ja”. wow! boken är delad i två: först romanen: om relationen mellan mor och dotter. mörk stämning. sen: arbetsboken, processen. jag önskar att jag kunde säga att boken var så bra som jag hoppades. jag kände hur lovande den var. och jag tyckte bitvis mycket om den. men jag kunde inte komma ifrån känslan att om jag jobbat på förlag hade jag jublat och sagt att jisses vilken bra bok detta kunde bli, om vi kortade ner, strök, laddade.)

donna tartt – steglitsan (en pojke överlever en explosion på ett konstmuseum. hans mamma dör. med sig därifrån får han en målning av en fågel, steglitsan. detta är en fruktansvärt välskriven berättelse om konstens vidunderliga kraft, om livet. jag kan inte sluta läsa, men vill att den aldrig tar slut. det här är inget annat än ett mästerverk.)

richard ford – kanada (när dell och berners föräldrar rånar en bank rämnar barnens värld. när gränsen väl är passerad finns ingen återvändo. då återstår det okända. då återstår kanada. en fruktansvärt fantastisk roman.)

henrik bromander – smålands mörker (en maffig serieroman som talar till mig med sin nakenhet, sin brutala ärlighet, om en killes uppväxt i mörka småland, om sexualitet, kärlek, familjerelationer, politik, psykisk hälsa, identitet, tillhörighet, utsatthet, vänskap, rasism, samhälle och klass.)

sommaren i city. min första malmösommar trots att jag bott här i snart åtta år. och badkaret är täckt av en tunn hinna sand efter att jag tvättat håret.

jag har ett jobb utan fönster. det känns som jag suttit instängd nåt år i en källare när jag slutar för dagen och kliver ut i ljuset, solen, smärtan.

jag lyssnar endast på chinawoman dessa dagar. tex denna. gärna denna.

Dear future roommate! Me and Henrik are gonna be in NYC this fall, from August 25th. Lisa will be writing on her novel and Henrik will be a PhD student in philosophy at Rutgers University. We want to share a room in your apartment, or rent your apartment. Both Manhattan and Brooklyn are of interest. We are looking forward to be your roommate! (And everyone else, could you please help us find our roommate?)

idag dricker vi sangria. det åskar, regnet öser ner, svetten klibbar. vi behöver inte skämmas över att vi inte går ut, att vi inte är på stranden och badar, utan hellre är hemma och pysslar. vi går omkring inne, packar upp, öppnar post, tvättar, nyper bort vissna blommor, betalar en telefonräkning. henrik bleker mitt hår. jag klipper hans. med jämna mellanrum häller vi upp mer sangria i glasen. i källaren håller en familj på att packa sina saker i stora kassar och jag får försiktigt kliva över dem för att komma till tvättstugan. jag har pyttesmå shorts, jag försöker obemärkt hålla armarna framför brösten så att inte bröstvårtorna ska synas för mycket genom mitt linne, jag har ingen behå under, jag hade inte räknat med att träffa någon här nere i källaren. de pratar snabbt med varandra på ett språk jag inte förstår. jag ser tomflaskor och juldekorationer och en gryta sticka upp ur några av deras kassar. min lugg klibbar mot pannan. det luktar inte som sverige, med hettan, åskan, och någon granne har tänt rökelse. jag tänker att vi är nästan i new york nu.

förresten gick bilen sönder i bohuslän. all bromsvätska rann ur. vi hällde i ny och den rann ur. jag ringde närmsta verkstad, mitt ute på vishlandet som vi var, och det visade sig vara en toyotaverkstad. vi fick te och kaka medan de tittade om de kunde laga. vi fick lånebil medan de lagade. detta var i brastad. bredvid ligger sämstad. jag anar hur kidsen i dessa byar retar varandra.

jag har skrivit i min anteckningsbok: ”det var länge sen jag kände mig så hemma. när jag ser tjenbadets nästan sönderrostade skylt. det är mer att jag vet vad som står än att jag kan läsa det. när jag simmar i tjens bruna vatten. det är kallt, men jag känner det inte. henrik kastar sig huttrande upp direkt. jag simmar fram och tillbaka längs berghällarna, fram och tillbaka, förbi alla klippor jag badat vid så många gånger sen jag var barn. jag kan se oss där på klipporna. jag kan inte se oss. klipporna är tomma, det kommer nog börja regna snart. när jag till slut går upp tar jag fram mammas halsband som jag lagt i jeansfickan, för säkerhets skull, för att det inte skulle falla av i vattnet. nu tar jag upp det ur jeansfickan, nu sänker jag ner det i vattnet, ser guldet glimma genom det bruna vattnet. sen trär jag det över mitt huvud.” igår kom vi hem till malmö igen efter två veckor på luffen. på vägen, när vi dundrade fram på E4an, med 29 grader varmt både i och utanför bilen och icke fungerande ac, klibbade mina långsamma tankar med frågan om var jag egentligen vill bo, vad jag vill göra, vem jag vill vara. ingenting är riktigt rätt, ingenting är riktigt hemma. det som en gång var hemma finns inte kvar. det som är hemma nu kommer aldrig att bli hemma. men så kom vi fram till malmö. åt en falafel på gatan. cyklade genom stan. badade i havet och såg solen gå ner över danmark. det känns fortfarande ovant, exotiskt, med havet, med staden, och kanske är det därför jag ska bo just här.