Jag läser om översvämningen i Malmö och ser bilder på drunknande bilar. Några timmar senare ljuder ett larm över Brooklyn när vi är ute och secondhandshoppar och på telefonen står det: ”Nödsituationsvarning. Flash Flood Warning this area til 6:15 PM EDT. Avoid flood areas. Check local media. -NWS” Nu sitter vi på café och ser regnet ösa ner. Praktiskt, vi behövde inte få en droppe på oss.

för övrigt har henrik läst att bed-stuys motto är ”do or die”. det har tydligen tidigare varit känt för sina drive-bys.

idag har henrik haft sin första dag på rutgers. jag har haft min första dag själv i bed-stuy. på väg hem från caféhäng och promenad frågade en man min rygg: ”you find where you are trying to go?” jag övervägde en sekund om det var en metaforisk fråga, men svarade sedan ”yes, thanks” och vände mig om och gav honom ett leende. mitt blonda hår och min ljusa hud gör tydligen att det ser ut som om jag inte bor här. eller så var det hur jag njöt överdrivet mycket av att vara här och tänkte att jag aldrig vill åka härifrån.

vår madrass är inplastad. vi halkar runt på den om nätterna. först undrade vi vad det var för galenskap, och ville genast slita bort plasten. sen kom vi på att det kanske är sånt man har mot vägglöss, för att de inte ska komma åt madrassen och bosätta sig där. första natten trodde jag att vi hade vägglöss. vi hittade en liten insekt bland lakanen vi fått. när vi lagt oss började något bita mig och det började klia. jag fick lite lätt panik, men var för trött för att göra något åt det. för första gången i mitt liv blev jag lättad när jag hörde en mygga surra i örat.

jag fotade inte heller vår utflykt till rockaway beach i förrgår. vi följde efter folket med strandväskor, och bytte tåg varje gång de gjorde det. sen följde vi efter dem ut i sanddynerna. himlen var full av måsar och flygplan till och från jfk. henrik lekte i de höga vågorna. jag med mina problemöron som inte får bli blöta fick nöja mig med att stå i strandbrynet och känna vågorna dra i benen. sen satte jag mig på huk i vågorna för att blöta hela mig och för att kunna kissa i vattnet.

jag vill berätta allt om vår lummiga gata, om trapporna upp till ytterdörrarna. men eftersom jag redan fotat det känns det överflödigt att skriva om det. det gör mig ledsen. men ett foto visar kanske inte allt. att vissa staket är nymålade. att vissa vittrar i rost. att vissa framgårdar är belamrade med skräp. att det på vissa växer solrosor. asfalten som är lappad och lagad och ojämn. det visar inte människorna som sitter och vilar på sin trapp, de som går förbi på gatan: de bor här, detta nya främmande är deras vardag. det är deras kyrkor som ligger överallt, och som jag så gärna skulle vilja följa med dem in i. på gatorna runt omkring vår ligger också hundratals små affärer, butiker, caféer och restauranger som säljer snabbmat (varför har all onyttig mat samma färg? beige-brun-grå. det spelar ingen roll om det är donuts eller friterad kyckling eller hamburgare eller friterade vårrullar), mobiltillbehör, paljettkläder, gigantiska avokados, stora burkar med läsk, lyxiga crepes, coola sneakers, hälsojuicer, sallader, gamla möbler. här kan du klippa och styla din hund eller katt. här finns laundromats och salonger där du kan få ditt hår flätat. här luktar det avgaser, träd, parfym, sopor, mat, rökelse och hetta. denna fantastiska lukt av utomlands. av annorlunda. jag har inte fotat det. jag har inte fotat de tjocka kvinnorna och deras små spetiga flickor som cyklar och springer och leker och äter godis och pratar som på film med amerikansk accent. de skulle inte gå att fota, deras röster skulle ändå inte höras.

det behövs fyra nycklar för att öppna sex lås i fyra dörrar för att ta sig in i vår lägenhet.

jag bor nu i det första landet. i det främsta landet. eller i alla fall i landet med landskod 1. mitt nya telefonnummer är +1 347 614 6426.

hur många böcker kan jag ta med till new york innan det räknas som smuggling?

jag har läst

gertrud hellbrand – veterinären (och den var mycket bra! en släktkrönika och en skildring av ridsportens framväxt. den var en hemresa till östergötland, en hemresa till hästar. med välskriven prosa. bästa svenska hittills i år!)

gillian flynn – gone girl (och jag vet inte vad jag tänkte med, när jag beslutade mig för att läsa en superpopulär och superhyllad thriller. jag trodde väl helt enkelt att folk inte kan ha fel. det kan de. de kan ha väldigt fel. till att börja med var den inte alls otäck eller mörk, som jag förväntade mig med det där omslaget. jag tvekade om jag skulle våga läsa den när jag var ensam hemma. men det vågade jag, inga problem. sen var det otrovärdig psykologi och klumpigt berättande. överlag kände jag mig nog genreförvirrad. jag tyckte snarare det kändes som något åt chicklit-hållet, men med psykopatinslag. nej, något mer av gillian flynn ska jag inte läsa.)

marisha pessl – nattfilm (och här blev jag direkt mörkrädd med alla sinnen på spänn. vilken bok! vet inte hur många gånger jag suckade och ojade mig och skrattade rakt ut för att jag var tvungen att göra av känslorna nånstans. denna fruktansvärda ljuvliga bok. den är en labyrint, en feberdröm, ett måste!)

och jag har även försökt läsa djuna barnes – nattens skogar (och det är ju en sån underbar titel! och jag var så pepp! och jag som alltid utan undantag läser ut mina böcker. men här stångade jag bara huvudet i väggen och kände mig modernism-dum. och jag hann inte heller läsa ut den då packning inför new york nu måste ta all min tid, vi kan väl säga att det främst var därför?)