Jag klär mig som en skolflicka och hoppas att jag då ska skriva duktigt.

På tunnelbanan om morgonen. Det är trångt och vi får trycka oss in bland människorna för att få plats. När dörrarna stängts och vi kämpar för att hålla balansen i den skakiga vagnen, i det lilla kvava utrymmet som finns kvar i centimetrarna mellan våra kroppar tar en ung mans röst plats: ”When did all these people come to Brooklyn? What are you doing here? There are not room for you.” Flera kvinnor fnissar. Och så kommer det: ”Go home to your own country.” Fnissningarna stiger. Jag vet inte var jag ska fästa blicken. Hans röst och kvinnornas fnissningar fyller det lilla utrymmet som finns kvar i vagnen. De är alla svarta. Jag är vit. Jag tänker att det är bra. Jag tänker att det är nyttigt för mig, att få känna hur det är att vara en minoritet. Jag tänker att jag på något sätt förtjänar det. Men det känns inte bra. Jag vill inte titta på hudfärg. Jag vill inte att den ska spela någon roll. Då inser jag att jag inte alls vet hur det är att vara svart. Jag vet inte hur det är när någon säger något sådant till en, och verkligen menar det. Så kliver jag ut på det betydligt vitare Penn station, Manhattan.

I mataffären har de anställda namnskyltar. Under namnet står det: HI HOW CAN I HELP YOU. Ovanför namnet: Ett sammanbitet ansikte som mumlar fram vad det kostar. Kanske har de så himla dålig lön att de inte vill anstränga sig mer än nödvändigt. Kanske är det jag som är så himla dålig på det sociala hejandet och småpratandet. Jag skulle också vilja ha en sån där skylt. Det skulle kunna stå: HI HOW ARE YOU. Eller kanske: HI I DON’T WANT TO TALK. Eller: HI I FEEL EMPTY. Eller varför inte: HI LIFE IS HARD.

Vi ville köpa bröd. I sortimentet hittade vi två sorter som inte innehöll high fructose corn syrup. Det ena brödet hade socker som andra ingrediens efter vetemjöl. Det andra brödet var bakat i Californien. Hm. Vi letade vidare. Gick bland de oändliga hyllorna av färgglad läsk. Av sockrade frukostflingor i fantasikreationer, som på förpackningen skryter om hur mycket vitaminer de innehåller. Inte konstigt att folk är tjocka i det här landet! På en hylla med specialkost, bland det glutenfria, hittade vi slutligen rågbröd. (Och ja, vi köpte även brödet med socker som andra ingrediens, det såg så himla gott ut!)

Barnet på våningen under frågade mig: ”Are you a new person?” Jag sa att jag nyss flyttat in, om det var det hon menade. Men hon verkade inte bli nöjd med det svaret. Hon sa: ”Well, you’re a white person.” Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, och hennes mamma blev lite besvärad. Det var i alla fall spännande att fundera på vad hon kan ha menat.

Jag tillbringar dagen i New Brunswick i USAs Garden State, med att titta på ekorrar, studenter i collegetröjor med Rutgers-tryck och husen de bor och pluggar i. Det är precis som jag trodde och ändå inte alls. Fraternities och sororities. Men de bor liksom i amerikanska villor. En kille skränar inifrån en öppen ytterdörr: ”Put on the animal song.” Han börjar sjunga: ”You and me baby ain’t nothing but mammals.” Här pluggar och pluggar och knullar de. Det luktar pizza. Syrsorna spelar. Elledningarna hänger lågt över gatan. Ekorrarna sitter på verandataken.

Jag tänkte att det var passande med USA, att jag skulle arbeta med mitt andra romanmanus här, eftersom det delvis utspelar sig i USA. Efter tre dagars arbetande på manuset stryker jag USA-grejen och förlägger istället historien till svensk landsbygd. Så kan det gå.

Jag har köpt parfymerade bindor, då det var vad som fanns att tillgå. Vad ska fittan säga om detta? Den vill inte lukta blommor. Den vill lukta blod. Det vet jag. Mvh / Hon som köper oparfymerat tvättmedel, och nu sist oparfymerad deo.

Valdagen var förödande på många sätt och vis. Först insåg jag att jag är äldre än Annie Lööf. Sen fick SD 13% av rösterna och FI kom inte in. Glädjen över regeringsskiftet blev aldrig någon glädje, och sen lämnades V utanför. Här sitter jag i Brooklyn och vill inte ens veta mer om vad som händer därhemma, och är rädd för att jag aldrig kommer våga klippa mig igen av rädsla för att då få samma frisyr som Annie Lööf.

Vi blev medbjudna på disputationsfest. Vi förväntade oss stillsamt småpratande över snittar. Vi hamnade på ett dansgungande vardagsrumsgolv, med argentinska katter som försökte bita mig varje gång jag skulle klappa dem, i sovrummet snortade några kokain medan jag och Henrik visade vårt partytrick där jag voltar Henrik som om han var ett litet barn (min mamma gjorde det på mig när jag var barn) och jag sa om och om igen att ”I’m the man in our relationship” eftersom jag nog inte känner mig så kvinnlig när jag kastar omkring med min pojkvän sådär, i alla fall blev Heather så impad att sedan fick jag volta henne två gånger också, och vi pratade med en massa trevligt folk tex en dockmakare till mupparna, flera argentinska studenter som läste kreativt skrivande, en tjej som precis varit i Sverige och hängt med folk som jobbat med ”Vi är bäst” tex Coco Moodyssons bästis och hon undrade om vi kände till den filmen och det gjorde vi. ”I immediately saw that you were swedish.” Sedan dansade vi till småtimmarna och de argentinska katterna sprang runt och högg i luften efter mina händer.