I tretton år skrev jag dagbok på Mjaumjau. Det första inlägget den 13 januari 2001. Det sista inlägget den 11 september 2014. Däremellan totalt 2215 inlägg. Tillräckligt många inlägg för att bygga en tonåring av dem. Och min tonårstid innehåller de, med allt bultande blod och alla tårar man kan tänka sig. Och sedan kommer väl den vuxna smygande. Hon som nu i detta inlägg visst beslutat sig för att nu blir det punkt och stor bokstav hädanefter. När jag fått veta att Mjaumjau var död, den kvällen, skålade jag i en dark & stormy på en mysig uteservering på en liten lummig gata i West Village. Det hade nog inte tonåringen trott, inte New York, men framförallt kanske inte att det skulle bli så många år av dagboksskrivande. Här ska jag nu fortsätta skriva dagbok, och tänk, alla gamla inlägg har tack och lov kunnat få följa med. Tusen tack Olle för hjälpen med de gamla dagboksinläggen! Tusen tack Ostro för hjälpen med att få igång WordPress! Skål för Mjaumjau!

förresten kommer jag att tänka på igår kväll, då en kvinna med barnvagn blev kvar ombord på tunnelbanetåget, hon hann inte gå av innan dörrarna stängdes. på perrongen stod hennes man och bankade på de stängda dörrarna och så åkte tåget iväg. hennes ansikte då. som att hennes liv försvann iväg in i en mörk tunnel. som att hon skiljdes från sig själv. hon blev bara stående och stirrade ut genom fönstren där perrongen och mannen förbyttes mot mörker. en kvinna på tåget försökte prata med henne, säga att hon skulle hjälpa henne byta till ett tåg tillbaka. men kvinnan svarade inte. vet inte om hon blev så rädd eller om hon inte kunde engelska. det känns som att jag aldrig kommer att glömma hennes ansiktsuttryck.

idag är dagen då vi för första gången gick till laundromaten, och idag är dagen då vi för första gången klev ner på gatan när där stod en stor piket med polisens crime scene unit och trottoaren var avspärrad. tydligen hittades en kvinna i trettioårsåldern död på trottoaren tidigt imorse, med ”trauma to the back of her head”. ett vittne säger i en intervju att hon knackade på hos honom i natt och sa att hon kastat ut sina saker från fönstret efter en ”spiritual experience”. min upplevelse av det hela är snarare sorglig och lite för mycket som av en film.

jag älskar kulturkrockar. men ibland är det svårt att veta hur jag ska svara på alla ”hey, how are you?”. kanske speciellt när sjuksköterskor och öronspecialister frågar det. ska jag fortfarande bara ställa frågan tillbaka, eller förväntar de sig nu ett faktiskt svar?

igår var vi på apoteket för att köpa tvättmedel och benvax. vi noterade att man på apoteket förutom mediciner och ovan nämnda även kan köpa gratulationskort, alkohol, läsk, godis och tobak. får det lov att vara en flaska läsk att skölja ner vitamintabletterna med? en cigg att avrunda med efter kortisonsalvan? allt för din hälsa och ditt välbefinnande!

hey brooklyn, nu är du så sval att jag till och med kan ha tröjan som jag försökte tvinga henrik att köpa för en vecka sen, men han vägrade så jag blev tvungen att köpa den själv.

allt jag minns kommer att tas ifrån mig.

i den här stan med alla miljoner människor får jag samma sorts litenhetskänsla som inför stjärnhimlen en klar natt.

nu är det september. nu börjar hösten. här är det över trettio grader varmt och kladdigt som i tropikerna. vet inte hur jag ska kunna skriva, tänka, i den här värmen. det hjälper ju inte heller att det finns hur mycket som helst annat som lockar i den här staden.

i vår mataffär finns tex en hel avdelning med färdiga tårtor, många i neonfärger. men vi väljer cheesecake. vi köper en avsmakningsförpackning, fyra sorter och två bitar av varje. vi ska smaka på usa! och inte bara det vällagade och ”organic” från fina restauranger, utan också det billiga och onyttiga i plastförpackningar.