Det första Heather gör när hon kommer hem från flygplatsen lite innan klockan sex på morgonen, efter att ha varit i Kenya i tio dagar, det är att poppa popcorn. Det är intressant att bo med någon man inte känner.

När jag var liten var min högsta önskan under flera år att bli en ekorre. Varje gång jag åt en kaka bröt jag den i handflatan, om det blev tre delar fick man önska sig något, jag önskade alltid att jag skulle bli en ekorre. Min enda tvekan var att ekorrar inte blir så gamla, kanske tio år sa mamma, men jag tänkte att det fick vara värt det. New York är fullt av ekorrar, och det känns som att någon av dem skulle kunna vara jag.

Roy Andersson har gått ut med att det är han som är Hugo Rask i Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande. Han har inte läst boken, men har hört från vänner att det liknar honom, och han och Lena Andersson har tidigare haft en relation. Nu är han ledsen om han sårat henne, och fått henne att skriva en bok om det. För så är det, Roy Andersson är Hugo Rask. I Babelsoffan får Lena Andersson upprepa som ett mantra att romanen är fiktion. Jag blir helt matt. Jag trodde vi var överens om fiktionens premisser? Jag minns att jag fick börja lära mig dem i Bullen: Kom ihåg, det är inte tjejen i filmen som har skrivit brevet. Det är väl inte så konstigt att utveckla: Kom ihåg, det är inte författaren som är huvudpersonen i romanen. Men Roy Andersson vill visst gärna stoltsera med att han är en man som tycker om att utnyttja sin maktposition och hålla kvinnor på halster. Det är tydligen det som han identifierar sig med. Och alla vill frossa i skvaller hellre än prata om konst. När jag läste Egenmäktigt förfarande identifierade jag mig med Ester Nilsson. Så. Nu vill jag gå ut med: Det är jag som är Ester Nilsson.

Igår hade vi nöjet att stifta bekantskap med vår första New York-kackerlacka. Det var väl bara en tidsfråga, eftersom de ska vara vanliga rumskamrater. Den låg på rygg på vardagsrumsgolvet och var död. Fördelen med att bo med katter? Gissar att det är de som dödat den. Boo Radley brukar gå runt med en liten tygmus i munnen, ibland lägger hon den i vår säng. Jag är mycket tacksam över att hon inte lade kackerlackan i vår säng. Jag minns första gången jag hörde talas om kackerlackor. Det var på Kreta -93. Stina och jag hade blivit kompis med en tjej som hette Jenny och som vi träffat vid poolen. En dag fick vi höra att de hade haft en kackerlacka på rummet. Jag tänkte mig något i stil med en igelkott. Vi gick till deras rum för att se om den var där. Det var den inte. Jag blev mycket besviken.

Lina har varit på besök i New York i en vecka. Nu sitter hon på flyget hem, och jag ligger kvar i sängen, i en hög av spinnande katter. Det har varit något av en inverterad vecka, med alkohol alla dagar utom lördagen, då vi var för slitna efter fredagens karaoke och hemkomst klockan halv fem på morgonen. När vi väntade på en natt-tom tunnelbanestation matade Henrik en råtta som sprang på spåren med chips. Tokdyra chips jag köpt för 6 dollar. Annars har veckan innehållit många timmars skrivande på café, frozen margaritas, promenad över den rosa Williamsburg Bridge till en rosa solnedgång, restaurangmiddagar, second hand-shopping, möte med Tyrannosaurus Rex på naturhistoriska, och promenerande, strosande och strövande så att jag nu har blåsor under fötterna. Att vara guide i New York tar på krafterna. Något av det bästa i veckan var nog inledningen, då vi var på berättarslam på The Moth. En sån himla fin tillställning! Skickliga berättare av sorgliga och roliga och gripande historier, som inte bara peppade mig på att skriva, utan på något vis även peppade mig på att vara människa.

Jag sliter mitt hår framför datorn, där romanen är så otydlig med vad den egentligen vill. Jag skulle önska mig en person vars uppgift var att alltid sitta med bredvid mig när jag skriver, tyst, tills jag behövde hjälp. Då skulle den säga att ”den där meningen är lysande, men den här är klumpig” och ”det där stycket är överflödigt” och ”skulle det inte bli bättre om du placerade den där delen här borta istället” och ”i den här scenen får du nog gräva lite djupare för att det ska säga något”. Jag kommer att tänka på det som Siri Hustvedt sa när vi såg henne på Brooklyn Book Festival, hon pratade om hur spännande författarintuitionen är. Vad är det egentligen som får mig att skriva just det här? När det finns miljarder val, hur väljer jag just det här? Varifrån kommer det egentligen? Jag inser nu att jag ju har den där personen som jag eftersöker, den som ska sitta bredvid mig och säga hur jag gör. Det är ju för tusan jag. Jag måste bara lyssna ordentligt på mig.

Boo Radley sov en natt hos oss. Jag minns natten som ett virrvarr av sömn, tassar, katthår, spinnande och vaka. En gång vaknade jag och fick se att hon satt på golvet och tittade på mig. Hon verkade inte tro på att vår breda säng skulle kunna rymma henne också. Då lyfte jag upp henne. En gång när jag vaknade låg vi tre på rad: Henrik, jag och Boo. En gång vaknade jag av att hon gick över mina fötter. En gång vaknade jag av att hon gick i mitt hår, på väg över till Henriks sida. En gång vaknade jag och hon var försvunnen. En gång vaknade jag, liggande på mage med ena benet uppdraget, och med Boo Radley prydligt placerad på min stjärt, på den skinkan som var stjärtens högsta punkt i och med det uppdragna benet. Jag somnade om.

Jag måste stjäla en dag här och en dag där för att bara ligga i sängen med en bok och en ben&jerrys ibland, för varje gång när måndagen kommer skulle jag behöva en extra helg för att vila upp mig från helgen, men då är det dags att skriva roman igen. Det är en balansgång mellan vardag och storstadsäventyr som på riktigt inte är helt lätt alla gånger. Det är ett lyxproblem. Det är ett problem jag kommer sakna nåt så innerligt längre fram. Jag förstår det.  Men att kombinera duktig skrivarvardag där jag går upp i hyfsad tid på morgonen och stämplar in på Outpost för att fördjupa mig i romanen, att kombinera det med kvällarna och helgerna, att kombinera det med New York, staden som aldrig sover, staden med oändligt antal drinkar, restauranger, människor, stadsdelar, museer, gathörn, barer, konserter, caféer, hus, karaokelåtar, ekorrar, träd som börjar höstfärgas. Det är underbart. Men svårt. Att tvätta trosor sen, det är inte att tala om.

För stor herrskjorta knäppt högt i halsen, tunna strumpbyxor, glansiga herrfinskor, håret i knut. Gärna med svarta ögonfransar, men luggen är så lång att de syns inte nu i alla fall.

Tolv skäl att fira att Haruki Murakami inte fick nobelpriset:

http://nojesguiden.se/blogg/tobias-norstrom/tolv-skal-att-fira-att-haruki-murakami-inte-fick-nobelpriset