Om jag hade räknat hur många gånger jag lyssnat på denna idag så skulle jag kunna berätta att det säkert är femtio.

Screaming Females – Expire

Henrik: ”Det är härligt att vi har det så härligt!”

Lisa: Margarita-fnittrar.

Henrik: Tar av sig koftan för att det ska bli extra tydligt hur ljummen kvällen är, att man faktiskt kan gå i kortärmat genom oktobermörkret.

Nu har jag kollat på deodoranter i sammanlagt bortåt en timme. Men jag vill inte ha nån. Jag tror jag kör utan deo i detta land.

Det känns konstigt att städa med skor på sig.

Lisa presenterar stolt sin New York-låt nummer ett, som först dök upp på Outpost, sedan hemma hos Johanna, och tänk sedan dök den även upp på min dator, det är meant to be:

Fleetwood Mac – Go your own way

Fågel, fisk eller mittemellan har bara hänt i min hjärna, det är bara jag som har hittat på den. Men den är ändå en av de starkaste upplevelserna jag haft.

Norstedts refuserar Fågel, fisk eller mittemellan, med bland annat dessa ord:

”Personerna är intressanta och originella, och romanvärlden är egen och fascinerande, men tyvärr skyms allt detta ofta av romanens konstruktion. Det finns passager och språkliga ögonblick som är rentav magiska, men vi tror att du kan vinna på att helt enkelt lita mer på ditt språk och historien du vill berätta, känslorna du vill förmedla.”

Jag tror att jag egentligen har vetat det länge. Jag med mina konstruktioner. Att jag alltid måste ha något att gömma mig bakom, kontrollera texten med. Nu känner jag på något vis en sådan lättnad. Jag kan inte göra det mer. Nu kommer jag inte undan längre.

Ibland är det måndag.

På Mjaumjau hade jag ingen aning om ifall någon annan läste min dagbok. Bara ibland, när det dök upp ett meddelande med någon kommentar på något jag skrivit. Min dagbok var min brevduva som mest bara flög omkring för sig själv. Och som ville ha det så. Med WordPress får jag statistik på antalet besökare. Dagen efter dess officiella födelse hade jag 171 besökare. Det känns helt galet mycket. Nu känner jag mig misslyckad de dagar då jag bara har 1 besökare. Framförallt när jag vet att jag är den.

Igår grät jag på tunnelbanan. På How I Met Your Mother säger de en gång att man inte är en riktig New York-bo om man inte gråtit på tunnelbanan. Vad måste man inte göra för att komma bort från turiststämpeln.

Resten av dagen tillbringade vi med döden. Uppstoppade djur, människoskelett, dinosaurieskelett på Museum of Natural History. När det bara var några minuter kvar till stängning kom vi på att vi inte sett den Tyrannosaurus Rex som de ska ha än. Vi sprang runt och letade för allt vi var värda. När vakterna kom och började fösa ut folk funderade vi på att finta oss förbi dem och springa till T-Rexens famn. Men vi insåg att vi ville komma ut med livet i behåll. Vi kom ut utan att ha sett en av de saker som vi helst ville se.

Vi gick från dinosaurier till högst levande Screaming Females. Från flotta kvarter med portvakter till en mörk punkklubb på Knitting Factory. Vad jag älskar New Yorks olika sidor. Hur fort det byter skepnad. Medan förbanden spelade drack vi Brooklyn lager ur plastmuggar och hånglade i ett mörkt hörn. Sedan klev Screaming Females på scenen. Igår kväll var jag officiellt lycklig. Önskar återfödas som Marissa. PS. Jag pratade med henne efteråt och kastade mig över henne för en kram. PS 2. Egentligen fnittrade jag mest.