När vi gick på bio insåg jag, att hemma när jag ser en amerikansk film så är det en fiktiv värld jag ser, medan här och nu i en amerikansk skrattande biopublik så är det USA jag ser. Det där man ser på film, det är faktiskt så det är här.

Min telefon ringer ibland, från amerikanska nummer som jag inte vet vilka de är. Egentligen borde jag ju svara då, för spänningen, för möjligheterna. Men jag är jag och svarar inte. Men det står på displayen från var personen ringer. Mest är det New York men en gång ringde någon från Kalamazoo. Det gjorde nästan min dag eftersom det låter så exotiskt.

På en plats med så mycket människor har mitt mobilnummer funnits förut, och det verkar finnas de som önskar att jag hellre skulle vara den/de personerna.

Det första smset jag fick var en inbjudan till en födelsedagsfest. Det var en bild: rosa bakgrund, några små rosa hjärtan, kvinna med vinflaska i handen och långa blonda lockar, texten: ”CAN’T KEEP CALM IT’S MY BIRTHDAY BITCH as you all know my Birthday is next weekend. I will be celebrating my Birthday at Skyline lounge On Sept 6th at 3847 10th ave, on 206th street… Please RSYP for the guest list and names of who will be attending!!” Henrik och jag planerade helt seriöst att gå. Men när Henrik googlade stället verkade det vara mycket stora bröst och putande stjärtar, och vi kände att det kanske fanns roligare grejer att se.

Någon som haft mitt nummer tidigare verkar även ha prenumererat på bibelcitat, för de trillar in med jämna mellanrum. ”Cast not away therefore your confidence, which hath great recompence of reward. For ye have need of patience, that, after ye have done the will of God, ye might receive the promise. http://bible.com/1/heb.10.35-46.kjv”

Någon har mitt nummer kopplat till sitt google account för en dag fick jag smset: ”Google Account psloveliez@gmail.com: Password changed. See google.com/password” Lite lite blev jag avundssjuk på den mailadressen, istället för min vuxna lisa.zetterdahl@gmail.com. Tänk vem jag hade kunnat vara.

Min favorit är nog annars någon som blir uppringd av ett okänt nummer och smsar mig om det: ”1 (646) XXX-XXXX don’t know who’s number that is but I’m trying to take a nap and it keeps calling me” Jag ba, ledsen, men jag vet varken vem du eller vem det okända numret är, ni är lika okända för mig bägge två, sov gott!

Jag måste skriva ner det så att det finns kvar: den kvällen vi av en slump sprang på det omtalade Magnolia Bakery efter middagen när jag var sugen på något sött och vi köpte cheesecake och cupcake och satte oss på en parkbänk och kakade oss och det kändes som att livet verkligen kunde vara så lätt att man bara sprang på kakor när man önskade dem.

Vi ska se om jag kan stava till det. Poughkeepsie? Poughkeepsie. De har så konstiga namn på orter och tunnelbanestationer. Det låter som något som barn har hittat på. Min favorittunnelbanestation på vår linje är Hoyt Schermerhorn, men jag kallar den Hoyt Schermermerhorn. Mer av det goda! Och det här att om man vill gå på toa får man fråga efter ”the restroom”. De har konstiga ord för saker. I alla fall. Vi åkte tåget mot Poughkeepsie, som är kul i sig om man som jag såg på Ally Mcbeal som barn. Jag hade sett fram emot att åka tåg. Bara sitta ner och titta ut och tänka efter. Hela tågresan, 1,5 timme, längs med Hudsonfloden. Jag ville hoppa av och bosätta mig lite här och var. Sedan gick vi av i den lilla orten Beacon och gick på deras konstmuseum. Timmar av konst. Efteråt ostbricka och chardonnay i parken utanför. Det var då jag blev vuxen. Så kändes det. Precis där och då, när jag sa orden ”cheese plate” och ”chardonnay”. Det är mina ord för vuxen.

Jag insåg att lägenhetens bästa fönster faktiskt är i badrummet. Jag satt på kakelgolvet och tittade ut på regnet. Det är något med den vildvuxna grönskan. Det är något med värmen och fuktigheten. Det är något med lukterna. Det känns som Asien, och då känner jag mig hemma, konstigt nog. Det borde ju vara tvärtom.

Jag fascineras av de ortodoxa judarna. Vi hyrde cyklar en lördag och cyklade då bland annat genom de judiska kvarteren i Williamsburg. Det var som att komma in i en annan värld. På gatan gick män i skinande svarta klädnader. De hade någon sorts stor cylinderformad pälshatt på huvudet. Och såklart korkskruvslockarna. De underbara korkskruvslockarna som dinglar en vid varje öra. Alla små barn som ordentligt gick bredvid, sprang omkring och busade eller surade över något hade även de korkskruvslockar. Utom någon där den ena locken tröttnat och blivit bara en lång rak hårstripa. Och utom flickorna, som var finklädda men inte hade något särskilt med håret. Utom kvinnorna. Vad är grejen med att kvinnors hår alltid ska vara så laddat? När man gift sig får man inte visa håret för någon utom sin man. De döljer håret eller rakar av det, och har istället peruk. Måste vara praktiskt om man är missnöjd med sin naturliga hårfärg, eller har ett tunt och trist hår. Men perukerna är ju ändå rätt beiga och plastiga och man jämför men männens underbara korkskruvslockar. Hur tusan kom man på den frisyren, och vad betyder den egentligen? Det är så drömmigt, så omanligt, nästan för bra att vara sant.

När försvinner egentligen myggen i New York? Jag är så innerligt trött på att bli myggbiten när jag sover, när jag går till tunnelbanan, när jag sitter på restaurang, och allt där emellan. Jag trodde inte ens att mygg skulle tillhöra den naturliga delen av floran och faunan i en sån här storstad.

Igår kväll när vi promenerade ut ur Prospect park på väg mot tunnelbanan efter kvällspromenad och restaurangbesök, joggade plötsligt en tvättbjörn ut ur parken. Den klättrade upp för en soptunna och försvann ner i den. Vi bara stod där och gapade. Den klättrade strax upp ur soptunnan och joggade tillbaka in i parken. Där i mörkret stannade den och satte sig att mumsa på något.

Jag sitter på Outpost och skriver på mitt romanmanus Noctuidae hela dagen. Dricker tangerine sencha-te. Äter sallad med gröna blad, valnötter, grapefrukt, tranbär och getost. Några timmar senare en chokladkaka. De spelar gamla hits på så hög volym att teglaset skallrar på bordet. Ibland sjunger någon med. Att man kan vara så här lycklig som jag är just nu.