Fredag till lördag: 5 timmar. Vi var på Friendsgivingfest och även fast vi gick därifrån i hyfsad tid kom vi hem sent då vi fick promenera långt både till och från tunnelbanan genom krispig kall Brooklynluft. Jag somnade sisådär halv fyra. Vaknade halv nio och kunde omöjligen somna om. Bakfull, flygnervös, separationsångestig.

Lördag till söndag: 3 timmar, kanske mindre. Först såg jag en isländsk film. Sedan tänkte jag sova. Men jag kunde inte sova. Restless legs, trångt och obekvämt hur jag än vände mig. När jag precis började slumra kom vi in i turbulens och jag vaknade i skräck och trodde vi störtade. Sedan kunde jag omöjligen somna om. Byte av plan på Island när min inre klocka pekade på halv två fram tills min inre klocka pekade på tre. Jag höll mig i ständig rörelse för att inte somna och inte lyckas vakna, plus att mina ben mådde skit. På nästa plan sov jag mig igenom dryckutdelningen och när jag vaknade kändes min kropp som om den inte druckit på år.

Söndag till måndag: 12 timmar. Jag lade huvudet på kudden och försvann omedelbart. Vaknade av väckarklockan, hade gärna varit försvunnen ett tag till.

Måndag till tisdag: 8 timmar. Kunde omöjligen somna. Gick upp och packade upp mina böcker och gjorde plats för dem i bokhyllan. Ides inte klä på mig, så om någon granne såg mig måste det sett rätt komiskt ut, med en naken kvinna som flyttar omkring böcker i bokhyllan. Smsade Henrik: ”Okej, nu har jag fixat i bokhyllan. Mvh jetlaggen förstör mitt liv aka Sooooov för tusan nu då! PS Klockan är strax ett.”

Tisdag till onsdag: Vi får se. Klockan är nu efter tolv. Jag ska lägga mig nu. Jag ska. Ska bara läsa lite innan jag släcker.

Att komma hem till sitt hem efter en andrahandsuthyrning är ett test om världsliga ting. Hur mycket gör det att en av mina favoritstolar är trasig? Det är en 50-talsstol med röd galonsits, som jag köpte när jag flyttade hemifrån, och som nu har spruckit i galonet. Men, den går ju faktiskt fortfarande att sitta på, den är fortfarande en stol, bara med ett lite annat utseende. Sedan det här med städning, hur stor roll spelar det att det runnit matstänk och matspill nerför kökskaklet, nerför spisen, ner i springan mellan spis och vägg? Jag kommer ju själv att spilla där framöver. Och titta en bit lök! På tal om spis, hur mycket gör det att ugnsluckan inte går att stänga? Jag hade i och för sig sett fram emot att baka bröd. Men det kanske går om jag står vid ugnen och trycker igen luckan hela tiden bröden är i ugnen?

Alla bilar som spelar hiphop på hög volym när de susar förbi på gatorna i Brooklyn.

De två barnen som jag såg trilla och tappa ut allt godis som de trick or treat-at på Halloween.

Att några på Halloween spänt upp en filmduk på en av framgårdarna och visade Disneyfilm för barnen där.

Ekorrarna som känns som om de fintar mig när jag är ute och springer, vi vet inte hur vi ska mötas när vi möts på trottoaren.

När Henrik berättade om att Rutgers är sponsrade av Pepsi, och när de hade en liten tillställning på jobbet så kom en av de anställda med en Coca Cola-burk, och folk blev chockade, vad gör du? du kan inte dricka Coca Cola här! Bara tanken på ett universitet som är sponsrade av Pepsi, vad säger ni om det, Lund?

De ödegårdarna som är kvar efter ett rivet hus som de anlagt fina trädgårdar på.

Ödegårdarna som är öde och vilda.

Min fantastiska öronspecialist Md Francisca Yao, att jag var på väg att gråta första gången jag träffade henne, när jag fick tillbaka hörseln på direkten när hon gjort rent mina öron ordentligt och gett medicin, första gången på fem veckor. Tredje gången jag träffade henne berättade hon om hennes tolvåriga syskonbarn som älskar Sverige, hon fick fota honom bredvid en Sverigeflagga när de såg en på stan häromsistens. När de spelar spel vill han alltid att de ska representera olika länder och då är han alltid Sverige, och min öronläkare får vara Jamaica bestämmer han. Hon förstod inte hur detta kom sig när deras ursprung är koreanskt/franskt. Fjärde gången jag träffade henne behövde jag inte betala, eftersom jag varit där så många gånger sa hon. Efteråt pratade jag med en kollega till henne som har en svensk fru, och han undrade om jag kunde köpa en tröja åt henne i Sverige och skicka till honom för han vill ge den i present till henne.

När Sofia tog med oss till Bushwigg och vi festade bland dragqueens, nakna stjärtar och färgglada enhörningar.

Att jag inte längre kan räkna hur många tvättbjörnar jag träffat.

Sopsäckarna, skräpet, längs med trottoarerna.

Den döda katten som låg på vägen.

Den gången en katt jagade en råtta men råttan brydde sig egentligen inte utan travade på mest för syns skull och katten var för liten och råttan var för stor för att katten skulle våga attackera så de bara travade på gatan fram.

Katten som leker i det skräpiga skyltfönstret.

När jag vaknade mitt i natten av att Boo Radley satt på min mage och hulkade och var på väg att spy. Jag föste ner henne på golvet och hon spydde där. Sen kom Sazerac och kanske åt han lite av det. Därefter har inte katterna sovit så mycket mer i vårt rum.

Ja, inte på natten, men om jag är ensam hemma och läser så får Boo Radley ligga hos mig och håra ner våra vita lakan tills de blir svarta.

När Johanna, Sofia och Fredrika kom hem till oss och tittade på Allt för Sverige med Henrik, mig och Heather, och dagen efter lärde vi några av Heathers vänner om ”slutstation”, ”fartkontroll” och ”kiss”.

Musiken på Outpost, alla hits, och hur personalen ibland sjunger med, och ibland sjunger jag också med.

Maten på Outpost, citrus sallad, veggie chilli mac n chees w goat cheese, brie green apple sandwich, och alla grasshoppers jag druckit.

Min favoritpersonal på Outpost och hur hen ler mot mig.

När vi drack drinkar på en liten uteservering längs gatan i Williamsburg och skymningen föll, jag hade bara linne och små jeansshorts, huden klibbig av svett, drinkglasen gjorde en flod av kondens som rann ut på bordet, när vi gick därifrån i mörkret såg vi Manhattan lysa, vi var fortfarande svettiga och allt var möjligt.

När en kvinna stannade mig på gatan och frågade om jag hade en telefon som hon kunde låna för att ringa polisen, hennes son hade låst in sig i bilen, med nycklar och allt. Hon fick låna min telefon och sedan stannade jag med henne och försökte hjälpa henne att förklara för hennes tvååring hur han skulle öppna låset, men istället åt han ett äpple, tutade, sprang runt i framsätena och fick även bebisen i baksätet att undra vad som hände, bebisen försökte ställa sig upp i sin korg och jag blev livrädd att den skulle trilla ur den och ner på golvet. Men efter bara några minuter kom tre brandbilar och en flock brandmän. Kvinnan tackade mig så mycket, och jag började sakta gå därifrån, men dröjde tills jag såg dem få upp ena dörren och barnen lyftas ut.

Att i våra hoods har någon taggat lite här och var: mami papi, mami papi vsup, mami papi sos, och på en lyktstolpe: mami papi piss, och jag undrar hur många lager hundkiss som finns bakom och ovanpå bokstäverna.

Att beställa pizza och när den kommer till ens ytterdörr så äter man den i sängen och tittar på Gilmore Girls.

Att Cold Spring var precis som taget ur Gilmore Girls.

Att när Johanna, Charlotte, Henrik och jag promenerade uppför kullarna i Cold Spring såg det amerikanskt ut, med Hudsonfloden under oss, med en gul och vissen liten stäpp, med en ravin. När vi några timmar senare promenerade nerför såg det ut precis som skogarna runt Söderåsen.

Lukten i Cold Spring, av fuktig höst och löv, och mitt hjärta darrar som ett sådant löv.

Alla stenar som var staplade på varandra i torn över en bit av stigen på vår nerväg från kullarna i Cold Spring, och det kändes som Blairwitch project och jag sa ”Remember, if you knock down a stone, you are dead” och blev sedan jätterädd att jag skulle råka göra det.

Att vi har suttit på en uteservering och ätit middag i november, och vi behövde inte ens ha jackor på oss.

När vi var på Modern Sky Festival, en kinesisk festival som kommit till Central Park, och vi kom dit bara för att se Cat Power som skulle avsluta, men fick först se kinesisk hårdrock, kinesisk folkmusik, kanadensisk B-pop som drog ut på tiden alldeles för länge eftersom de själva tyckte att de var så bra, bara deras namn, Stars, säger allt om hur B de var, och bara därför fick Cat Power spela jättekort.

När vi hade tänkt ha en hemmakväll för en gångs skull, men Henrik snubblade över att det var gratis stand up i Williamsburg, så vi begav oss dit, lite stressade såg vi en lång kö på gatan och tänkte oj, här kommer vi aldrig in, men ställde oss i kö och väntade. Till slut började kön röra på sig och vi fick upp förhoppningarna om att komma in, och då märkte vi att alla andra i kön hade biljetter. Vadå det här var ju gratis? Det visade sig att vi inte alls köade till stand upen utan till en konsert. Hetsigt kastade vi oss iväg och letade efter rätt ställe, och hittade det bakom en anonym dörr, ingen kö och snart en öl i handen. Stand upen visade sig även vara bra, jag hade rätt låga förväntningar eftersom det var gratis. Men det var ingen som sagt att det var männens kväll där. Inte en kvinna på scenen så långt ögat kunde nå.

Den gamla mannen som satt och sjöng för sig själv på tunnelbanetåget, det var som att han inte märkte när folk klev av och på, när det blev trångt, han bara sjöng vidare.

Alla som går runt och sjunger för sig själva.

Att Williamsburg bridge är rosa. Det borde vara obligatoriskt att gå över den varje kväll i solnedgången.

Att man kan köpa choklad med en kärleksdikt inuti förpackningen, att jag gjorde det till Henrik, men dikten var inget vidare.

Att det på flera ställen sitter poeter och skriver dikter mot betalning, man får själv välja ämne, de flesta säger att de skriver om vad som helst.

Hur lycklig jag alltid blir av frozen margaritas.

När jag träffade dinosaurierna på Museum of Natural History, hur liten jag kände mig, både till storleken men mest till själva existensen.

När jag och Lina gick runt på Museum of Natural History och några killar suckade vid hästskeletten, sa bakom våra ryggar att de inte kunde förstå att det kunde vara intressant med hästskelett, det är ju bara hästar och de fanns i olika storlekar både förr och nu. Jag ville vända mig och och förklara, att till skillnad från nu då vi har hästraser i olika storlekar, så kommer dessa hästskelett från helt olika tider, där det minsta skelettet är det äldsta, att hästarnas förfäder faktiskt inte var större än rävar, och ser ni de små tårna? För i helvete, titta på de små tårna!

Alla myggor som älskat oss nätterna igenom. Till och med i november har vi haft myggor som väckt oss på nätterna.

När en av Heathers kompisar berättade om när hon var i Norge och hängde med några isländare, de tog speed och sprang omkring nakna i Oslo. Polisen jagade dem men de sprang ifrån dem. Vet inte om hon blev besviken när svenskar visade sig mycket tråkigare än isländare.

När jag och Henrik var på The Knitting Factory och såg Screaming Females. Vi drack öl ur plastglas och hånglade i ett mörkt hörn innan de klev på. Sedan trollbands vi av Marissa. Sedan trollbands alla av Marissa.

De tjocka pärmarna med alla låtar man kan välja bland på vårt karaokeställe, och hur ölkladdiga de är.

Musikvideorna till karaokelåtarna. Vissa verkar vara reklam för hotell på en semesterort. Vissa mer som ett intro till en porrfilm på en semesterort. Till My heart will go on har de en båttur. Det är ju någorlunda rätt. Men de missar ju hela poängen när alla går i land på slutet.

Att Sofia och Johanna introducerade oss för karaokestället. Allt de introducerade för oss, hur mycket tristare vi skulle haft om inte de var här. Alla drinkar, middagar, häng, brunch och promenader.

När vi var på grillfest hos Johanna, vi hade bara varit i stan några dagar, och lagom när vi ätit upp kom Sofia från flygplatsen efter att ha varit på Sverigebesök och vi sa välkommen till New York.

Att jag trodde det kanske skulle vara läskigt att åka tunnelbana själv i storstan. Att det inte är det.

Att man inte kan reglera värmen i elementen. Antingen bestämmer sig hyresvärden för att slå på värmen, och det blir kokhett och vi öppnar fönstren, eller så kommer det ingen värme och vi stänger fönstren och klär på oss lager på lager och huttrar.

När Boo Radley låg på min mage och tappade en droppe snor på min kofta, jag trodde nästan inte den skulle lossna från hennes nos för den såg ut som en genomskinlig droppe kåda som stelnat där.

Att Boo Radley har en huggtand som är längre än den andra och ibland sticker den ut lite ur munnen.

Att Henrik kallar Boo Radley för Bosse och att Bosse alltid vill ligga i Henriks knä.

När vi kom hem sent en kväll och Boo Radley började jama på andra sidan Heathers dörr, tills Heather släppte ut henne och hon sprang in i vårt rum för att kela, och sov sedan i vår säng på natten.

Att Bed-Stuy luktar landsbygd när man kliver upp från tunnelbanan sent på kvällen, när man har Manhattanluften kvar i näsan.

Hur finklädda alla i Bed-Stuy är på söndagarna när de går till kyrkan.

Att vi i Bed-Stuy har en kyrka per kvarter typ.

När man beställt hem mat och får ett bekräftelsesms där det står: ”Breaking News: Your GrubHub order is being prepared. Our crystal ball estimates your delivery time between 8:35 PM and 8:45 PM.”

När jag började skriva saker i min anteckningsbok som jag ville minnas, men slutade efter bara två punkter. Sen kom livet emellan.

När vi såg en illröd och en illgul fågel i Central Park och det kändes som att de rymt, de var för exotiska för att vara där.

Att jag nyss felskrev ”vi rymt” istället för ”de rymt”.

Muriel Barberry – Igelkottens elegans (Har länge tänkt att jag skulle vilja läsa något från Sekwa. Denna stod i mammas bokhylla när Stina och jag skulle packa ner vårt barndomshem. Vi var bägge sugna på den, då den var poppis för ett antal år sedan. Stina fick den. Några veckor senare berättade hon att hon läst den, kastat den i väggen och att jag hemskt gärna fick ta den då hon inte ville ha kvar den i lägenheten. Jag tog den. Nu, tre år senare, har jag läst den. Jag reagerade inte lika starkt som Stina, kände inte att jag behövde kasta den i väggen. Den var lite för småtråkig för det. Kände snarare att jag blev sömnig. Men den var ack lite för gulligt filosofisk. Sen så fanns det ändå några partier som var barniga på det där charmiga sättet som jag är så svag för, det måste jag erkänna.)

Ariel Held – Säg inte det här till någon (Min kompis Lina har ett alter ego som skriver erotisk litteratur. Detta är den första erotiska roman jag läser, men jag kan tänka mig att den tillhör toppskiktet! Handlar om en kvinna som inleder en sexuell relation med en man, där de i sina lekar spelar en liten flicka och hennes pappa.)

Maggie Nelson – Bluets (Diktbok jag fått i present av Johanna för några födelsedagar sedan, och jag drar mig alltid för att läsa på engelska. Nu var det dags! Och den var en fin följeslagare under några dagar. Tex: ”Yesterday I picked up a speck of blue I’d been eyeing for weeks on the ground outside my house, and found it to be a poison strip for termites. Noli me tangere, it said, as some blues do. I left it on the ground.”)

Sara Stridsberg – Beckomberga – Ode till min familj (Ibland önskar jag att Sara Stridsberg skrev alla böcker. Ingen kan väl som hon göra det svarta och fula till någonting bedövande vackert.)

Richard Yates – Revolutionary Road (Såg filmen när den kom, tyckte mycket om den, och har alltid tänkt att jag vill läsa boken. Boken var givetvis hårresande bra.)

Taiye Selasi – Komma och gå (Ghana most go blev på svenska Komma och gå, så fint rytmiskt tolkat, som någon av mina vänner sa. Och det kom både en och två tårar. En stark berättelse om en splittrad familj och om migration. Det börjar med att patriarken Kweku dör i sin trädgård i Ghana. Detta får barnen att resa från USA och familjen att samlas, och bit för bit avslöjas historien om hur de skildes.)

E. Annie Proulx – Sjöfartsnytt (En sådan där bok jag köpte på myrorna en gång och som sedan bara stått i bokhyllan. Kände mig så himla duktig som tog med den, den har fått gå före nyinköpta böcker till och med. Och det var en trevlig bok. Usch vad tråkigt det lät. Men den var trevlig. Ibland spännande. Ibland mycket bra. Ibland mest trevlig.)

Philipp Meyer – Sonen (Jag slukade den med hull och hår, både bisonoxarnas raggiga och indianernas flätade. Det var länge sedan jag läste något så våldsamt, samtidigt fantastiskt och storslaget episkt. Från indianer och nybyggare till oljerikedomar, och hela tiden känslan av det här landets sjuka historia, och av hur sjuka vi människor är. Nu önskar jag leva som indian på prärien, vet att det är min rätta plats.)

Vi har haft en sådan tokbra helg. Karaoke, drinkar, spatsera på stan, vegoburgare och milkshake, jag har köpt vinterskor för första gången sedan 2005, hänga med vänner, biljard, fantastisk thailändsk mat, mera drinkar, second hand-shopping, mysfika, gå i mörkret över Williamsburg bridge och se hela Manhattan lysa, avslutningsvis bio med pizzaslice, popcorn och läsk. Jag valde inte den lilla storleken på popcorn och läsk den här gången, utan medium, och fick därmed ca en liter läsk och ett badkar med popcorn. Stan med extra allt. Landet med extra allt. Nu vill jag inte åka hem. Jag vill inte åka hem.

Var jag än är längtar jag efter något annat. Det är som en sjukdom.

När jag är hemma längtar jag bort. När jag är borta längtar jag hem. Eller så längtar jag ännu längre bort. För det hemma jag längtar till finns inte längre.

Det som är hemma är Ringarum. Men när jag kommer dit är det inte hemma längre. Det är inte en plats utan en tid jag längtar till.

Jag drömmer om mamma ibland, om Agnesborg. Inatt drömde jag att hon dött. Hon var ensam hemma sjuk, och jag försökte ta mig hem så fort jag kunde. När jag ringde mamma svarade hon inte, och jag förstod att hon dött, jag kunde se det framför mig, precis hur hon dog ensam hemma och jag var inte där.

Jag har en dröm nedtecknad från någon månad sedan: Jag drömde att det svämmat över hemma på Agnesborg. Vid lekerstugan (ja så heter det på Zetterdahlska) började havet. Jag funderade på att simma ut i det. Då såg jag fiskarna. Först upptäckte jag bara en, men snabbt upptäckte jag fler och fler. Papegojfiskar, i turkost, rosa, gult och lila. Jag pekade ut dem för mamma, sa att sådana finns i Thailand.

Henriks professorer på Rutgers tycker att han borde stanna här i vår också, och han har blivit erbjuden att undervisa. Vissa dagar tycker jag att vi absolut ska tillbringa våren här, och jag drömmer om vad vi ska göra och var vi kan bo. Vissa dagar vill jag bara vara i Malmö för den vanliga vardagen. Vissa dagar vill jag flytta ut på den svenska landsbygden. Vissa dagar vill jag flytta till Göteborg.

Jag älskar New York men jag har svårt att se att det skulle bli hemma. Jag vill ha ett hemma. Jag vill så hemskt gärna ha ett hemma. Jag vill bo i ett hus på landet med lukten av fukt och vedeldning och multnande löv och ruttnande äpplen utanför dörren. Jag vill ha stadsliv och skriva på café. Jag vill resa till andra världsdelar.

När jag läser min dagbok från när vi var i Indien slår det mig alltid hur mycket jag tonar ner våra upplevelser och mina känslor. Indien var fantastiskt och fruktansvärt. Det var aldrig bara okej, aldrig mittemellan. När jag läser min dagbok från New York i framtiden kommer jag kanske att tycka detsamma. Inte för att New York har samma stora svängningar som Indien, inte på långa vägar, men för att jag nog tonar ner. Handlar det om att allt skrivs ner i efterhand? Inte när man är precis mitt uppe i något? Det är många dagar här som är fantastiska, som jag tänker att vi verkligen borde flytta hit för gott, att släppa sökandet efter ett hem i Sverige och istället leva på en annorlunda plats, där exilen blir på riktigt, där äventyret blir målet istället för hemmet. Det är många dagar då jag bara längtar efter den 22 november och hemresa, dagar då jag har gråtit, dagar då jag vaknar helt tom i sängen och inte orkar gå upp och skriva, dagar då jag ligger kvar i sängen och känner mig instängd i vårt rum utan fönster. Jag vill nog inte skriva om det i dagboken för det låter så otacksamt, att ha den fantastiska möjligheten att leva här och att inte vilja göra det. Och det är väl också precis den fantastiska möjligheten med storstaden som gör att jag hamnar där tom i sängen, för vi kör på för hårt med sena kvällar, alkohol, utflykter, konserter, stadsdelar, museer osv, att vi inte hinner vila och hemmatid, och jag har ett stort behov av just det, och så ska man orka skriva också, orka jobba hela dagarna. Även mina envisa öronproblem och smärta gör det jobbigt. När man är sjuk inser man att det viktigaste i livet är att vara frisk.

Nu har jag skrivit hur jobbigt det kan vara. Och nu är det snart den 22 november. Det ska bli så himla skönt att åka hem. Hem till Malmö, till lägenheten, till Stina, till vänner, till Akademibokhandeln, till ensamheten, till lugnet, till badkarsbad, till baka bröd, till kvällspromenader, till läsa på soffan. Det ska bli så himla sorgligt att åka härifrån. Det här är en av de bästa platserna på jorden och jag vet inte hur jag ska klara mig utan den.

Dagarna har gått fort. Det var så mycket jag tänkte att jag skulle hinna under den här hösten. Men jag har bara läst 8 av de 14 böcker jag tog med mig. Bara jobbat mig igenom 1,5 av 5 delar i romanen. Bara haft på mig hälften av kläderna. Men när man är bortrest såhär och livet ser så annorlunda ut än annars, så märker man samtidigt hur långsamt tiden går. Dessa tre månader har jag kanske inte hunnit allt som jag ville, men det känns ändå som att jag bott här en smärre evighet. Oj vad vi har levt! Och precis som jag alltid kommer att minnas vad jag gjorde den 2 september 2007, jo jag åkte till Indien, så kommer jag alltid minnas vad jag gjorde den 25 augusti 2014, jo jag åkte till New York.

Vi äter mycket. Vi tycker om att äta. Ytterst få gånger har vi lagat mat hemma, då mest av varianten bagel med cream cheese eller hommus, kanske lite smaskigt sojakött från Super Food Town (vårt Ica) typ ginger chicken eller gong bao chicken. Annars äter vi ute.

Jag vill smaka på platsen jag är på. Inte betongen och tegelstenarna såklart, men maten man äter här.  Det är dyrt att handla mat i affären, så den kan lika gärna inhandlas på restaurang, då får man dessutom trevligheten att gå ut. Semester forever.

Det enda vi äter hemma är frukost. Den består av svindyra havregryn, sojamjölk, chiafrön, solrosfrön, pumpakärnor och banan. Ibland lite blåbär, apelsin eller grapefrukt.

Jag har då och då skrivit upp restaurangerna vi äter på, för att komma ihåg till en eventuell New York-framtid, eller om någon vill ha tips, och Stina ville veta vad vi brukar äta. Så här Stina kommer lite om vad och var vi äter!

Våra favoritrestauranger och vardagsrestauranger är:

Mayfield. Johanna tog med oss dit vår allra första New York-kväll, det passade bra eftersom det ligger ungefär mitt mellan oss. Kale sallad som var underbar och kantarellravioli som var underbarare. Jag hoppas på att komma dit igen innan hemresan.

Wild ginger. Pan-asian vegan cuisine, i Williamsburg, och vi har faktiskt varit där lite för mycket. Deras sojakött är to die for. Sojakött med lemongrass- eller citrusmarinad har varit mina favoriter. Fräscht med mycket grönsaker, ris och vackert garnerat med en orkidé. Man får dessutom sallad eller soppa till förrätt, och salladen har en god geggig sås till, så jag väljer alltid salladen. Det här stället var vi på väg att gå till med Erik när vi var här en vecka och hälsade på för 1,5 år sedan, men det blev aldrig av, så nu hittade vi dit själva, och oj vad vi har kommit tillbaka igen och igen.

Gueros. Mexikanskt när det är som bäst! Ligger en lång promenad från oss, eller promenad plus en hållplats på S-linjen. Sofia tog med oss hit, och sedan dess har vi återkommit flera gånger, tagit med både Lina och Henriks föräldrar hit. De har världsgod frozen margarita. Stora frozen margarita. Man blir full och lycklig. Till min frozen margarita äter jag fried avocado taco. Med guacamole och chips. Ickevegetariner verkar älska räktacosen. Men jag älskar fried avocado tacosen så det räcker till många återbesök.

Vietnaam. När Henrik och jag äventyrade på Upper east side snubblade vi över ett litet vietnamesiskt ställe, som mest hade take away, men vi klämde in oss vid fönstret och åt himmelska dumplings. De hade även en ”riktig” restaurang visade det sig, och vi tog adressen dit. Dit har vi sedan åkt flera gånger, och tagit med både Lina och Henriks föräldrar. Flera olika vegetariska dumplings: Veggi (med tofu och grönsaker), spinach, chives and garlic. Världens godaste dipsås till! Har blivit så att vi alltid frossar loss på dumplings och så en sötsur vegetarisk soppa till. Supergott och ändå billigt! Populärt och vi har ofta fått köa innan vi får bord.

Tacombi. Mexikanskt ställe i Nolita som vi hittade till förra gången vi var i New York, och så har vi kommit tillbaka flera gånger. Jag tycker inte tacosarna är riktigt lika goda som på Gueros, men det är himla mysigt här! Man sitter som i en stor vitmålad industrilokal, med en combi i mitten där de lagar lite av maten. (Taco+combi=tacombi). Enkla typ utomhusmöbler och massa ljusslingor i luften. Som att vara utomhus fast inomhus. Vi äter tacos med majs och avokado, en med typ surkål?

Outpost. Mitt skrivcafé! Som även har god fikamat. Mina favoriter är: citrus sallad innehållande salladsblad, grapefrukt, valnötter, getost och tranbär, veggie chilli mac n chees w goat cheese, brie green apple sandwich. När det var svettigt varmt den första månaden drack jag hela tiden grasshopper: juice på grönt äpple, lemonad och ingefära.

The Bush Doctor. Vår första tid i New York köpte vi ofta en avocadowrap eller en veggieburger här, då det ligger nära oss och var praktiskt om man ville ha något snabbt. Men det tar tusen år för dem att få fram någon mat, så man får inte ha bråttom, hehe. Det är först och främst ett juice- och smoothieställe, charmigt flummigt, med massa hälsodrycker. Henrik blev tjenis med ägaren och snackade hiphop. Deras wrapar är jättegoda och ett skönt nyttigt avbrott mot all fet mat annars. Ett wrapbröd med massa massa sallad i, och sen antingen avocado eller en hemmagjord vegeburgare, och supergod dressing.

Black swan. Vi åt god vegeburgare bestående av portabello. Minns mest att jag frös i jeansshorts för de körde på med ac.

Extra virgin. Ett italienskt ställe på supermysig gata i West village. Liite dyrt för vår budget. Första gången vi var här hade Henrik inte sitt bankkort med sig, jag trodde inte mitt bankkort funkade för tre banker hade vägrat låta mig få ut några pengar i automaten och jag hade precis mailat min bank och frågat vad som stod på. Jag hade hyfsat med kontanter, men Henrik hade knappt några kontanter. Innan vi beställde fick vi räkna hur mycket vi hade råd att äta, räkna på skatt och dricks. Det blev en varmrätt var och en drink till mig, då jag verkligen behövde en drink för jag hade precis fått veta att Mjaumjau dött. Men ack vilken god mat! Jag är ingen risottoperson, men älskar deras krämiga risotto, serverad i en pumpa, och man får gräva sig fram i allt saftigt pumpakött, bland kantareller och krispiga palsternackschips. Henrik åt en supergod ostfylld ravioli. Vi tog med Henriks föräldrar hit, och firade Henriks pappas födelsedag lite i förskott.

Caracas. Venezuelanskt kök i Williamsburg. Vi äter arepas, som tacos men helt annorlunda! Lite tjocka, sega typ pitabröd. Min favoritfyllning är bönor, seg vit ost och fried plantain (matbanan).

Vegetarians’s paradise. Ett sånt namn borde ju avskräcka vem som helst. Om någon säger att de är paradiset ska man nog ta det med en nypa salt. Maten var också mycket varierande. Dumplingsen i det närmaste oätliga. Men om man vill ha tonvis av friterad kyckling, för det ska man äta i det här landet, så kan man som vegetarian finna motsvarigheten här. Det var här jag fick lära mig vad soul food är. Det är inte nyttigt, som man kan tro, utan motsatsen.

Asya indian restaurant. Eller indiskt på Henry street som jag kallar den. Här åt vi gott indiskt efter att ha hängt i Brooklyn Heights och lyssnat på Joyce Carol Oates, Paul Auster, Siri Hustvedt, Salman Rushdie mfl.

Veggies. Vi har köpt goda juicer och smoothies här eftersom det ligger precis vid vår tunnelbanestation. Jag har även gått hit och ätit deras vegeburgare några gånger när jag varit hemma och läst (vi har aldrig mat hemma typ) och vi har ätit brunch några gånger när vi varit för hungriga för att vänta till Manhattan: omelett, scrambled tofu och sånt.

The Organic grill. Vegetariskt ställe i East village, där man tex får sätta ihop sin egen hamburgare! Får välja vilket sorts bröd, vilken sorts vegeburgare och vilka tillbehör. Määäätt!

Tortuga. Mexikanskt på 14 street. Jag åt goda tacos, med bbq tempeh och vegetarian chorizo. God frozen margarita också. Man fick gratis chips och jättegod salsa!

Cafe Tibet. Johanna tog med mig till det här lilla mysiga stället. Jag åt en veg thali, och den hade likheter med en indisk thali, men samtidigt annorlunda, tex tibetanskt bröd var spännande att prova.

Aarpan. Jag tror restaurangen hette så. En indisk restaurang i Park slope. Vi åt veg thali och fick så himla mycket god mat att vi nästan inte klarade att resa oss upp och gå därifrån, vi behövde knappt inte äta något dagen efter. Men vad alla goda grejer vi fick heter har jag ingen aning om.

The Butchers daughter. En kväll när Henrik, jag och Lina travade runt i Nolita och försökte hitta en restaurang som inte var helt smockfull trillade vi över detta ställe. Min första reaktion var att vi inte behövde titta på menyn ens, de skulle ju bara ha kött. Men vad gör slaktarens dotter? Jo hon revolterar såklart och blir vegan! Lite dyrt men mycket gott. Vi åt tex pasta gjord på morötter och ost gjord på cashewnöt. Så himla fräscht och gott. I taket hängde köttkrokar med frukt och grönsaker på.

Delhi heights. På tips av en av Henriks kompisar letade vi upp detta ställe när vi äventyrade i Queens. De serverar indisk buffé! Jättegott! Och billigt!

Red bamboo. Ligger vid Washington square park. En vegetarisk restaurang som vi återkommit till. Jag har fastnat för deras vegeburgare, och lägger till supergott organic tempeh bacon på den.

Nice pizza. Det har blivit både en och två pizzaslicear under våra dagar i New York. Det är inte alltid de är så goda. Sämst var de som hade spenat och tonvis av en vit geggig sås typ bechamel. Vi fick försöka kleta bort såsen men pallade ändå inte äta upp. Bäst är Nice pizza. Vi har beställt hem därifrån, och de är tunna och frasiga, den med aubergine och artichoke är suverän.

Talde. Johanna, Sofia, Henrik och jag åt brunch här, på detta amerikansk-asiatiska ställe i Park slope. Samosas, pannkakor och avocado bao, som är en himmelsk liten sak, avokado i ett litet vitt bröd som jag tror är gjort på rismjöl och ångkokt.

Quantum Leap. Vegetarisk restaurang nära Washington square park. Lyxen när man får välja bland flera olika vegoburgare! Kanske den godaste vegoburgaren i New York blev det. Och äntligen en milkshake! Vi har väntat på mjölkfria milkshakes och här hittade vi det.

Pok pok. Med utsikt över Manhattans skyline åt vi den bästa thailändska mat Brooklyn kan laga, bättre än nåt jag ätit i Thailand till och med! Wow vilka underbara smaker! Jag och Henrik delade på en soppa med kokosmjölk och nudlar, som väl låter lite halvtrist såhär, men var verkligen suverän, och en sallad med skogssvamp som var het så jag fick äta sticky rice i mängder. Men det är inte bara starkt så att det enda det smakar är starkt, det slår inte ut de andra smakerna. Åh Johanna tack för att du tog oss hit!

Maaaaaaat!

Jag drömde att jag skrev en dikt om födelsemärkena på min rygg och hur man från dem kunde utläsa mammas telefonnummer.

Häromdagen gick vi på bio tillsammans med Jemaine från Flight of the Conchords. Det var när vi lämnade biosalongen som Henrik fick syn på honom där i biomörkret. Jag gick på toa och Henrik väntade i lobbyn bland alla människor på väg ut, för att försöka få syn på om det verkligen var Jemaine. När jag kom ut från toan var lobbyn tom förutom Henrik och precis bakom honom stod Jemaine och pratade med någon vän. Jag pussade Henrik och kikade samtidigt över hans axel: Det var verkligen Jemaine! Till både utseende och röst. Henrik har annars lätt för att se kändisar lite överallt: Miranda July, Salman Rushdie, Kirsten Wiig. Problemet är bara att det inte är dem, när han viskar till mig att titta vem han fått syn på, då är de bara vanliga okända människor. Han har sagt att han ska sluta berätta för mig när han ser en kändis, eftersom jag bara förstör när jag säger att det inte ens är det minsta likt. Till slut gick vi ifrån bion, när det började bli lagom obekvämt att låtsas att vi inte alls tittade på Jemaine. Först när vi stod och väntade på tunnelbanan började vi fundera på vem han varit där med. Tänk om det var Bret, den andra halvan av Flight of the Conchords! Vi tänkte aldrig på att kolla på den andra personen. Men då var det för sent att gå tillbaka.

Jag gick förbi en bit nylagd trottoar, en bit nylagd blöt betong, som folk skrivit sina namn i. Ett sätt att lämna ett konkret avtryck i den här stan. Jag har inte lämnat så stort avtryck här, så jag skrev inte mitt namn. Jag satte bara mitt tumavtryck i den blöta betongen.