Jag förstår inte hur Lorelai och Rory kan äta poptarts till frukost. Jag smakade det i USA och det är inte gott, det är alldeles för sött. Jag förstår inte heller varför Lorelai ständigt återvänder till Chris. Inte när Luke finns. Eller egentligen förstår jag det kanske, det är dragningskraften till ett annat liv som hon trodde hon skulle få men inte fick. Det är det mänskliga, det handlar om att göra fel. Det är väl samma sak med Rory. Jag väntar på att hon ska ligga med Jess. Jag vill att hon ska ligga med Jess. Utöver detta älskar jag allt. Eller hatar det. Det fyller mitt liv just nu. Gilmore Girls är mitt nya liv. För det är mitt gamla liv – det är min uppväxt det handlar om. Vi har väl egentligen inte särskilt mycket gemensamt. Den östgötska landsbygden där jag växte upp liknar på inget vis den amerikanska småstaden där de bor. Jag har inte en rik familj och det finns inget Yale inom pendlingsavstånd. Jag har aldrig varit omgiven av så färggranna karaktärer. Inte förlorade jag heller min oskuld till en sådan som Dean. Men jag har bott med en ensamstående mamma, och jag vet inte hur många avsnitt jag gråtit mig igenom på grund av det. På grund av allt som kan gå fel. På grund av allt som kan gå rätt. Jag vill bo i Stars Hollow. Det känns som att jag gjorde det en gång.

En tonåring: ”Jag vill ha en bok som ska handla om en tjej som vill bli hjärtkirurg.”

Jag: ”Oj. Det var väldigt specifikt. Någon sådan bok vet jag inte tyvärr.”

Tonåringen: ”Det behöver inte vara just hjärtkirurg. Det räcker om hon vill bli läkare.”

30 sekunder senare.

En medelålders: ”Jag vill ha en spänningsroman som utspelar sig i tullen.”

Nytt nummer av Ett lysande namn! Och jag har skrivit en dikt om separationer och mekaniska svanar.

http://ettlysandenamn.se

Det är 27 dagar sedan jag träffade Henrik sist. Det känns som att det var i en dröm, men det var bara på en annan kontinent. Imorgon kommer han hem. Om det inte bara är en dröm.

Jag har tillbringat månader och åter månader med ångest över mina icke-publikationer. När debuten låter vänta på sig (suck), om den någonsin kommer (den måste komma!), så är tidskrifterna så himla viktiga. De är min möjlighet att bli publicerad, att faktiskt få vara lite, lite riktig författare. Men nu har jag inte fått något publicerat på nästan två år. Delvis för att jag lagt fokus på romanskrivandet såklart. Men jag har ändå skickat till tidskrifter. Och skickat. Och skickat. Efter månader av nej, efter månader av tystnad, så har jag denna vecka fått två stycken ja! Glädje! Hurra! Utropstecken! Varför vill ödet/slumpen/whatever alltid att allt ska ske på samma gång? Och på samma gång vill Alliansen fimpa kulturtidsskriftsstödet. Nej! Det får bara inte ske! Vi vill ha en rik och levande kultur i Sverige. Skriv under för att rädda kulturtidskriftsstödet:

http://www.skrivunder.com/radda_kulturtidskriftsstodet

Det ironiska med att gå till vårdcentralen för sina ledsna öron, som harvat på med samma småputtriga hörselgångsinflammation sedan slutet på juli, och medan man sitter i väntrummet och väntar och väntar en timme, för de har visst råkat inte bara dubbelboka utan trippelboka, så kommer febern som från ingenstans, och man darrar och fryser och skakar. När man till slut blir insläppt till läkaren som frågar hur det är med öronen kan man bara säga att man mår skit och hela kroppen värker, men öronen känner man inte mycket av längre, de har drunknat i febern. Influensa säger läkaren. Nu vet jag hur fort det kan gå att bli sjuk. Ironiskt nog kan det ske medan man sitter i väntrummet på vårdcentralen.

Jag har nu sett det sista avsnittet av säsongens Allt för Sverige. Allt för Sverige är inte bara världens charmigaste tävlingsprogram där rätt person vinner. Det är även en påminnelse om de 1,3 miljoner svenskar som lämnade Sverige för ett nytt liv i Amerika. Jag tycker vi alla kunde tänka lite mer på dem nu när vi tillhör ett av de länderna som människor vill komma till.

http://www.svtplay.se/klipp/2400724/sondagar-20-00