Jag har varit gästlärare på Glimåkra folkhögskolas skrivarlinje under två dagar. Så himla kul att vara i ett klassrum igen! Att prata poesi och tvinga på eleverna mina skrivövningar. Att själv smittas av kreativiteten. Idéerna om allt jag vill göra växer ut ur schemat. Jag känner nu att jag skulle vilja jobba som skrivpedagog ungefär varje dag.

Jag är kär. Hon heter Filippa. Vi har travat under en blekrosa himmel, bland svartkala träd där fåglar lossnat som sönderrivna papperslappar. Just då visste jag precis vilka hemligheter som stod på dessa papperslappar.

”Men vi äter pizza i Ringarum och det känns roligt och bekvämt i alla fall.” skriver Tove Folkesson i Kalmars Jägarinnor. Inte min favoritmening i boken kanske, men en mening jag ändå stannar vid. Tänk att Ringarum är en plats som finns i folks medvetanden. En plats som finns. Ibland känns det som att jag bara hittat på den. Att jag bara hittat på min uppväxt. Var man får tag på pizza däremot, det förstår jag inte. Fryspizza från Handlarn? Eller är det en raritet på världshuset som jag missat? Men skit samma. Ringarum finns. Där jag själv var en jägarinna en gång i tiden. Och några favoritmeningar, som är som tagna ur mitt hjärta:
”Jag sitter i mormors kök och samlar mina minnen som en flock hästar.
Hägnar in och ger dem mat och vatten.
Kammar, klappar under de långa flygande manarna.
Värmen där under.
Vildheten.”