Romanens utveckling

Romanen väger ungefär 2,4 kilogram. Den har blivit knappt 47 centimeter lång och har oftast lagt sig med huvudet nedåt. Den sväljer alfabetsvatten, kissar och tränar därmed matsmältningen.

Romanen har lagt på sig mer fett. Texten är tjockare, mindre genomskinlig och slätare. Det ulliga hår som tidigare funnits på texten är borta, och den är täckt av rikligt med skyddande fosterfett. Om romanen skulle publiceras nu kan den vara så insmord att papperet är vitt och kletigt av allt fett.

I författarkroppen

Livmodern har vuxit sig så hög att den når upp under revbensbågen. En del författare kan få ont över revbenen. Att sträcka på sig kan avlasta.

Så här långt in i romanskrivandet brukar ledbanden och musklerna i korsryggen mjukas upp vilket kan ge ont i ryggen.

Romanen trycker på överallt och det kan vara svårt att andas, sitta, stå och sova. Nu står texten som högst, för att snart sjunka ner lite. Då blir det lite lättare att andas igen.

Funderingar och tips

Det är lätt att bara fokusera på utgivningen, men börja läsa på lite om livet efter skrivandet också. Kolla in vårt tema om Romaner och författare. Har du skickat till förlag tidigare kanske du har glömt en del om första tiden.

En del tycker att det är viktigt att prata om förväntningarna inför att skicka till förlag. Andra vill mer ta det som det kommer. Fundera över hur du vill ha det. Många skriver ner sina önskemål, tankar och behov i ett brev. Det kan handla om speciella läsställningar, eventuella rädslor, olika slags smärtlindring, musik på rummet och liknande.

Hos barnmorskan/kontroller

I vecka 35 är det dags för ännu ett besök hos barnmorskan, som känner efter hur texten ligger, kontrollerar hur livmodern och romanen växer, mäter blodtryck samt lyssnar på romanens hjärta. Ibland tar barnmorskan även ett extra urinprov eller blodvärde. Om romanen ligger med rumpan neråt gör barnmorskan en extra kontroll veckan därpå. Om romanen fortsätter att ligga med rumpan neråt blir du inbokad för ett vändningsförsök, oftast på ett sjukhus. En läkare lägger då händerna utanpå texten och försöker vända romanen till huvudläge. Ett vändningsförsök är frivilligt.

Vardagslivet, jag älskar dig. Lina och jag sitter i guldstolar, under riktiga träd trots att vi är inomhus, äter kanelbullar med massor av pärlsocker. Skriver och skriver och skriver.

Jörn Lier Horst – Jakthundarna (Jag tänkte att det var dags att försöka mig på en deckare igen. Och jag gillade faktiskt denna! Det tillhör inte vanligheterna. Jakthundarna är flerfaldigt prisbelönt och har jämförts med Nesbö och Sjöwall/Wahlöö. Den är välskriven och med skickligt utformad intrig, trovärdig psykologi. Självklart spännande så man vill ligga uppe halva natten.)

Yahya Hassan (Om en uppväxt präglad av våld, svek och kriminalitet. Yahya Hassans självbetitlade bok är stark och obekväm. Den har slagit alla försäljningsrekord för en diktsamlingsdebut och blev en stor snackis. ”JAG SATT I GARDEROBEN MED EN ÄPPELMUNK I HANDEN / OCH LÄRDE MIG KNYTA SKOSNÖREN I STILLHETEN / APELSINER MED NEJLIKOR OCH RÖTT BAND / HÄNGDE FRÅN TAKET SOM GENOMBORRADE VOODOODOCKOR / DET ÄR SÅ JAG MINNS DAGIS / DE ANDRA LÄNGTADE TILL JULTOMTEN SKULLE KOMMA / MEN JAG VAR LIKA RÄDD FÖR HONOM / SOM JAG VAR FÖR MIN PAPPA”)

Violette Leduc – Oäktingen (Jag försöker lära mig att inte läsa ut böcker. Brukar alltid tvinga mig igenom allt jag påbörjar. Med Oäktingen lade jag den ifrån mig efter drygt 100 sidor. Trots att jag älskade mycket av den. Var tvungen att skriva av fantastiska passager. Men den var så himla tät och jag mäktade inte riktigt. Men hoppas att jag gör ett nytt försök en annan gång och är mer på rätt humör då. En fantastisk passage som jag skrev av: ”Jag klev in i det högsta ogräset, öppnade häftet. En kvinna berättade om sin bröllopsnatt, liknade mannens kön vid en ål i kvinnans kön. Jag förstod inte: jag slog igen det konstiga häftet, ramlade framstupa över det. Jag föreställde mig ingenting eller snarare jag föreställde mig alltför mycket. Jag hade sett ålar hos fiskhandlarna: jag föreställde mig den slingrande manbarheten under byxorna, uppifrån naveln och ner till fotknölarna. Min knytnäve bultade mot tinningen och när jag vid varje slag viskade: det är omöjligt, svarade häftets pärm: det är möjligt. Jag klev ut ur ogräset, sprang till huset där hon bodde som väntade på häftet. Våra händer skälvde lika mycket när jag lämnade det till henne.”)

Sarah Winman – When God was a rabbit (Jag köpte den i fantastiska bokaffären Strand i New York pga fantastisk tipslapp. Sen brukar jag inte läsa på engelska, så det tog ändå emot lite. När jag väl började var jag fast! Charmig och sorglig och jättefin. Jag är ju så svag för barndomsskildringar. Bara en sån sak som att ha en kanin som heter Gud.)

Tove Folkesson – Kalmars Jägarinnor (Kalmars Jägarinnor handlar om en flickflock med mantrat: Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga. Tonårskänslan är mitt i prick: utanförskap och gemenskap, smärta och eufori. Fantastiskt skriven med poetisk precision i språket.)

Curtis Sittenfeld – Systerland (I teorin låter den bra: Ett synskt tvillingpar, där den ena bejakar sin begåvning och den andra förkastar och döljer den. När de får varsel om en annalkande jordbävning förändras deras liv. Det är en relationsroman och en nedräkningsthriller. Och jag tyckte det lät lovande. Men i praktiken var det som att ge mig en stor påse lösgodis: Jag slukar allt och mår illa efteråt. Vad är det egentligen jag läst? Visst finns det fina passager, men texten bjuder inget motstånd. Det finns inget problematiserande. Slutet känns närmast som dålig chicklit. Det här känns som en historia som skulle kunna locka Joyce Carol Oates, men hon skulle gjort något mycket bättre av det.)

Karolina Ramqvist – Flickvännen (Hon vill bli omhändertagen av sin man. Det är det enda hon vill. Han rånar värdetransporter. Hon är flickvännen som sitter hemma och väntar. Bland rostfria ytor, hotellsteril inredning. Hon eliminerar kroppsbehåring, pratar analsex med de andra flickvännerna. Det blir närmast klaustrofobiskt med all kyla och ytlighet. Det statiska. Det är provocerande och kittlande på samma gång. Jag ser fram emot att läsa fortsättningen Den vita staden.)

Joyce Carol Oates – Karthago (19-åriga Cressida försvinner i skogen. Hennes systers fd fästman, en ung krigsveteran nyss hemkommen från Irak och svårt traumatiserad, anklagas för försvinnandet. Samtidigt faller hennes familj sönder. Det är en roman om skuld och oskuld. Om att vara den som ingen förstår sig på. Det är svårt att inte sträckläsa.)

Henrik är i tidningen! Ett glossigt filosofi-magasin. Jag sitter som en tonåring och suktar över bilden. När Henrik vill att vi ska umgås säger jag att jag inte har tid.

I stallet heter jag Liza. Med z. Det står så på närvarolistan där man får veta vilken häst man blivit tilldelad. Det slog mig ikväll. Vem tror de att jag är?