Karolina Ramqvist – Den vita staden (Karolina Ramqvist följer upp Flickvännen med Den vita staden. Karin är nu ensam i det stora lyxiga huset med en liten dotter, Dream. Hennes kriminelle man är borta. Även pengarna är borta och nu ska Kronofogden ta huset ifrån henne. Liksom i Flickvännen är tonen kall, rösten distanserad, och Karin är provocerande passiv. Dream sitter på golvet och leker med en Iphone-laddare. Allting står stilla, men det spränger samtidigt, av bröstmjölk hos Karin, av obehag hos mig.)

Marie Hermanson – Skymningslandet (Jag lockades så av baksidestexten. Den lovade mig ett gäng unga som flyr andrahandskontrakt och timanställningar, och istället lever och arbetar på en herrgård hos en gammal dam som fastnat i tiden och tror att det är 40-tal. Deras tillvaro blir en både lockande och farlig kollektiv fantasi. Men jag blev så besviken. Allt sker så motståndslöst, allt går så lätt. Intrigen liknar på sätt och vis Donna Tartts Den hemliga historien. Men den är väl 500 sidor längre. Av en anledning. Jag tror helt enkelt inte på psykologin här. Det saknas sidor i den här romanen, saknas djup. Tråkigt, för utgångspunkten är mycket lockande.)

Anna Jörgensdotter – Drömmen om Ester (En romanfantasi om konstnären Ester Henning, som tillbringade större delen av sitt liv på institution. Poetiskt, vackert, gripande.)

Ester Roxberg – Antiloper (Astrid och Ellen blev vänner fast att de är så olika. Men Ellen förändras och försvinner iväg i sig själv. En ungdomsroman om depression och att inte kunna hjälpa. Jag sträckläste och drabbades, men tyckte att historien och texten liksom skevade mot varandra, ja jag kände nog att de inte låg kant i kant, när Astrid flyttar till London och berättelsen på sätt och vis blir en annan.)

Christin Ljungqvist – Kaninhjärta (Riktigt spännande ungdomsroman om två synska tvillingar.)

Silvia Avallone – Marina Bellezza (Det gamla och det nya Italien möts i en temperamentsfull roman. Om identitet, livsdrömmar och omöjlig kärlek. Om trasiga familjerelationer som påverkar en även som vuxen. Om ett Italien i kris. Jag fullkomligen älskade Silvia Avallones första roman, Stål, och det här är tyvärr ingen Stål, den skulle tex behöva kortas ner och stramas upp, men om man bortser från det så har den ändå något visst!)

Peter Stamm – Agnes (Han skriver berättelsen om deras kärlekshistoria, men fiktionen tar över verkligheten. Den här metaberättelsen är en liten tunn sak, skriven på ett fantastiskt rakt och enkelt språk, som ändå rymmer mycket laddning. Den känns på något vis så självklar i sin ton, ljuder som en modern klassiker. Peter Stamm är relativt okänd i Sverige, men stor internationellt.)

Édouard Louis – Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (Starkt om klass, könsroller och sexualitet. Om priset man får betala när man är annorlunda. Boken tog Frankrike med storm. Läs!)

Inger Christensen – Brev i april (Jag läser alldeles för lite poesi nu för tiden. Det är förskräckligt. Så jag tog fram Inger Christensen. Inger Christensen är en av nordens viktigaste poeter och innan sin död nämndes hon ofta som nobelpriskandidat. Hennes dikter är både lekfulla och djupa. Jag läser: ”Och medan du sover / och kartlägger / hela kontinenter / längs med sömnflodens / stränder, / packar jag upp granatäpplet / ur dess lila papper / och skär det / mitt itu. / Det liknar / ett annat slags hjärna / än vår. / Vem vet / om granatäpplet / vet med sig / att det heter / något annat. / Vem vet / om jag själv / kanske heter / något annat / än jag själv.”)

”Denna historia är motbjudande och provocerande – och samtidigt näst intill perfekt balanserad mellan känsla, reflektion och handling. Och har en snygg och engagerande uppbyggnad.”

”Här imponerar Zetterdahl med både språket och berättelsens konstruktion, samtidigt som hon vågar gå in i det förbjudna, groteska rummet.”

Inuti skogen i mitt hjärta finns en svart sjö och en ensam svan. Jag badade i sjön. Jag promenerade till liljekonvaljerna som börjat vissna nu. Jag åt dammiga smultron från vägkanten. Jag klättrade mossiga bortglömda berg. Jag öppnade mig för lupinernas färger.

Jag kliver ut ur duschen och i köket brer Henrik mackor och lägger på min bricka. När jag säger att det är snällt att han gör mackor till mig tittar han frågande på mig och säger: ”Men det är väl jag som brukar ha den här brickan? Jag har den svarta och du den röda?” Nej tvärtom. Sedan urminnes tider, när vi flyttade ihop, har vi alltid lagt våra kvällsmackor på en varsin bricka, och outtalat har vi alltid haft samma bricka, vi valde dem eller de valde oss. Jag ber honom att säga sitt personnummer för att bevisa vem han är. Bevisa att han verkligen är Henrik och inte någon bortbyting eller förklädd främling. Han säger mitt personnummer. Vi skrattar. När jag går tillbaka ut i badrummet ser jag att jag tagit hans handduk och torkat mig med.