Jag har köpt min första funktionströja att springa i och på bröstet står det ”SOC RUN NOW” men varje gång jag tar på mig den tycker jag att det står ”I RUN THE WORLD” och det är vad jag skulle skrivit på den om jag designade löpartröjor.

Jag är så trött på män. Deras makt, deras våld, deras självklara sätt att ta plats. Jag blir gråtfärdig av attentatet i Trollhättan. Jag blir gråtfärdig när jag hör på radio om en tjej som blev våldtagen, sedan kallad hora av ett killgäng på skolan och till slut hängde hon sig med ett hopprep. Jag blir gråtfärdig av SD-snubbar som ska trycka upp sin obehagliga världsbild i mitt ansikte. Jag blir gråtfärdig av IS och deras terror. Jag blir gråtfärdig av världen. När jag vill ta en paus och cykla genom Pildammsparken och andas lukten av blöta höstlöv möter jag istället stora klungor män på väg till fotbollsmatch, de går bredbent, armbågarna ut, höga röster, de fyller ut hela vägen, men jag cyklar rakt mot dem och plingar och plingar för jag vägrar att de ska ta allt detta utrymme.

”Mina föräldrar verkade betrakta barndomen som en förberedande period under vilken man måste korrigera alla fabriksfel som man anländer till världen med, och denna uppgift tog de på allvar.”

Kroppen jag föddes i – Guadalupe Nettel

Någon i Malmötrakten som har en stavmixer över som hen vill ge bort? Vi har använt vår för att krossa is till frozen margarita och det var visst lite mer än den klarade. Lovar att det bara blir soppor och smoothies i framtiden!

”När andra elever började komma in i postrummet, bestämde jag mig för att stanna på studenthemmet hela dagen. Medan mina klasskompisar lade pengar på kläder eller musikkassetter kunde jag plugga, tänkte jag. Jag kanske till och med skulle göra bra ifrån mig på biologiprovet. Jag gick ut från skolbyggnaden. Det hade börjat regna ute och på gräscirkeln spelade några killar fotboll, de halkade och rullade runt på gräset. När jag lyssnade på deras skrik kände jag en välbekant avundssjuka mot killar. Jag ville inte ha det de hade, men jag önskade att jag ville ha det de ville; det verkade som om lycka var enklare för dem. När jag närmade mig studenthemmen hörde jag musik. Det var samma låt, insåg jag, fast den inte kom från en ensam källa och den var inte helt synkroniserad. Det var Madonnas låt ’Holiday’, med textraderna ’If we took a holiday / Took some time to celebrate / Just one day out of life / It would be / It would be so nice’. När jag kom fram till innergården såg jag i studenthemsfönstren – men bara i fönstren till tjejernas studenthem, märkte jag, inte i killarnas – stereohögtalare som var vända utåt, lutade mot fönsterkarmarna, som musiken strömmade ut från. Jag undrade hur så många tjejer hade kunnat veta att de skulle göra det. Det framstod som någon sorts djurisk instinkt, som elefanter på savannanen som vet, från generation till generation, det exakta stället där man kan hitta vatten.”

I en klass för sig – Curtis Sittenfeld

Kära dagbok. Jag vet inte om mitt hår är blont, brunt, koppar, grått eller grönt, men folk säger att det ser naturligt ut, så det måste ju vara bra. Puss puss!

Blonds have more fun – but I think I’m ready to get serious.

Översättning: Jag ska försöka återskapa min naturliga hårfärg, som jag inte sett på 16 år, inte sedan jag var 16 år. Detta är min sista lördag som blond, sedan blir det råttfärgat!

”Men Lisa, du är den mest okomplicerade ryttare jag sett – i hela mitt liv. Det är därför du fått denna häst. För att jag vet att du kan rida den.” Så sa min ridlärare till mig idag, när jag sa att jag inte kunde kontrollera min häst, att jag var rädd, att jag inte ville fortsätta. Min ridlärare är en äldre kvinna med barsk röst som jag hyser stor respekt för. Jag blev verkligen förvånad över vad hon sa. Men det komplicerade med att se okomplicerad ut är således det som inte syns. Jag bytte min stressade häst som ville galoppera på stället med en annan i min ridgrupp och sedan satte vi av i galopp och hoppade lätt lektionens hinder. Ära till den tråkiga ridskolehästen! Ära till mig! Som vågar vara komplicerad och vågar säga att jag är rädd, när jag sedan stallflicksdagar lärt mig att det viktigaste som finns är att våga rida svåra hästar. Jag har blivit vuxen nu.

Att äta middag och dricka vin med bokklubben och ha så mycket att prata om att vi nästan glömmer att prata om boken vi läst.

Att ligga i sängen och läsa hela dagen.

Att promenera genom dimma om natten.

Att vara ute och klättra en hel dag tillsammans med vänner och känna lukten av löv som byter färg.

Att sitta på café och skriva och få pärlsocker från de gigantiska kanelbullarna över hela sig.

Att sova ihopslingrad med Henrik.

Dagar när jag äter lunch klockan kvart i fyra vet jag att jag älskar att skriva.