Att Berlin känns som en bilderbok jag minns från när jag var barn där man ritade på alla hus.
Att vår lägenhet ligger vägg i vägg med en bar och när jag borstar tänderna hör jag sorlet.
Att Henrik vill lära mig räkna på tyska, men jag bara säger ”ein, zwei, drei, nazi polizei”.
Att våra roomies verkar missnöjda över att vi inte är ute och festar nätterna igenom, de säger att de kom hem klockan fyra och det är en normal Berlintid att komma hem. Då sov vi redan. Vi sover mycket, på vår otäckt höga loftsäng, precis under taket.
Att Johanna och jag kommunicerar via hennes porttelefon. Jag står nere på gatan och ringer på och vi bestämmer att hon kommer till caféet på hörnan om en stund.
Att det luktar så gott av koleldning. Det känns ju sisådär.
Att jag blir erbjuden knark varje gång jag går genom parken. Går folk inte bara genom parken med intentionen att gå genom parken här?
Att jag tänker på andra världskriget. Jag stannar för att läsa de små minnesplaketterna på gatstenen utanför husen om de människor som bott där och som mördats.
Att jag skulle skriva, men istället läser jag Mobergs Utvandrarepos på caféer, barer och restauranger, med ingefärste, med vin, med kaka, med vietnamesisk mat, med cigarettrök, med sorlet på tyska och dämpad belysning och novembermörker.
Att terrorattackerna i Paris sker medan vi tittar på film i sängen, och plötsligt kom våldet och hatet och terrorn så nära oss. Vad ska ske nu? Var är världen på väg? Vad kommer detta att innebära för flyktingarna som flyr från just detta?
Att jag får visa mitt pass tre gånger på hemresan. Första gången bara för att få kliva på bussen i Berlin. Sista gången när vi nått svensk mark, och då tar polisen med sig den syriska familjen som finns ombord, för att köra dem till migrationsverket. Det känns så konstigt. Då är jag strax hemma, medan de har lämnat sitt hem, och kommer kanske aldrig återvända.
