Mina gympaskor har spruckit tvärs över hela foten och jag syr ihop dem med rosa sytråd tre timmar innan flyget går från Kastrup. Henrik säger att det knappast kommer hålla för att ta sig till flyget men det håller hela resan!

Vi flyger Köpenhamn – Paris – Seoul – Hanoi. Från Paris flyger vi norrut och korsar Skåne. Känns ju som några flygtimmar i onödan. Korea ligger fyra timmars flygning öster om Vietnam. Oj, så kan det gå. Känns ju lite som genväg senväg att åka nästan till Japan och sedan vända och flyga tillbaka några timmar. Förlåt miljön.

På planet kollar jag och Henrik på en psykologisk thriller. Varsin skärm, egna hörlurar, men vi synkar och trycker play precis samtidigt och tycker att vi är hur gulliga som helst. När det läskiga kommer så ser vi det samtidigt, tillsammans, men vid ett tillfälle blir jag så rädd att jag gallskriker högt rakt ut. Sekunden efteråt förbyts rädslan av skam när halva flygplanet tittar på mig och undrar vad som står på. Eller nja inte halva flygplanet kanske för vi flyger ju gigantiskt plan med 10 pers per rad och ovanvåning!

Till slut framme i Hanoi. Henrik fastnar i passkontrollen. Jag har precis blivit igenomsläppt och står bara kvar på andra sidan och ser på när Henrik leds iväg och han hinner bara hojta till mig att hans pass har för kort giltighetstid. Det känns som att vara med i ett sånt där reality-teveprogram där folk försöker smuggla in konstiga grejer i Australien och skickas på ett plan hem igen. Jag är livrädd att Henrik inte ska släppas in i landet. Ska jag resa själv då? Jag går och frågar en vakt vad som händer och ber om att få träffa min pojkvän. Han säger att Henrik kommer snart. Och det gör han. Han kommer och ber mig om 2 miljoner Dong. Han har inte kontanter så det räcker, de vill ha 5 miljoner Dong för ett visum, annars skickar de tillbaka Henrik till Korea. Det var vad de egentligen ville göra.

När vi blir upphämtade på flygplatsen heter vi ”Henrik And Resson”. Jag tycker det står ”reason” och tänker att det måste ju vara jag men vad är jag anledning till?

Vi förälskar oss i Hanoi från första sekunden, de trädkantade små mysiga gatorna, fullproppade av folk, caféer, restauranger, försäljare, butiker och mopeder. Vi förstår inte hur vi ska hitta tillbaka till vårt hotell när vi ger oss iväg på upptäcktsfärd.

Vi sitter på gatan i Hanoi och äter, bredvid oss sitter en vietnamesisk familj och frun hjälper oss att beställa dricka, likadant iste som de själva dricker. Vi äter tofu och nudlar som serveras på ett bananblad. Mannen i familjen sitter bredvid mig och han lägger en bit kött från sin tallrik ovanpå min tofu, jag försöker protestera, förklara, men han förstår inte engelska, det är bara hans fru som gör, och till slut tar han bort köttet från min tallrik. Jag skäms över att jag inte vill smaka när han bjuder så snällt.

Vinter i Vietnam. Att få se kombinationen flipflops och dunjacka.

Buketten med färgglada tandborstar inne på restaurangens toalett. Det är familjens egen toalett. Utanför toalettdörren står en säng där någon ligger och sover.

Jag vill ha ingefärste, min förkylning vill ha ingefärste, men de förstår inte engelska på caféet. Vi pratar förbi varandra på våra olika språk en lång stund. Jag pekar på ingefärsgodis och säger ”tea” och låtsas dricka. Kvinnan letar fram en förpackning med ingefärstepulver och hurra vad nöjda vi blir. ”Hot” förstår hon.

Vi reser till Cat Ba, en ö av gröna berg. Hönor och getter och små byar. Vildsvin går på fotbollsplanen.

Vi frågar efter vegetarisk restaurang och hamnar på Buddha Belly. Veganmat och ”munks eat here!” En liten kattunge vill sitta i en gästs knä och trots att hon föser bort den klättrar den upp i hennes knä om och om igen och försöker äta hennes mat. När vi ska gå leker den med mina skosnören och när jag sätter mig på huk för att kela försöker den klättra uppför min sjal. När vi senare går för att köpa vatten hör vi ett jamande mellan hyllorna. En precis likadan liten kattunge! Bara ljusare ansikte och nos. De keliga syskonkatterna.

Utanför vårt rum, en bit bort på andra sidan vägen, ligger DISCO THE QUE. Älska särskrivningar!

Vi kan inte somna för folk festar på baren precis utanför. Vi slår på discovery channel och somnar till det för att slippa höra dem.

Vi kör vilse med vår vespa och varje gång vi stannar för att fråga efter vägen vet vi sedan inte hur vi startar vespan så då måste vi be om hjälp med att starta vespan och de lyckas alltid starta den och vi fattar aldrig hur. Det är ett äventyr bara att kommunicera när ingen kan engelska, så roligt, och så nöjda vi blir när vi ändå kan förstå varandra! Till slut förstår vi äntligen också vespan.

Lyckan när vi hittar till Lien Minh och det är en sådan vacker liten dal omringad av gröna kullar. Klätterklippan vaktas av höns, getter och vattenbufflar. Och klättringen är fin! Jag klättrar 5b, 5b och en himla udda led med inslag av trädklättring! Det växer ett träd högt upp på klippan och rötterna växer ner längs bergväggen, så flera meter av leden är att hänga och slänga i rötterna. Men jag hade glömt hur läskigt det är att knyta ur sig på toppen när jag ska rensa ankaret, 25 meter över marken.

Familjen som äger marken där vi klättrar lagar lunch till oss, vi ber om ”an chay” som betyder vegetarisk, och får en massa smaskiga rätter.

Lyckan att jag köpte en storpack med fishermans friend på Kastrup. Men hur avvänjer man sig efter fem paket? När förkylningen inte är bra än?

Henrik diagnosticerar mig med luftrörskatarr och jag hostar slem ungefär 50% av min vakna tid.

Vi byter hotell till ett med varmvatten. På Mr Zooms hotell funkar inte wifin och inte varmvattnet heller. När jag klagar säger han bara att det funkar och sen är samtalet slut. Han är nog trött på oss för att vi bytte rum direkt, hela taket var mögelfläckigt och det gillade inte mina luftrör direkt. Han sa att alla rum i hela Cat Ba var mögliga men jag stod på mig och till slut fick vi byta till ett rum utan mögel. Men även utan varmvatten och wifi…

På vårt nya hotell. Vi förstår inte hur man tänder lyset och tänker att vad fan har vi bytt till för hotell egentligen, där det inte finns några lysknappar. Henrik går till slut och hämtar den blyga hotellspringpojken som demonstrerar hur man använder fjärrkontroll för att tända lamporna. Vi tackar lättade, säger ”cam on” och han fnissar åt att vi pratar vietnamesiska.

Hotellspringpojken fnissar varje gång jag säger ”xin chao” till honom, och han säger ”xin chao” tillbaka och fnissar lite till.

I receptionen på vårt hotell sitter klockor som visar tiden i olika städer: SYD NEY, NEW YORK, HA NOI, LON DON, PARIS. Varför får inte Paris särskrivas?

Jag har lärt mig att beställa ingefärste på vietnamesiska för alla de gånger då folk inte kan engelska. Efter att kunna be om ”an chay” (vegetarisk) eller mer specifikt ”pho chay” (vegetarisk nudelsoppa) så är ingefärsteet det viktigaste för överlevnaden. ”Tra gung” stavas det, men uttalas ”cha gng”, lite knepigt, men väl värt alla sina försök, och dessutom är det kul hur glada vietnameserna ofta blir när man försöker.

Vi inleder det nya året med en båttur. Det är kallt och disigt på morgonen. Vi lämnar båten för att paddla kajak och upptäcka halong bay på egen hand. Vi paddlar kajak klädda i långkalsonger och mössa och lager av tjocktröjor när solen plötsligt kikar fram för första gången på en vecka, första gången på den här resan, och nu möter vi ett gäng kajaker med folk klädda i badbyxor.

Tillbaka på båten iakttar vi en man som dyker efter tappade saker på havsbottnen, iklädd våtdräkt och en trädgårdsslang som han får syre i. En sorts guldgrävare.

På båtturen blir vi lite vän med en fransos som lägger upp en bild på mig på sin instagram som nyårsbild, vilket gör mig lagom obekväm. En kanadensare säger att svenska språket är roligt för ord betyder andra saker på engelska. ”End” och ”beans” säger han och det tar ett bra tag innan vi fattar vad han menar.

Fast att vi bytt hotell så håller vi under dagarna på Cat Ba kvar i traditionen att somna till Discovery om kvällarna, där går samma reklam hela tiden där Bear Grylls frågar ”how are you with heights?” och Henrik tror hela tiden att han frågar ”how are you with tights?”

Vi äter på en restaurang där de har fruit sharks. (Alltså fruit shakes.)

Vi nästan älskar vår hotellföreståndare som alltid är så trevlig och ger oss rabatt på vespan och ritar karta till sin favoritrestaurang och undrar om allt är bra, och även då och då säger åt oss att gå och duscha.

På vår hotellföreståndares favoritrestaurang leker en liten pojke med våra ätpinnar, men vi får tillbaka dem så vi kan äta när maten kommer.

På restauranger, cafeer och hotell finns alltid ett litet altare. Vi reagerar på att man ibland offrar så onyttiga grejer på altaren: öl, paket med kakor och tända cigg.

Jag klättrar 6a, trots att jag inte bara behöver krita utan också hosta med jämna mellanrum, så flyter klättringen på så samlat och koncentrerat, men så slutar leden med ett omöjligt konstigt krux och det klarar jag inte. Men jag bestämmer mig för att det inte räknas!

Att åka vespa i skymningen genom dalgångar och små byar. Hundar, höns, barn på vägen. Även en och annan ko eller vattenbuffel som står fastbunden med nosring för att beta dikesgräs, men eftersom vägen är så smal hamnar den lätt mitt i vägen så vi knappt kommer fram. En liten pojke sträcker ut handen mot mig och vi klatschar varandras händer när jag åker förbi på vespan.

De vanligaste husfärgerna, vad jag kan avgöra: turkos, rosa, gul, blå, lila.

Hur lycklig jag är på en överfull buss som skumpar fram i skymningen genom ett av de vackraste landskap jag kan tänka mig. Vi lämnar det här nu för något nytt och jag älskar att uppleva detta: se en gammal farbror sitta på huk utanför sitt hus, se en kvinna mata sitt barn med banan, se några höns i en liten bur med en lapp fäst på vid vägkanten – kanske ska någon hämta dem? Se några killar spela volleyboll. Det är så vardagliga saker men det är ändå som att jag ser det för första gången. Jag bara sitter på en buss men jag är lycklig.

En av de godaste sopporna i mitt liv (nudlar, buljong, lime, koriander, några olika gröna blad) äter jag på gatan vid en rondell i Hai Phong, det är mörkt och vi ska strax kliva på nattbussen mot Sapa. Kvinnan som lagat den pressar ner lime med sina gamla händer där smutsen ligger svarta i rynkorna. Soppan kostar 12 sek. Det är Henrik som beställt den för jag trodde inte att det skulle vara nåt att ha och nu äter jag upp hälften åt honom.

Nattbussen har endast belysning i neonfärger. De spelar vietnamesisk pop på teve som godnattsång. Vi ligger som trollmors små troll, inte fastbundna i svansen kanske, men instängda i de kajakliknande säteslådorna.

På nattbussen: lite folk går av men jag och Henrik stannar för vi får känslan av att det bara är ett snabbstopp, bussmotorn stängs aldrig av. Strax kommer folk på igen och har handlat saker. Jag tittar nyfiket på killarna som sitter bakom mig, vad är det de äter? Några små vitrosa frukter. Genast ger killen mig en frukt att äta. Jag frågar vad det är, men han säger bara några ord på vietnamesiska tillbaka. Jag tackar på vietnamesiska och äter en frukt jag aldrig sett förr. Den smakar som en korsning av tomat och äpple. Precis detta är vad jag älskar med att resa.

Vårt hotellrum i Sapa är något av det fuktigaste jag upplevt: fönstren är täckta av kondens, gardinerna är svarta av mögel, likaså taket som läcker, dropp dropp ner i en bytta som står ovanpå en garderobsliknande möbel som inte går att använda för den är så fuktskadad. Mina förkylda luftrör är överlyckliga… Nej… Inget av detta märkte jag när jag först kikade på rummet pga dödstrött efter nattbussen och ännu har det inte blivit ljust ute. Men när vi går och lägger oss för att sova frukost upptäcker vi hur det är ställt med vårt rum. Men ändå vill jag bo där för hotellet är så sött med snirkliga stentrappor utanpå huset och massvis av växter och fantastisk utsikt över bergen. Och så är hon som driver stället så himla gullig. Men efter en natt får jag ge mig och vi byter till hotellet som ligger vägg i vägg och är tre gånger så dyrt. Där är det torrt och det finns en värmefläkt så man får inte vit rök som tätnar runt munnen av utandningsluft när man ligger i sängen och Henrik behöver inte sova i underställ och mössa.

Sapa är något av det vackraste jag sett, uppe i bergen nära den kinesiska gränsen, och när som helst kan allting försvinna i molnen.

Det bor flera minoritetsfolk i byarna runt Sapa. Vi går på trekk med Hmong-kvinnor i två dagar. Den första dagen följs vi till en början av en stor grupp hmong-kvinnor klädda i sina färgglada traditionella kläder. De färgar, syr och broderar själva, vilket deras blåfärgade fingrar vittnar om.  Flera bär bebisar på ryggen. Jag är blyg först men börjar sedan prata mer och mer med dem. En av dem heter något som liknar Lisa fast utan A på slutet. Hon visar sig vara ett år äldre än mig, har två barn och har varit gift i 15 år. Det är gripande att få veta mer om deras liv: minoritetsfolken bor i olika byar, de är grannar men pratar olika språk. I skolan får barnen dock bara lära sig vietnamesiska. Deras eget språk är bara ett talat språk. De har lärt sig engelska genom att vara guide och prata med turisterna, men numera lärs det ut i skolan, även om läraren inte kan så bra engelska så det är tveksamt det de lär sig. Det är så härligt att gå bland dessa kvinnor. Att sitta bland dem när de pratar och skrattar och ammar sina bebisar när vi tar paus på en kulle med fantastisk utsikt över risodlingarna.

Jag har sett två Hmong-flickor med hår ner till knävecken. Att hår ens kan bli så långt.

Hmong-kvinnorna är korta, jag är en jätte bredvid dem, tanterna når mig knappt till brösten.

Jag tror att jag egentligen är skapt för att bo i en bergsby. Det finns inget annat som jag tycker är så vackert. Jag blir helt mjuk i hjärtat.

Nästa dag är det bara jag och Henrik och vår guide Giang. Hon är världens gulligaste och vi pratar nästan oavbrutet. Om Hmongs kultur, om skillnaden i våra kulturer. Hon tycker att Henrik ser gammal ut för han har lite skäggstubb, det har bara gamla män här, yngre har ingen skäggväxt. Men Henrik är bara ett år äldre än henne. Hon har två barn och har jobbat som guide i tre år och lärt sig all engelska av turisterna hon guidat. Hon pratar jättebra engelska så vi kan verkligen passa på att fråga och lära oss. Hon berättar att hennes familj inte har så många risfält eftersom hennes man har många bröder. När vi pratar om Vietnam frågar jag om hon har rest något i Vietnam och hon säger att hon har varit i Hanoi två gånger, men hon gillade det inte, det var för stökigt. På deras språk finns ingen fras som motsvarar ”hi how are you?” utan de frågar istället ”vad gör du?” eller ”var är du på väg?”.

När vår vandring är slut undrar Giang vad vi ska göra senare. Hon ordnar så att hennes man och hans kompis kan köra oss på sina motorcyklar till två vattenfall. De kan ingen engelska, men vi kan bara slå dem på axeln om vi vill att de ska stanna. Giang berättar att hmong-män är dåliga på engelska, de är för blyga. Vi blir körda på deras motorcyklar och hjälmarna är så små att de trillar av i nacken och min motorcykelman försöker köra om en buss i en slingrig bergskurva och då får vi möte. Jag är smått livrädd hela tiden men utsikten är fantastisk. Blir lite extra rädd för min motorcykelman tittar mycket på vad som händer längs vägen: några som bygger på sitt hus, några som lastar ved, några som kastar sten på en råtta – det skrattar han gott åt.

När vi på Cat Ba somnade till Discovery så lyssnar vi på podd varje kväll i Sapa istället. Eller lyssnar och lyssnar. Vi är så trötta efter en dag med många intryck att vi slocknar rätt snabbt, så istället för att lyssna på många olika poddavsnitt blir det istället att vi lyssnar på några få avsnitt flera gånger om, varje kväll ett nytt försök att lyssna klart, men varje kväll somnar vi direkt.

När vi lämnar Sapa är det först en timmes körning med branta slingriga nerförsbackar. Busschauffören stannar och spolar däck och bromsar med kallvatten. Han ser bekymrad ut. Det ryker. Vi skruvar på oss. Vad händer om bromsarna lägger av?

Vi kommer till ett varmt Hanoi. Sist vi var här hade vi tröja och på kvällen en tunn jacka på oss. Nu räcker det med t-shirt när vi letar upp veganrestaurang med underbart fejkkött. Går genom den ljumma kvällen och bara skrattar och skojar.

När vi dricker lemonad på café går det förbi en man på gatan och drar en högtalare medan han sjunger för alla längs vägen.

Vi vandrar gator och gränder i timtal. Vi hittar gator där de bara säljer gravstenar, gator där de bara säljer knappar och dragkedjor, gator där de bara lagar mopeder. Vi shoppar märkeskopior, frossar i vegankött, dricker lemonad i gathörn och prisar att vi åkt hit på vintern när det bara är 20 grader varmt och inte 30 för man orkar ju så mycket mer.

Sedan flyger vi till Korea och spenderar nästan tio timmar på Seouls flygplats, mest med att sova och dregla på sätena där vi ligger, och det är tyst och lugnt och nästan helt tomt på folk, men när jag vaknar sitter det en prydlig affärsman och tittar på teve och liksom vakar över oss.