Under min vistelse i Sthlm har jag tex: 1. Sett Erik somna på café med huvudet lutat mot väggen. 2. Fått en blodblåsa i gommen av en särskilt aggressiv turkisk peppar. 3. Köpt en klänning som jag ser ut som en sekreterare i. 4. Fått ont i fötterna av poesi, efter en dag av att gå och stå på massa poesiuppläsningar. 5. Sett sista föreställningen av Pojkarna på bio. 6. Vunnit i Ticket to ride. Och förlorat. 7. Rullat egna vårrullar. 8. Ätit alldeles för mycket på restaurang. 9. Pratat. Och skrattat. 10. Inte sovit så mycket.

I vår trappuppgång bor det en A Persson. Varje gång jag går förbi den dörren tänker jag på vad en engelsktalande skulle tänka. En Person. Där inne bor en person. Så pedagogiskt att skriva det på dörren.

”Och utför Annelis ben, det dåliga som är magert och vridet så att hälen måste peka ut och tårna in, rinner lite mens. En röd rand bara. Lite. Bara lite mens. Men Sandra blir tjock i halsen och måste vända sig bort och peta med en nagel i tapetskarven. Tapeten är mjuk och bullig och i skarvarna mörkbrun som av rost. Och skarven är ett bra ställe att peta in snorkråkor. Mönstret är blå fyrklöver. Blå som var mammas favoritfärg. Klövrarna är jämnt utspridda över hela det lilla rummet. Mellan ligger vitytorna, de är det mesta. Noga uppmätt avståndsvitt.”

Bli som folk – Stina Stoor

Elizabeth Strout – Olive Kitteridge (Pulitzerbelönad roman som också skulle kunna kallas novellsamling då den består av 13 olika berättelser. Men det är sammanhållna berättelser som alla handlar om Olive Kitteridge, hennes familj eller andra personer som också bor i den lilla staden i Maine. Jag förälskar mig mer och mer under läsningens gång. Boken har den där Alice Munro-känslan. Det är vardagligt men viktigt, trasigt och vackert på samma gång. Situationer när livet ställs på sin spets. Suveränt!)

Hanna Riisager – För kvalia (Ord som kan beskriva dessa dikter: Sirligt, flickigt, stökigt, svårt, lekfullt. Ibland går det mig förbi. Ibland är det fantastiskt: ”Ditt lilla överflöd av kropp ska dö i sömnen / Ur liv skrapas // och du ska vakna i lyftet mellan bordet / och lakanet så lätt // så utskriven // skäms inte för din sorg // skäms inte för den tyngd som kommer / ut av dig // ut i blyertsskogens djup och / glans // Där hektakomber av blåskimrande foster / redan glimmar i mossan som // granatäppelkärnor”)

Jennifer Clement – En bön för de stulna (Om de utsatta flickorna i de laglösa mexikanska bergen. En oerhört gripande berättelse och ett gripande vackert språk.)

Elin Cullhed – Gudarna (De har tröttnat på alla som kallar dem för tjejer, liksom med en klapp på huvudet. De måste ha ett nytt namn. De är gudar. Det här är en ungdomsroman om killar som sviker och föräldrar som sviker och vuxna som sviker, men vänner som alltid finns där. Skriven med ett underbart drastiskt språk.)

Asta Olivia Nordenhof – Det enkla och det ensamma (Det är vardagligt, enkelt, men självlysande starkt. Rått, men vackert. Modigt. Det kretsar kring minnen av döda föräldrar, svek, kropp. En fantastisk diktsamling. Helt enkelt. ”jag vet att min pappa som fjortonåring rymde hemifrån / i några år knarkade han och levde på gatan / jag har nyligen förstått hur han senare i livet omtalar min mamma i brev  / adresserat till andra kvinnor / den lilla grisen tog aborten bra, skriver han / om han slog henne gick hon över till anni, hon ville inte att min mormor skulle veta / jag vet det för att anni senare berättade om det för min mormor / ett aldrig upplevt minne som uppstått sen jag såg breven: / breven ligger framme / han har aldrig haft för avsikt att skicka dem till någon / min mamma ska hitta dem. hon ska förstöras / de bodde i samma lägenhet som jag bor i nu / jag tror de älskade varandra / mina naglar har växt ut och klippts många gånger sen min mamma dog / flera gånger sen min pappa dog”. Jag skulle kunna citera hur mycket som helst.)

Jag fick 1783 kr i lön denna månad (som tidigare inrapporterats). Jag handlade friluftskläder för 2698 kr på Naturkompaniet igår. Hepp hepp! Pengar är bara en siffra och strax är det vår? Klätter-/rid-/vandringssäsongen här kommer jag!

”min mammas sista man slog henne också

tänker honom komma gående utanför fönstret

han har hämtat något i bilen, förstämd

något med sättet han visade missnöje över lunchanrättningen på krogen

som om hans kläder hade blivit för stora

och att se honom i den nya lägenheten efter min mammas död

han hade köpt två fåtöljer, ett föreställt liv framför sig

allt är förlorat härifrån där jag skriver

hålla handen över mammas panna, försäkra sig om att hon inte har feber

att handflatorna inte är fuktiga

att hon sitter på sin cykel

på väg till havet, vi plockar fläder

all den kärlek jag har får plats i ett fläderbär”

Det enkla och det ensamma – Asta Olivia Nordenhof

Men, jag har glömt att skriva om min födelsedag. Jag måste skriva ner det, så det finns kvar: Henrik uppvaktar mig med presenter på sängen. Henrik har gömt en present i min sko som jag hittar när jag ska skynda till jobbet och inte får ner foten i skon och tror att skon är trasig. Henrik har gömt en present under kudden som jag hittar när jag går och lägger mig. Sån här är han. Min pojkvän. Den bästa present livet gett mig.

”Hon fick arbete i Augusta och skulle skriva ut trafikrapporter åt en fet man som rynkade pannan och aldrig sa ett vänligt ord. Han var chef för en firma som studerade trafikflödet i och omkring olika städer i delstaten, så att staden skulle veta var man skulle bygga på- och avfarter och var man skulle sätta upp trafiksignaler. Rebecca hade inte tidigare tänkt på att någon gjorde det, studerade trafikflödet, och det var intressant den första förmiddagen, men på eftermiddagen var det inte lika intressant längre och efter ett par veckor förstod hon att hon antagligen skulle säga upp sig. En eftermiddag började hennes hand darra när hon satt och skrev på maskin. När hon höll upp den andra handen darrade den också. Hon kände sig precis som hon hade gjort på Greyhoundbussen den där helgen då Jace hade berättat för henne om blondinen, när hon hela tiden tänkte: Det här kan inte vara mitt liv. Och sedan slog det henne att hon under större delen av sitt liv hade tänkt: Det här kan inte vara mitt liv.”

Olive Kitteridge – Elizabeth Strout

När vi såg reklamteve hos farmor och det var så spännande med teveshop: städprodukter och knivar att hacka grönsaker på konstfulla vis med, kitchen wizard plus tror jag det hette. Hemma hade vi bara ettan och tvåan och åkrar utanför fönstret. Hos farmor fanns balkong och lekpark och asfalt. Farmor hade sina två utopererade njurstenar i smyckesskrinet. Vi klädde oss i glansiga underkjolar, papiljotter och tomma hudfärgade behåar som hängde som hundöron. Vet inte om vi var där för att vi var sjuka och inte fick gå till dagmamman, om det var lov från skolan, men det var samma känsla som idag, när jag är ensam hemma en ledig dag och inte vet riktigt vad jag ska göra. Jag vill skriva om allt jag minns.