Vi åkte mot Bohuslän. Så kladdigt att jag drog ner jeansen och satt i trosor i bilen. Framme letade vi någonstans att ta ett kvällsdopp för att bli av med bilsvetten. Hittade ingenstans. Parkerade bilen och irrade runt bland branta klippor och privata bryggor. Henrik frågade två barn som lekte på parkeringsplatsen om de visste var man kunde bada? Jo då, de hade en stege som de badade från, och den kunde vi ju få låna, men annars så fanns det en brygga precis där borta, om vi bara gick runt det där huset. Vi tackade och skyndade mot havet. Kallt, salt och svart. Skönt. Snart dök barnen upp och tittade på oss där vi simmade. Var det en bra badplats de tipsat oss om? Ja jättebra, sa vi. Flickan hoppade också i vattnet. Men pojken ville inte. Du behöver inte vara en fegis, sa hon. Du kan vara modig istället. De orden tog jag med mig. Sedan såg vi prezwalskihästar skymta förbi på Nordens ark. Såg en älg vid vägkanten i skymningen. Den åt omogen havre. Sedan kom vi till Bohusstugan och slog upp vårt tält. Jag betade svarta vinbär från en buske. Små pärlor av mörker i den ljusa sommarnatten. Det som väntade oss var två dagar med klättring, fuktig tropisk värme, en kyss varje gång vi kollade rep och broms inför en ny led, äta blåbär medan man kissade, klätterhjälmen på sniskan och ventilationsdragkedjorna på byxorna öppna, efterlängtade vindpustar när vi satt på toppen och tittade på utsikten, salta bad bland ostron och plattfiskar medan det duggregnade, träd röda av bigarråer, muskler ömma av berg, lycka.

Det bor bokmalar hemma hos oss. Och då menar jag inte vi själva, människorna. Utan malar som äter böcker. Tydligen är Gustave Flauberts Ett enkelt hjärta en riktig favorit. Jag har inte läst den, men borde tydligen. Nu vet jag inte hur jag ska övertyga malarna att böcker inte är någonting att ha.

Niklas Åkesson – Sokrates död (”Ett tåg byggs längsmed marken för att kunna transportera passagerare från ett ställe till ett annat. Detta är tåget väl medvetet om. Men det vet ingenting om den sorg det flyttar runt // (finns sorgen inuti tåget, gömmer den sig i luften, i passagerarnas persedlar)”)

Karen Joy Fowler – Vi är alla helt utom oss (Rosemary går på college, där hon anstränger sig för att inte berätta för någon om sin uppväxt, om sin bror och syster som hon inte sett på många år. Men en efter en läggs pusselbitarna, om en stor familjehemlighet. En roman om familjeband, om att växa upp mitt i ett forskningsprojekt, om vad som gör en till människa, eller djur.)

Bodil Malmsten – Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån (En känd skådespelare, alkoholmissbruk, sexmissbruk, svek, hans familj som lämnat honom. Det här är en roman av ångest. Jag blir verkligen illa berörd. Skriven med ett svepande, associativt språk, som fyllans dimmor, som ömtåliga minnen. Mycket bra, Bodil.)

Agnes Gerner – Skall (Jag har fått så många gråtklumpar i halsen av den här diktsamlingen. Så fantastiskt skrivet om död och sorg. ”Att vara någons barn att inte / kunna upphöra”)

Jonas Brun – Skuggland (Erik och Erik blir bästa kompisar första gången de möts. De delar barndom och fyller den med lego, dataspel och Michael Jackson. Tills den dagen då Marcus börjar ny i klassen och Erik blir lämnad utanför. Han ser sin vän försvinna ifrån honom. Och sedan gör han det på riktigt. Han blir den sista som ser Erik och Marcus. De kliver in i en bil, lämnar villakvarteret och är sedan spårlöst försvunna. Erik blir kvar att samla berättelsen. Skuggland är en suggestiv roman om barndomens ofrånkomliga slut. Gripande och vacker.)

Marilynne Robinson – Lila (”Varje gång himlen fylldes med ett grönaktigt ljus brukade Doane börja se sig om efter en lågt belägen plats där de kunde lägga sig på marken ifall vinden tilltog. En lada var bara flygande bräder och spik om vinden tog den. Huset föll omkull över folket, och de är döda. Vilket träd som helst kunde falla. Grenarna skulle bara flyga av, även de största. En gång kom vinden med åska och regn och skrämde dem halvt från vettet. Marken skakade. Blixtarna slog överallt. Löv och takplattor och fönstergardiner seglade över deras huvuden, föll till marken omkring dem. Mellie lade sig på rygg för att titta, så det gjorde Lila också, torkade smutsigt regn ur ögonen. Det fanns saker som inte var skapta för att flyga, böcker och skor och höns och tvättbräden, svävande i vinden som om de äntligen lyckats fly undan tvånget att vara det de var. Regnet föll emellanåt så tungt att hon inte såg mycket, och efteråt klagade alla på kylan och leran. Doane kammade löv och lera ur Marcelles hår med fingrarna och de skrattade båda två, som de alltid gjorde på den tiden, när saker och ting kunde ha varit värre.”)