Att cykla hem genom Malmö i skymningen, trött i kroppen efter klättringen, så himla nöjd, även med höstmolnen som hänger tunga och mörka, nästan lila, nästan fastnar i husen, den kalla och fuktiga luften i lungorna efter den trånga och svettiga klätterhallen, livet, ibland älskar jag dig.

Jag skulle vilja fråga mamma om hon läst Donna Tartt. Vad tyckte hon om Den hemliga historien? Älskade hon också Den lille vännen? Steglitsan vet jag ju att hon inte läst, det är omöjligt. Jag är så ledsen för att du inte fick läsa den mamma. Jag är förvånad över att jag känner så starkt för detta. Att jag verkligen vill att vi ska ha fått dela det här. Att jag verkligen vill att hon ska ha fått uppleva det här. Mamma, du skulle älska Den lille vännen, läs den för guds skull! Så nöjt vi skulle sucka tillsammans över den.

Kära dagbok. Idag är en sån här typisk dag som jag inte vet om den är bra eller dålig. Som jag inte gör någonting men som det hinner gå hela år i tankarna och känslorna. Efter sex intensiva jobbdagar är jag äntligen ledig. Henrik är i Boulder, Colorado, på konferens. Jag är ensam hemma. Trött, slut. Tom och full på samma gång. Vaknar på natten och går upp och kissar, dödar en asfet silverfisk och inser något storslaget om livet, formulerar det i två meningar som jag repeterar om och om igen när jag somnar om. Jag kommer att minnas dem. Jag vaknar och minns dem inte, har ingen aning om vad det handlade om ens. Vaknar av mängder av sirener utanför och tänker att det varit ett terrordåd. Vaknar och går upp. Äter långsam frukost. Går ut och springer i pildammsparken. Inser att jag verkligen vill flytta, jag vill inte springa i en park, i en stad, jag vill springa på landet. Jag vill bo på landet. Jag tänker på det Henrik skrev i sms igår: ”Kan vi inte flytta till Boulder!?! Jag har gått trehundra meter utanför huset och älskar det! Massa söta barn som ska ut och vandra i bergen. 25-åringar som gör Tai chi. Och alla ler så glatt åt mig! Alla hus har tibetanska böneflaggor. Känns helt rätt att ha min Buddha t-shirt. Det är som i portlandia fast med berg runt om hela samhället. Litet är det också.” Det är augusti nu, och det börjar kännas höst i luften. Mörkret som kommer tillbaka och mättnaden i allt. Jag längtar hem. Jag värker efter Östergötland. Mogna vetefält, dimman som stiger på natten, de svarta insjöarna. Jag kan känna lukten av det. Pappa ringer, som att han vet, vi har inte pratat på länge. Jag ligger i badkaret i en timme, minst. Sen steker jag halva paketet med färdiga dumplings som jag köpte på ica. Man ska ha teflonpanna står det på förpackningen, men det går utmärkt med mammas gamla gjutjärnspanna. Minns hur mamma för många år sedan sa, att när hon dog skulle vi minsann få ärva en varsin riktigt bra gjutjärnspanna. Jag tänker alltid på mamma när jag lagar mat i hennes gamla gjutjärnspanna, det är inte alltid helt medvetet, men finns där i bakgrunden. Hennes händer. Hennes röst. Hennes rörelser bakom min rygg. Lukten i Agnesborgs kök. Jag tittar på gamla foton. Det finns så mycket att gråta över. Så mycket att sakna. Igår innan jag somnade såg jag en dokumentär på svtplay om prästen Åke Roxberg som kommer ut som Ann-Christine inför fru, tre vuxna barn och sin församling. Jag grät så att jag skakade. På slutet, när Ann-Christine gungar och busar med sitt barnbarn, och med voice-over uttrycker sin tacksamhet över att få umgås med sina barnbarn, för det är inte alla transexuella som får det, det är inte alltid att familjen accepterar. Jag grät för Ann-Christines skull och för mammas skull, tänkte att hon aldrig kommer att få leka med sina barnbarn . Det kan slå mig så hårt, när jag inser sådana saker, när det kommer i så skarpa, enkla bilder. Efter att jag ätit dumplingsen googlar jag fram Will Oldham och Zack Galifianakis version av videon till Can’t tell me nothing. Beskrivningen: ”Zach Galifianakis’ rap song, ”Can’t Tell Me Nothin”. Kanye West does a cover of this.” Detta kan vara den bästa roliga video som någonsin gjorts. Ibland behöver man precis något sådant. Den är också sorglig, på nåt sätt. Den får mig också att längta hem. Längta till landet. Jag önskar att jag vågade flytta ut på landet. Men jag är nog rädd för att jag skulle bli besviken. Att jag skulle bli ensam. Att jag skulle inse att det inte är samma sak att flytta ut på landet nu, som det var att vara barn i en familj på landet. Att det jag längtar till inte finns kvar. Eller. Så skulle jag bli mer hel där. Med vetefält, mörka insjöar, hästar i sina hagar, solvarma bergsklippor, sötsura bär att plocka ur mörkret när man går kvällspromenad. Nu ska jag se videon igen. Hej då dagboken.

Vi hade en katt i butiken häromdagen. Han satt på golvet mellan bokhyllorna och jamade högt. När jag gick förbi med en boktrave sa jag: ”Nämen, har vi en katt i butiken idag!” Pojken tystnade, tittade blygt under lugg. Hans pappa stod en bit bort och letade pocketböcker. När jag fortsatt iväg med min boktrave såg jag i ögonvrån hur pojken skuttade runt på golvet, lade sig ner lite, och så började han jama igen.

En kvinna söker en present till sin svärson. Han är lärare i litteratur, så det är mycket noga att det blir någonting bra. Jag föreslår några olika romaner som alla hyllats av kritiker. Men ingenting passar. Han är ju en sån som läser Shakespeare! Plötsligt, stående framför romanhyllan, pekar kvinnan på en bok och utbrister: ”Nora Roberts! Hon är ju bra!” Jag tror att jag ska svimma.