Sen önskar jag mig såklart att få debutera. Att mina år av skrivande och slit äntligen kan få bli den där boken. Att kan jag få kalla mig författare, på riktigt. Men det känns så uppenbart att det egentligen inte behöver nämnas. Jag har önskat mig det så länge och så hårt att det känns som något som jag inte kan bli av med. Dessutom skriver jag ju redan, alltså, jag gör ju redan det som jag drömmer om. Dessutom är det utom min kontroll. Resten står till gud och förlagen. (Men obs att jag inte tror på gud, så hoppas verkligen på förlagen.)

Det jag önskar mig mest: Ett litet hus på landet, med rådjur i trädgården, morgondimma, löv som byter färg på träden, elda i kakelugnen, långa promenader. En katt. En bebis. Kanske till och med en häst?

Vad jag är mest rädd för: Ovannämnda.

Elena Ferrante – Min fantastiska väninna (De två flickorna Elena och Lila möts och blir vänner i femtiotalets Neapel. Vet inte om det är det italienska, barndomsskildringen, relationerna, klasskildringen, men jag tänker lite på Silvia Avallones Stål, som är en av mina absoluta favoritböcker. Min fantastiska väninna har hyllats, och ja jag tyckte om den! Men jag tycker faktiskt att Stål är bättre.)

Jenny Offill – Avd. för grubblerier (Om att gifta sig, få ett barn, förhålla sig till sitt konstnärliga arbete, försöka hålla ihop en relation. Fragmentariskt, lite som poesi, och vackert och tänkvärt på sina ställen, men tyvärr gick den mig rätt mycket förbi.)

Sonya Hartnett – Torsdagsbarn (Harper Flute växer upp i fattigdom på den dammiga australiensiska landsbygden under 30-talet depression. Familjen kämpar sig fram. Men en dag börjar lillebror Tin att gräva sig en egen underjordisk värld under familjens hus, och han lämnar dem för att leva i sina tunnlar. Den här boken har något magiskt, i sin grå smutsighet. Den fick mig att tänka på en tavla som jag såg på Moma i NY: Christina’s world av Andrew Wyeth. Någonting i färgsättningen, stämningen. Sonya Hartnett har belönats med ALMA-priset. Fascinerande läsning!)

Elis Burrau – och vi fortsatte att göra någonting rörande (jag minns när mamma ringde / hon sa mitt namn / eftersom det är så jag heter / (hej mamma / hej mitt namn / det är korrekt mamma / det är så jag heter / det är jag som är / mitt namn / eller snarare / det är jag som heter / mitt namn / att vara är så definitivt och / namn kan fungera / som bindande sjok och / vi är verkligen som / klippta och skurna / för varandra) / hon sa 7-Eleven / men menade 9/11 / jag känner min mamma / störtandet i slow motion / specifikt / kroppen som en vers / en krängande / fallande skala / öppen dygnet runt / för intryck och upplevelser / för sönderfall / hon pratade om en åsiktskorridor / i säkert en timme / jag är så artig ibland)

Donna Tartt – Den lille vännen (Åh vad jag älskar Donna Tartt! Åh vad jag älskar Den lille vännen! Jag vet inte vad jag ska ta mig till så bra är den! Det sammanfattas mycket bra på omslaget, ur en recension från Smålandsposten: ”en bok som på en gång är en varm barndomsskildring, spännande äventyrsroman, bister familjekrönika och vass samhällsskildring”, och ur en recension från SvD: ”en insiktsfull och vemodig betraktelse över barndomens rika värld som till sist måste ge vika för en mörk och grå och inte sällan farlig vuxenverklighet.” Älska!)

Jenny Erpenbeck – Natt för gott (Om Kate Atkinson i Liv efter liv låter sin huvudperson dö och omfödas, jag vet inte hur många gånger, så är det för att hon ska leva. Den boken skildrar livet. Jenny Erpenbecks bok bygger på samma tanke: vad hade hänt om huvudpersonen bara inte hade dött? Men här är det faktiskt mycket mera döden och sorgen som står i fokus. Fem gånger lever och dör vår huvudperson, och de olika livsödena täcker in ett helt århundrade. Romanen blir en berättelse även om Europas 1900-talshistoria: antisemitismen, nazismen och kommunismen. Erpenbeck skriver skickligt och stilsäkert, och även om det finns något frustrerande i att få avbryta och börja om berättelsen flera gånger, jag tappar ibland lusten, så finns det passager, om döden och sorgen, som är lysande.)

Jonathan Franzen – Tillrättalägganden (Det är lite dumt att redan ha läst Frihet, och först nu läsa Tillrättalägganden, för den är inte lika bra. Nej, den är uppvärmning och övning inför något ännu bättre. Bitvis är den alldeles för tråkig i långa utläggningar. Bitvis är den för farsartad. Men bitvis är den underbar. För Franzen kan ändå redan här konsten att beskriva människors komplexitet. Han kan få mig att sympatisera med en karaktär och se världen ur hens ögon, för att sedan vända helt när jag får läsa det ur en annan karaktärs perspektiv. Han låter det politiska och det personliga mötas. Han skildrar familjen och det amerikanska samhället på det tragikomiska sätt som bara han kan.)

September. Att få klä sig som en skolflicka och sätta sig på café och skriva roman. Som jag har längtat.

Så. Slutet på augusti var semester. Då fyllde vi bilen med allt som kan tänkas behövas: tält, klätterprylar, bikini och vinterjacka. Sedan sjöng vi ”go west, life is peaceful there” och styrde västerut. Vi följde principen köra bil i några timmar och sedan klättra några timmar. I Bohuslän fyllde vi upp bilen med mat för över tusen kronor. Vi klättrade och under den omständliga promenaden nerför bergets baksida sprang jag på kantareller. Henrik travade förbi kantarell efter kantarell utan att se dem. Men uppfödd som jag är med att gå i skogen och leta svamp kunde jag inte undgå dem. Inte undgå att plocka dem heller. Hade ingenstans att lägga dem så bar dem i mina kupade händer, medan jag vinglade fram nerför branta och snåriga stigar. Allt för kantarellerna! När vi sedan badade bort klättersvetten i havet insåg jag att jag omöjligen skulle orka att rensa svampen. Då gav jag bort den till ett par som såg snälla ut och som råkade ha parkerat sin bil bredvid vår. Nästa dag stannade vi och klättrade utanför Oslo, på en för mig perfekt klippa: sva med nästan enbart femmor. Drömmen. Sen fortsatte bilresan till de riktiga bergen. Att Norge kan vara så brutalt vackert! Fjordar, turkost vatten, snöklädda berg, och en smal liten landremsa lagom för en slingrig bilväg. Husen ligger strösslade i branta backar. Jag ropade högt varje gång jag såg en fjording, och varje gång trodde Henrik att det var fara för en bilolycka, när det bara var glädjen inför min barndoms favorithästras i sitt rätta element. Vi höll till utanför Stryn i några dagar. Klättrade superfin sportklättring, hård och svettig. Badade bort svett i iskalla bad medan kroppen domnade bort. Det är en närmst religiös upplevelse. Låg i tältet och såg solen gå ner bakom bergen och färga världen rosa. Åkte till en mack, där jag fyllde upp alla våra vattenflaskor lite lagom i smyg på toan, medan Henrik satt kvar i bilen. Inte en gång vågade han göra det! Men jag var duktig på vattenansvar, när vi inte hade någon fjällbäck till hands. Det är ju lite si och så med vatten när man luffar fram. Redan i Bohuslän snodde jag Henriks keps, som jag sedan behöll hela resan. Keps istället för att tvätta håret, funkar hur bra som helst. Resans höjdpunkt, i dubbel bemärkelse, var när vi vandrade upp på en bergstopp. Kattanakken. 1450 möh. Uppe på kammen var det ett nätt stup på en dryg kilometer på varje sida. Lite luftigt, om man säger så, och pirrigt i magen när man får klättra utan rep några ytterst enkla små passager, men som sagt ytterst luftiga. Med utsikt över bergstoppar, glaciärer och fjordar. Det var brutalt vackert. Det var så vackert att vi om och om igen utropade hur vackert det var, som att vi då bättre skulle kunna förstå att det faktiskt var på riktigt. När vi efter en lång dag var nere på marken igen frågade vi oss fram till den enda restaurangen i en liten mysig by, och där unnade vi oss vår enda norska mat på resan: pizza med konservfyllning för 150 kr per person. Inte den godaste pizza jag ätit, men då var det sjukt välbehövligt. Dagen efter var vi slitna. Då började vi så smått hemresan, med att åka trollstigen och åka till Romsdalen och titta på trollväggen, Europas högsta vägg. Vi drömde om mera äventyr, men varken muskler eller psyke orkade mer just då, plus att maten strax var slut, så vi började den långa långa resan tillbaka mot Sverige och att få vila upp oss i sommarstugan med bad och böcker. Och yoga och löpning, ehrm.