Arne Dahl – Utmarker (Sisådär en gång om året läser jag en deckare. Detta skulle bli månadens pocket på jobbet, så tänkte att det var läge att prova Arne Dahl som jag fattat att många gillar. Det var en tempofylld deckare, full av hemliga rum och oväntade vändningar, och ja jag streckläste till sent in på natten. Tyckte att den var rätt bra, faktiskt.)

Kate Tempest – Tills det dödar oss (Jag tog mig till sidan 100. Jag sa till mig själv att om jag inte fastnat då behövde jag inte läsa mer. Jag läste inte mer.)

Geir Gulliksen – Berättelse om ett äktenskap (En roman som är ungefär vad den heter, fast mest handlar det om äktenskapets upplösning, när frun faller för en ny man och spenderar mer och mer tid med honom istället för med familjen. Det är smärtsamt och fångande. Och förvånansvärt mycket sex måste jag säga.)

Lina Wolff – De polyglotta älskarna (De polyglotta älskarna består av tre sammanlänkade berättelser som alla handlar om kärlekslängtan, svek och sexuella maktspel. Om drömmen om förståelse. En roman som med sådan lätthet är djup och komplex. En bok som imponerar! Det här är stor romankonst.)

Jamaica Kincaid – Annie John (En fantastisk barndomsskildring. Precis det som jag är så svag för. Mörk och glasklar. ”Jag ägnade min fritid åt att spela kula och vinna. Nu kunde jag inte längre stå över ett par partier, inte heller kunde jag på rasten promenera över skolgården till den närbelägna kyrkogården för att sitta på gravstenar och inhämta upplysningar från de andra flickorna om vad jag skulle göra för att få mina bröst att börja växa. Våra bröst var för oss som dyrbara plantor som bara behövde den rätta kombinationen av vatten och solsken för att blomma. All min lediga tid gick åt till att spela kula. Och som jag vann. Från den dagen då jag gick till skolan med de tre kulorna jag fått av den rödhåriga och samma dag kom hem med tjugo – tillräckligt för att fylla en gammal bleckburk. Alla trodde att min framgång berodde på mina långa armar och min säkra blick. Vilken överraskning det här var för mig – något om mig själv som jag inte känt till. Kanske hade det fastnat i mitt minne att min mor en gång sade till mig: ’Jag är så glad att du inte är som de där flickorna som tycker om att spela kula.’ Och eftersom jag alltid kände att jag måste göra tvärtemot vad hon önskade av mig spelade och spelade jag kula med en glöd som jag aldrig ägnat något annat.”)

Ingen rök utan mareld (Jag är ju partisk och kan väl knappast säga något vettigt om den här antologin, förutom att den såklart är fantastisk!)

Anna Axfors – Kärleksbrevet (En ung kvinna ligger hemma och röker medan disken breder ut sig och medan hennes mamma ligger för döden, de har inte träffats på länge och kvinnan samlar sina tankar i ett brev. ”När man en gång lagt av sig sig sin flickdräkt kan man inte ta den på sig igen, då har den ruttnat. Samtidigt kom jag inte alltid ihåg hur rollen hon gett mig skulle spelas, kunde inte replikerna, rekvisitan eller minerna utantill. Men jag slutade aldrig glida över gatan, det var ett språk som hittat sin väg in i mig och nu växte där – människor tror att det är vackert att vara flicka, och människor i alla åldrar tänder på idén om flickan, men de måste förstå att flickor är fula, att de bär på ett mörker, att de inte kan dölja sina lukter, inte ens för sig själva, att deras trosor luktar surt och mjukt, och det påminner dem om deras inre, en plats där de gärna vistas.”)

Finaste boken nånsin? Nu är den här! Och jag är med! Min diktsvit ”Hästar” handlar om att förlora sin mamma. Den och sju poetiska bidrag till utgör ”Ingen rök utan mareld”, utgiven av Brombergs i poesiserien Blå blixt. Den finns nu att köpa, på tex nätet eller på mitt jobb, Akademibokhandeln på Triangeln i Malmö. Och: boken har hästar på omslaget! Jag går förbi hyllan och klappar mina hästar några gånger varje jobbpass. ?

Man vet att man är med i den bästa bokcirkeln när det tar 4,5 timme innan man ens börjar prata om boken.

Jag har ridit lektion tre gånger den här veckan. Igår, efter den sista lektionen, sa min ridlärare: ”Lisa, du är den mest okomplicerade ryttare jag träffat.” Jag svarade att jag inte trodde henne. Men det är ju kul att vara okomplicerad inom något område. Sen insåg jag att kanske är jag mer okomplicerad än vad jag tror. Gillar tex detta: Malmö i dimma när jag väntar på bussen. Det är rätt okomplicerat.

När jag kom till stallet i fredags satt det en flicka på huk och borstade Cinzanos ben. Han hade täcket på sig. Benen var vad hon kom åt. När jag kikade in i boxen frågade hon om jag skulle rida Cinzano, och kunde hon då få hjälpa mig att sadla? Jo, det kunde hon väl få. ”Ska du rida i stora eller lilla ridhuset?” ”Stora.” ”Ska jag berätta en sak för dig? Jag vill inte skrämma dig eller nåt. Men det spökar i stora ridhuset. Det är många som har dött där.” Jag tog av Cinzano täcket och vi stod och borstade honom på en sida var. Hon frågade om jag kunde galoppera, om jag kunde hoppa, om jag blivit biten av en häst någon gång. ”Hur gammal är du?” ”Hmm, ja du, hur gammal är jag? 33.” ”Oj. Du ser inte så gammal ut.” ”Hur gammal är du?” ”12.” ”Hur länge har du ridit?” ”Två månader.” Det var lite som att möta sig själv som hästtjej, bara att jag omöjligen hade vågat ställa så många frågor som hon gjorde, jag hade varit för blyg. När det var dags att sadla och jag frågade om hon ville göra det, sa hon att jag kunde lyfta på sadeln, så skulle hon dra åt sadelgjorden. Hon strök Cinzano över halsen och sa: ”Cinzano förändrade mitt liv. Han var den första hästen jag fick rida här.” Sedan frågade hon: ”Vilka hästar skulle du rädda om stallet brann upp?”

Jag har varit sjuk tre gånger i vinter. Det har känts som att jag varit sjuk hela tiden. Jag skulle skriva färdigt min roman. Men jag blev sjuk istället. Om och om igen. Som om jag inte ville bli färdig med romanen. Som om jag inte ville skiljas från den. Men det gick till slut ändå. Nu är den klar. Nu bara sitter jag här och hostar.