I Sydsvenskan recenserar Marie Pettersson Ingen rök utan mareld:

”I Lisa Zetterdahls fina och lågmälda dödssvit träder modern fram både i minnesbilder och genom det konkreta arbete som döden medför: ’jag försöker tänka att eon-räkningen / är en hyllning till mamma / den är ett minne, ett vykort’.”

När man äter rostmackor till lunch för man är för lycklig för att kunna laga mat.

I Aftonbladet recenserar Alice Kassius Eggers Ingen rök utan mareld (och jag visste inte att man kunde bli så överlycklig av en recension):

”Ibland är det svårt att läsa professionellt när texten är för nära hem, för nära benet. Ett av bidragen i den nya Blå blixt-antologin osäkrar min distans med sin smärtsamma position i post-döden. Lisa Zetterdahl skriver:

’jag har vattnat den krukväxt jag ska behålla / men tänker att de andra lika gärna / kan vänja sig / vid att dö nu /’ ”

och:

”Kvarstår gör att Brombergs som en stjärna bland förlag, tar ett ansvar för samtidslyriken som ingen annan, inte minst genom 2typers fina formgivning. De olika skribenterna får tid på sig att etablera sina röster, helt olika men smart balanserade till en helhet. Det här är den fjärde antologin i ordningen, alla ovärderliga för den som vill hålla sig à jour med poesins utveckling under storförlagsradarn.

Och när jag tar av mig mina proffsläsglasögon kan jag fortsätta drunkna i Lisa Zetterdahls precisa bilder av sorg:

’jag försöker tänka att eon-räkningen / är en hyllning till mamma / den är ett minne, ett vykort / från att hon laddat mobiltelefonen, lyssnat på radio / lagat mat, kanske våfflor / det tar aldrig slut / jag vet inte vad som händer / när det tar slut’ ”

I Litteraturmagazinet recenserar Gunilla Ståhlberg Ingen rök utan mareld:

”Samlingen avslutas med Lisa Zetterdahls alldeles fantastiska skildring av sorgen efter en mamma. Dikten bär titeln ”Hästar” och är precis som Gidlöfs dikt om livets början en konkret, berättande dikt med vardagliga detaljer kring livets slut. Och jag tror att det är just vardagligheten som gör att dikten drabbar. Ja, lika undrande som vi står inför livets början, lika naket frågande står vi människor inför det otänkbara slutet.”

vi var i stallet
vi stod i en hage
med händerna på elstängslet
vågade hålla kvar
stötarna som smällde i händerna
en annan gång rökte vi fimpar
som de vuxna kastat
de röda läppstiftsmärkena
mot våra läppar

När man för en gångs skull är recenserad i svd så har de slarvat fel på ens namn och så nämns man bara i en bisats.

Mvh Lisa Zetterlund

Jag minns när jag och Henrik precis flyttat ihop. Vi ville göra fint i vår lägenhet. Allt var så nytt. Vuxet. En riktig lägenhet med kök och sovrum och vardagsrum. Vi köpte krukväxter på Ikea. Krukor. Men sen tyckte vi inte att vi hade råd att köpa jord. Det snodde vi ur en plantering på Nobeltorget. Förlåt Malmö stad. Men vi hade inte så mycket pengar, och de vi hade skulle räcka till så mycket. Lägenheten ekade i många år. Jag kom att tänka på detta igen, att det funnits en del som jag inte haft råd med. Vinterjacka, nya skor, besök på vårdcentralen, jord. Jag kom att tänka på detta när jag ser folk köpa precis vad de vill ha och rycka på axlarna. Att kunna köpa en bostadsrätt, ett radhus, en villa. Ett hem. Vi kommer kanske aldrig ha råd med det. Inget konstigt med det. Det är många som inte har råd med det. Men det är konstigt när folk inte ser den där glipan, inte förstår varför vi inte heller gör det. Men i alla fall. Jag har sticklingar med långa vita rötter som står och väntar på att planteras. En påse jord på vinden.