På fredag går en liten dröm i uppfyllelse. Jag ska läsa på Bokmässan i Rum för poesi!

Nya numret av Provins är här! Jag medverkar med en liten dikt om hästar och flickor. ”Vi är flickor med ansikten” heter den. Jag försöker etablera mig som hästpoeten!

Klara Wiksten – Hjärnan darrar (Serieroman om alkoholiserade gamla sjömän som man möter på en parkbänk, om en vän som tog livet av sig, om en kvinna som skriker på en tunnelbaneperrong, om personer man möter när man arbetstränar. Sådana fina hyllningsporträtt till människor som inte riktigt passar in i samhällets raka ramar.)

Mary McCarthy – Gruppen (Åtta unga kvinnor i 30-talets New York. Relationer, karriär, sex, äktenskap. Drömmar och förlorade illusioner. Åh vilken fantastisk roman! Mänsklig, bitsk, gripande, fenomenal. ”Men Lakey sa inget mer. Hon utvecklade aldrig något hon antytt och hade på grund av detta förlänats smeknamnet ’Rökrummets Mona Lisa’. Dottie Renfrew var bekymrad. Med sin behandskade hand snurrade hon på pärlorna hon hade fått på sin tjugoförsta födelsedag. […] Libbys ögon stack ut ur sina hålor. ’Vad du är hård’, sa hon beundrande. ’Och ändå avgudar Kay dig’, funderade Dottie. ’Du brukade tycka bäst om henne, Lakey. Det tror jag att du fortfarande gör, om du rannsakar ditt hjärta.’ Lakey log åt plattityden. ’Kanske’, sa hon och tände en cigarett. Hon var för tillfället förtjust i flickor som Dottie, vilka, likt målningar inom en viss stil eller skola, inte avvek från sin art. Flickorna hon valde ut till sin samling var oftast förbryllade över vad hon såg hos dem. De antog – ödmjukt – att de var väldigt olika henne. När de var ensamma diskuterade de henne ofta, som leksaker som diskuterar sin ägare, och kom alltid fram till att hon var rysligt omänsklig. Men det ökade deras respekt för henne. Hon var också mycket ombytlig, vilket fick dem att misstänka ett stort inre djup.”)

Jeanette Winterson – Det finns annan frukt än apelsiner (Kultförklarad debut, om Jeanette som adopterad växer upp i en strängt religiös familj, och som tonåring blir kär i en annan flicka. Jag har länge velat läsa den. Och det var en drabbande historia. Men det verkar sorgligt nog vara så att Jeanette Winterson och jag inte passar ihop. Det är något med hennes ton. Har läst en bok av henne tidigare, som jag inte alls fastnade för. Har sedan varit lite avvaktande. Det är en författare som jag vill gilla. Men det verkar sorgligt nog som att jag inte gör det.)

Andreas Norman – 9,3 på richterskalan (Starkt och obehagligt om tsunamin 2004. Andreas skickades som ung UD-tjänsteman till Thailand, där han hjälpte till med hanteringen av döda och möten med överlevande. Boken är en skildring av ett kaos, en hopplös byråkrati och en kamp att behålla sin mänsklighet.)

Jenny Tunedal – Rosor skador (Om demens, om att älska en mor som inte längre minns en, om språket för den här sorgen. ”Minns du natten / Nej // Minns du svagheten / Nej // Den tar biort allt utom kärleken // Den här kärleken // De levande tillhör de döda // Minns du kärleken / Nej”)

Håkan Nesser – Hur jag tillbringar mina dagar och mina nätter (Denna novell utgiven av Novellix fick äran att inleda den bokcirkel som jag leder på jobbet, som är ett samarbete mellan Akademibokhandeln och Novellix. Så roligt med bokcirkel! Novellen är en thriller där ord står mot ord. Perfekt att prata om!)

Marie Lundquist – Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det (”Dikten bär tillbaka gråten / till den plats där den uppstod” och ”Dikten är en murken brygga / byggd av äggstockar” och ”Dikten är en mycket liten sjöhäst / som betar ord” och ”Dikten förlåter orden / deras tidigare liv” och ”Dikten förvandlar papperet / till träd igen”. Det är egentligen bara det jag vill göra, citera ur diktsamlingen och låta den säga det själv. Om diktens liv och villkor, mystik och självklarhet. Dikterna säger det så bra själva.)

Jag rider inte bara lektion på stor häst varje vecka. Stina och jag har också börjat ta lektion på islandshäst en gång i veckan. Man lever bara en gång! Det är så fint när man kommer dit och själv får gå ut i hagen och hämta hästen man ska rida, för att efter lektionen sedan släppa ut hästen igen. Majsfälten växer höga och mystiska och det känns som att himlen alltid är tung av grå moln där, men på ett vackert sätt. Man rider ute i alla väder. Men i förra veckan råkade Stina visst hämta fel häst i hagen. De har många fuxar. Det var ingen som märkte missen, så Stina red alltså lektion på fel häst. Det var istället nästa gång vi var där, och de två hästarna stod bredvid varandra och såg så lika ut, som deras olikheter framkom. Typiskt då, att Stina tyckt att lektionen på den felaktiga hästen varit så mycket bättre.

Min ridlärare sa: ”Ni trivs bra tillsammans, ni två.” Jag sa: ”Ja.” Och red vidare.  Vi var i paddocken och det hann nästan bli helt mörkt medan vi red, inga lampor tända. Vid flera tillfällen när ridläraren ville säga till någon att hålla bättre stöd på yttertygeln i skänkelvikningarna vi jobbade med, så sa hon istället att det var ”tygeln mot månen” som behövde bättre stöd. Solnedgången var orange. Claudina gick så fint på tygeln i galoppvolterna, även om hon först varit sur och sparkat bakut. Jag tänkte på det nästan hela lektionen, det min ridlärare sagt, och jag visste att det verkligen var så. Det var inte bara jag som tyckte om Claudina. Hon tyckte om mig med.