Har idag, på vad som skulle ha varit mammas födelsedag och som är en månad till BF, skickat in min roman till förlag. Känns stort och viktigt och pirrigt och läskigt och förjävligt. Nu firar jag med kokt potatis, tofubiffar, brunsås, lingonsylt och inlagd gurka. En alkoholfri cider. Googlar ”Ahhhhh livet”. Inte uttalat som något njutigt alltså, utan med desperation.

Klickar runt på internet för man hittar ju allt här och jag vet inte vad jag söker men så inser jag att jag ju vill kika in i magen och se hur bebi har det men det finns ju inte på internet och varför finns inte det på internet!?!?

Hur mycket kiss förekommer egentligen i mitt manus? Herregud. Jag vill inte veta vad det här betyder, vad det säger om mig.

Den femtonde juni förra året skickade jag tre sms till Henrik:

”Tycker du ska komma tidigt och vi kan kramas, äta glass och kolla på Leftovers. Egentligen borde vi dricka champagne. Men vi ska iaf kissa på en sticka och jag vet att vi inget vet, men jag vet <3”

”Har för övrigt beräknat oss till 20 feb <3”

”Hahaha det här är så sjukt!!!”

Den femtonde juni var min mens inte ens sen än. Den borde komma vilken dag som helst. Men jag hade haft mensvärk i några dagar utan att det hänt något mer. Och plötsligt blev jag illamående. Det hade jag viskat till Henrik under täcket kvällen innan, för Lilla Johanna låg och sov på vår soffa, och vi kom överens om att köpa ett test dagen efter. Jag trodde att jag var gravid. Men samtidigt trodde jag inte det, för inte lyckas man på första försöket, och kan vi ens bli gravida, sån galen grej ju?

Så på kvällen den femtonde juni kissade jag ett svagt plus på stickan.

Det känns så länge sedan nu. Jag kan inte förstå hur fort det gått. Men att vara gravid är något av det finaste jag varit med om. Blir helt sentimental när jag läser om de här gamla sms:en.

I think of myself as a draft.

Bra mening.

Av konstnären Ester Fleckner.

Så många ord, så lite tid.

Jag har sett fram emot att vara gravid. Fantiserat om hur det ska vara. Jag kan inte förstå att jag är gravid nu. Att jag snart ska sluta vara det. Det gick så långsamt i början, innan jag vågade tro på det. Att vi var gravida, på första jäkla försöket, jag som varit rädd att vi inte skulle kunna, att vi väntat för länge. Nu går det fort, känns som att jag kan se magen bli större för varje dag. Det fullständigt absurda i att ha någonting som lever inuti sin mage. Att jag väcks på natten, att jag blir avbruten i skrivandet. Av att någonting rör sig där inne, trycker på med okända kroppsdelar, får maghuden att bukta ut. Vi high fivear ibland. Jag försöker lära den morse. Även om jag inte kan det själv, men det vet inte den i magen, jag kan ju principen. Det är så svårt att förstå allting.

Nu ska jag skriva klart romanen. Nu ska jag göra allting rätt. Nu eller aldrig, så känns det.

Zorro hickar hela tiden.

Okej att jag inte kan gå många meter utan att få sammandragningar just nu, men vi har uppfunnit ett så bra sätt att förflytta oss. Vi cyklar i bredd, så lägger Henrik ena handen mot min rygg och puttar på, så kan jag bara glida fram, som en hund i sidovagn till en motorcykel känner jag mig.