Zorro betyder räv på spanska. I julklapp gav jag Zorro en gosedjursräv. Rävis, Zorro eller Rävi Shankar kallar jag den. Vi har kommit att spendera mycket tid tillsammans. Vi ligger i sängen, sover, läser, ser på film. Väntar.

Det är en så ful årstid som samtidigt är så vacker. Brun och grå, naken och tom. I den här årstiden ska du födas. Jag är inget vidare på att gå nu för tiden, men kan cykla lite långsamt i skymningen. Om 10 dagar fyller jag år. När blir din födelsedag? Om 5 dagar har man sagt.

vi ska öva
på att hålla i ett spö
vi ska öva på regnet i hagarna
en mule som söker efter socker, i handflatan
inne i kroppens mörker
om vi kan byta sår med varandra
vi vet
att vi luktar inuti

Jag har klippt luggen. Jag har målat naglarna. Jag har läst en tjock bok. Jag har skrivit poesi. Nu kan Zorro komma.

Ester Roxberg – Barnvagnsblues (”Ett nytt släkte, en egen art, har uppstått. Det hände över en sommar. De kan inte ha funnits förut. Hon kommer mot mig på trottoaren. Jag vet inte vem hon är. Hon ser också på mig. Vi ser på varandra, jag och den andra främmande mamman. Vi granskar varandra ogenerat. Vad har hon för vagn, vilken färg? Vilket märke på babyfilt? Vilken skötväska? Vad har hon på sig? Har hon sminkat sig, satt upp håret? Oavsett svaren har hon samma trötta blick som jag. Hon har inte heller någon mammagrupp med sig. Hon rullar planlöst vagnen framför sig och ser sig omkring precis som jag. Jag vill hejda henne, stoppa henne i farten. Men när hon passerat ser jag en ny främmande och lika ensam mamma. Jag ser en till och en till. Bara nyligen fanns de inte. Nu ser jag dem överallt, de ensamma mammorna. Vi är små isolerade öar som flyter omkring i staden. Ibland flyter vi samman för en kort stund på trottoaren. Det är ett tyst samförstånd som blir kvar hos oss.”)

Mia Öström – Vakuum (Jag grät till den här fint skrivna ungdomsromanen, om Jonna vars storebror tagit livet av sig. Den blir lite banal ibland. Men jag förlåter den. I tonåren är man ju lite banal. ”Mörkret inuti mig är tungt, gör det svårt att andas. Jag brukar titta på de som är gravida på stan, hur de rör sig liksom försiktigt och långsamt. De måste vara försiktiga, de har liv inuti sig. För mig är det tvärtom.”)

Åsa Grennvall – Deras ryggar luktade så gott (Fantastisk serieroman om att växa upp i ett känslomässigt vakuum med föräldrar som inte ser en och inte ger en kärlek. Läs, bara läs.)

Mats Jonsson – Nya Norrland (Han är alltid bra när han är personlig, Mats Jonsson, men när det blir allt för långa historiska utläggningar om skogsbruk och allt för trista utläggningar om bostadsrättsföreningar i Stockholm så blir det bara tråkigt. Synd. För det är ju superintressant med skillnad stad och landsbygd, utflyttning från landsbygd, både vad gäller det personliga och det politiska. Det finns iallafall mycket jag gillade här. Då även att det äntligen finns någon annan som inte heller klarade Karolina Ramqvists roman Alltings början, som han tar upp. Som att någon äntligen förstår en! Jag hade så himla svårt för Alltings början. Minns det som att jag mådde fysiskt illa. Trots att det ju var en välskriven, mycket bra roman. Men: bortskämda Stockholmskulturbarn som inte ser sina privilegier, kontra oss från landet. Sen skildrar han det här brännande i att ha lämnat sin uppväxt på landsbygden, att känna så mycket inför den, men att inte kunna bo där. Att komma dit och promenera. Jag känner igen det så mycket.)

Tove Mörkberg – Källarhundarna (Diktsamling om det rumsliga tillstånd som kallas psyket, står det på baksidan, och det är precis vad det är. Tove Mörkberg skriver precis som i sin första diktsamling Barnen kort och kärnfullt. Och trots allvaret finns här en stillsam humor. Eftersom vi bägge är utgivna på Brombergs har vi gjort flera läsningar tillsammans, och trots att jag därför hört flera av dikterna flera gånger innan så är det ändå en annan sak att läsa dem på papper. ”Rummet / det faktiska / rummet / frånvaron av / integritet / och skosnören” och ”Trädet driver mig / till vansinne / med sin / lövsprickning” och ”Är livet orättvist / har jag förlorat / ville jag någonsin / vinna”)

Johanna Frid & Gordana Spasic – Familieepos (Stark diktsamling om familjen, om bristen på familjen, skriven på både danska och svenska, och precis som de bägge språken är det som att den rymmer två temperament, både det burdusa och vilda, och det mer finstämda och vemodiga. ”jeg vill bare gerne tale om slutet // så pludselig, har man en ny familie / nogle gange/finder du dig selv/i fremmed land / och ser dig omkring i rummet/fremmed sprog i din mund / det är helt slumpmässigt, vilka man är satt att älska // det føles ikke mere rigtigt nu, ikke mindre / det är som där hemma: tåg, måne, lax // jeg har varit familj/med många familjer / suttit vid fremmed bord / blevet knust av fremmed mödrar // kroppen är densamma / och stolarna och borden”)

Andrea Lundgren – Nordisk fauna (Noveller med djuriska teman, med huvudpersoner som befinner sig precis på en gräns.)

Nathan Hill – Nix (En stor, tjock, härlig amerikansk roman, om familjehemligheter och amerikansk politik. Sträckläsningsvarning utfärdas! Jag visste att jag skulle gilla den från de första meningarna: ”Om Samuel hade vetat att hans mamma tänkte ge sig av hade han varit mer observant. Kanske skulle han ha lyssnat mer uppmärksamt på henne, skrivit ner vissa avgörande saker. Kanske skulle han ha betett sig annorlunda, talat annorlunda, varit annorlunda. Kanske skulle han ha kunnat bli ett barn som det varit värt att stanna hos. Men Samuel visste inte att hans mor tänkte ge sig av. Han visste inte att hon vid det laget hade varit på väg i flera månader – lite i taget, i hemlighet. Bit för bit hade hon tagit med sig saker från hemmet. En enstaka klänning ur garderoben. Sedan en bild ur fotoalbumet. En silvergaffel ur bestickslådan. Ett täcke under sängen. Varje vecka en ny sak. En ylletröja. Ett par skor. En julprydnad. En bok. Långsamt blev hennes närvaro i hemmet allt skirare.”)