Okej, jag tror att det är dags för en formell presentation. Världen, min son har nu ett namn: Arvid Folke Zetterdahl. Arvid efter alla gånger som Henrik har sagt ”Vad heter han i Den allvarsamma leken?” och jag har svarat ”Arvid Stjärnblom” och Henrik har sagt ”Det är fint”. Varför jag kommer ihåg Arvid Stjärnblom och varför Henrik inte gör det låter jag vara osagt, men vårt barn är en Arvid helt enkelt. Sedan har vi Folke efter min barndoms katt Folke Truls. Och så Zetterdahl. För det är coolare än Andersson.

Såhär går det till på café nu för tiden: Han ligger i mitt knä och kvittrar i sömnen medan jag skriver poesi.

Henrik och jag ville se på film i sängen. En viss bebis ville kolla på böcker i bokhyllan. Så vi fick låta honom göra det.

Att det ligger  en ask med näsdukar, att det bara ligger en ask med näsdukar, på bordet i rummet på socialförvaltningen dit vi kommit för att registrera faderskap och ansöka om gemensam vårdnad.

Vet inte om det är för att jag blivit förälder och plötsligt suktar efter tonårens kravlöshet som jag så desperat vill ha en träningsoverallsjacka, vct-jacka eller vad man kallar det nu för tiden. Ända sedan jag var tonåring har jag velat ha en blå. Kanske adidas eller adidaskopia? Är inte knusslig på den fronten. När jag var tonåring fanns de överallt, men jag hade aldrig råd. Barnbidraget är så mycket högre nu för tiden. Men nu hittar jag dem inte någonstans! Förutom pengar kan jag erbjuda en nästan full förpackning järntabletter som är över sedan graviditeten.

Det största av allt.

52 cm.

3900 gram.

Efteråt är kroppen som ett hål.

Ett stramt broderi mellan benen.

Ett hål tvärsigenom magen och ryggen. Bebisen är ute och en byggkloss saknas. Kroppen håller inte ihop.

Den 24 februari kl 03.50 föddes han. Bara tre timmar och femtio minuter från det datum han var beräknad. När han kom ut var det direkt som att jag kände igen honom, det var så självklart att det var just han som var vår. När han kom ut var det direkt tydligt att han inte hette Zorro längre. Nu var han verklig och redo för sitt riktiga namn. Han ska ha ett namn som passar en hasselmus för han är min lilla hasselmus. Jag kallar honom hasselmusen, sniff, sniffy, snusmumriken eller snorkfröken. Han är ett litet sött djur med söta ljud. Han gnäggar, kvittrar, piper. Ibland grymtar han lite som en griskulting när han är hungrig eller ledsen. Han har en perfekt liten mun, de vackraste ögonen, de gosigaste kinderna och duniga hår på öronen. Jag är så kär. Och att se hur kär Henrik är i honom är nästan ännu finare. Sen var förlossningen lite speciell. En lång historia hyfsat kort: Natten till den 17 februari vaknar jag med molande mensvärk. Väcker till slut Henrik och säger: ”Snart har vi en bebis.” Natten till den 19 februari väcker jag Henrik när jag ropar från toaletten: ”Jag blöder!” Vi åker in till förlossningen för att kontrollera så att det inte är moderkakan som blöder. Men det visar sig bara vara en lite större teckningsblödning. Jag är öppen 1 cm, barnmorskan kan känna på bebisens huvud. Natten till den 21 februari vaknar jag med lite starkare förvärkar. Henrik följer med ut i badrummet där jag lägger mig i badkaret och liggduschar. Senare kan vi somna om. Natten till den 22 vaknar jag återigen av förvärkar, men väcker inte Henrik utan går upp och liggduschar själv. Under den 22 får jag spridda förvärkar under dagen. Det är min åttonde dag i sängen pga att jag är så trött. Nu börjar förvärkarna ta i lite mer och jag får börja träna på att slappna av och andas. Vid midnatt, när vi går in i den 23, då bebin är beräknad att födas, blir värkarna starka och regelbundna. På morgonen den 23 åker vi till förlossningen. Jag har ont och känner mig redo för att prova lustgas. Hade aldrig trott att förflytta sig från sin egen säng till en sjukhussäng skulle kunna kännas så mycket som ett Mount Everest. Jag får ta tre jobbiga värkar bara på den lilla futtiga taxiresan. Men så fort vi är inne och jag har CTG påkopplat på magen tar värkarna slut. Och trots att jag får promenera runt en massa inne på förlossningen får vi inte igång dem. Allt är stilla och lugnt. Det är det mesta som jag har rört mig på flera dagar. Jag stannar framför en spegel i korridoren och konstaterar hur hemsk jag ser ut i håret. Jag är öppen 3 cm. Men nu får vi åka hem igen. Vi blir tillsagda att komma tillbaka om vattnet går eller när värkarna är regelbundna 3 på 10 minuter. Vi åker hem, och värkarna kommer tillbaka. Starka, men aldrig regelbundna. Jag äter alvedon, ligger i sängen med varmvattenflaskor mot korsryggen, är uppe och går för att hjälpa bebin att trycka på så att jag ska öppna mig snabbare, tar lååååånga bad, lyssnar på Enya. Hela tiden lyssnar vi på Enya. Det är inte något vi planerat, bara jag som plötsligt vill. Det är en lång dag. Jag säger till Henrik att om han vill ha fler barn så är det han som får bära dem, detta gör jag inte om igen. Efter midnatt ringer jag förlossningen och säger att jag inte orkar mer. Jag är helt slut. Darrar ända in i ben och märg. Orkar inte försöka slappna av längre. Orkar inte jobba med andningen längre. Förlossningen säger att latensfasen kan vara lång, men jag är välkommen in för att få med tabletter hem att sova på. Kl 01.55 tar de emot oss på sjukhuset, på BB-avdelningen då det är de som lämnar ut tabletter, och de börjar med att kolla CTG och om det hänt något i öppningsarbetet. Jag är då 10 cm öppen. Redo att föda barn alltså. När barnmorskan säger det börjar jag gråta av lättnad! Det som de flesta gör med lustgas och epidural gjorde jag hemma med Enya och badkarsbad. Crazy hippie jag är!!! Helt ofrivilligt dessutom. 02.50 skrivs vi in på förlossningen, och 03.50 kommer han! Tänk om vi fött hemma… Jag hinner bara få börja prova lustgasen, äntligen, när de tar hål på hinnorna, och vid första värken därefter känner jag bebisen glida neråt inuti mig. Vi är då ensamma på rummet och jag skriker in i lustgasmasken att Henrik ska larma, för nu kommer bebisen! Personalen kommer springande ändå, för hjärtljuden har samtidigt gått ner, jag förstår inte det då, det är först en stund senare som det går upp för mig och jag frågar om bebisen mår bra eller om det är bråttom. Men bebin mår bra. Och nu får jag börja krysta. Snart har jag honom på mitt bröst, grålila, varm och kladdig. Han är här och det är allt som betyder något.