Jag kom att tänka på när vi låg på BB. Jag kom att tänka på de som vi delade rum med. Alltså det var ju bara jag och Arvid som fick stanna på sjukhuset över natten, Henrik var där under besökstid. Det var samma för de som vi delade med. Mamman hade gjort kejsarsnitt och hade svårt att få igång mjölken. Bebin grät mycket. Och pappan, pappan hade en t-shirt med en porrig tjej på. Lite sådär som killarna i sexan hade Pamela Anderson med stora, halvt blottade bröst i förförisk pose. Där låg jag i sjukhussängen iklädd nättrosor, gigantisk binda och uppknäppt sjukhusrock med brösten blottade typ konstant och bebis som snuttar. Och där kom han med sin t-shirt. Hej nybliven pappa! Hej porrtjejs bröst!

Henrik säger att han tänker att Arvid är han själv som barn.

Jag säger att jag tänker att Arvid är Stina som barn.

Jag har kanske brutit lilltån. Jag har munsår. Jag har fett hår. Jag kan knappt ha några av mina kläder. Jag har små knölar på livmodertappen. Min mens är sen. Min bebis är söt. Han är det sötaste jag vet. Han pratar så mycket. Vet han vad han säger eller härmar han bara hur han tycker att tal låter? Han låter ju så klok. Vi har varit ensamma hemma i tre dagar medan Henrik är iväg på konferens. Det är så mycket tid till att tänka. Jag tänker på min lilltå, mitt munsår, mitt fula hår, min livmodertapp, mina breda höfter, min pösiga mage, mina stora läckande bröst. Jag tog med min bebis på stan och provade kläder. Köpte två klänningar som både passar min nya kropp och som går att amma i, och som passar det tropiska vädret. Nästa dag var det mycket svalare ute. Jag tänker på min bebis och att jag är hans mamma och det är svindlande. När jag vaknade vid fem imorse för att amma luktade det brandrök i hela lägenheten. Tänkte att vi kanske bodde på landet och skogen brann. Tänkte att skogsbränderna har nått Malmö. Läste på sydsvenskans hemsida att det var en kolonistuga som brann. När jag ammat klart och bebis somnat igen gick jag upp och stängde alla fönster. Vet inte var vi ska bo sen, den dagen när vi tycker att en tvåa på fjärde våningen utan hiss är för trång och trist för ett barn. Ska vi bo i stan eller på landet, vågar vi? En trädgård. Fält. Skog. Skogssjö. Pendling. Tänker att jag aldrig vill göra annat än att vara med mitt barn. Och att skriva. Men det kostar pengar att bo, och att skriva. Om jag visste att det aldrig blir en debut, skulle jag fortfarande skriva? Eller skulle jag ha ett annat jobb där jag tjänade mer och hade råd med ett annat liv, med hus? Tänker på förlagen. Ska de nån gång sluta säga nej och börja säga ja, om jag inte ger upp kommer det till slut leda till ett ja, kan jag våga tro det? Är det värt det? Ett av de största sa om mitt senaste manus att jag har en stark känsla för språk och gestaltning. Men de fastnar inte helt för den här berättelsen. De är ”fortsatt nyfikna på vart ditt skrivande kan ta vägen” och uppmuntrade mig att skicka in något annat. Jag går fortfarande och tänker på det. Det är ju den berättelsen jag helst vill skriva. Att jag till slut hittade den berättelsen jag måste skriva. Finns det fler? Jag har i alla fall poesin också. Men vet inte om jag vågar skicka in den. Vet inte om jag orkar fler nej just nu. Jag skriver dagbok istället.