Karin Smirnoff – Jag for ner till bror (Jana Kippo kommer hem till byn igen. En gång försökte hon döda sin pappa. Nu håller hennes bror på att supa ihjäl sig. John målar hennes minnen på tavlor. Det visar sig att hon hade en syster som hon inte visste om som varit tillsammans med nästan alla männen i byn men hon är död nu. En rå och svart och egensinnig och karg och varm och stilsäker debut. Men bitvis tyckte jag att det var för mycket av det trasiga och hemska, när jag inte kunde rå för att jag blandade ihop tragedierna. ”Sköterskan sa att små barn inte kan le. Hon log. Sköterskan sa att små barn inte kan se. Hon såg. Vi såg på varandra. Hennes blick var svart som svarta hål i rymden. Sedan tog de henne ifrån mig. Nej sa jag ni får inte. Jag fick en spruta i armen. De virade in henne i en filt och gick. Hon skrek hela vägen tills jag inte hörde henne skrika längre. Du kan inte behålla din fars barn. Du skulle hata henne sa modren. Du kan inte bli mamma som femtonåring. Du skulle ångra dig sa kuratorn. Ge mig tillbaka mitt barn sa jag. Men mitt barn var redan någon annans barn att sörja för och älska.”)

Naomi Alderman – Makten (Unga kvinnor runt om i världen börjar utveckla en mäktig kraft, en kraft som snart förändrar samhället i grunden. ”Makten” är en spännande bladvändare, en spektakulär roman om en alternativ verklighet där kvinnor styr, och samtidigt kastar den ljus över premisserna i våra egna liv. ”Himlen, som tidigare hade verkat klar och blå, mulnar, går från grå till svart. Det kommer ett regnoväder. Det har låtit vänta på sig, jorden är uttorkad, marken längtar efter att bli genomdränkt av mörkt ösregn. För jorden är fylld av våld, och varje levande varelse har gått vilse. I norr och söder och öster och väster samlas vattnet, i himlens alla hörn.”)

Ida Linde – Mördarens mamma (Om en mamma som lever ett ensamt liv med bara sin son. Han växer upp och iväg från henne, och en dag får hon veta att han har dödat en annan pojke. Vad händer med mamman nu? Det är något klaustrofobiskt över den här familjen, framskriven på en koncentrerad lyrisk prosa, och jag ville tycka om romanen, men jag kunde inte låta bli att ibland känna att jag inte riktigt förstod, att jag inte riktigt trodde på det. Men titta så fint skildrat det kan vara: ”Efter arbetet skränade kompisarna åter i min pojkes rum och så ett hejdlöst fnitter. Ibland hade jag känt mig utanför den allt oftare stängda dörren men den här eftermiddagen hade ett sådant vackert kvällsljus. Jag hackade kål och morötter medan de växte upp. Allt var i sin ordning. Vi rymdes inte vid klaffbordet så de fick sitta på golvet i hans rum och äta medan jag satt i köket och hällde upp ett glas vin och lyssnade till deras mystiska sorl.”)

Yrsa Keysendal – Friläge (Helt rätt ton från barndomen, om en uppväxt och en vänskap som snarare består av att vara dumma mot varandra. Men när romanen ska skildra hur det gick sen så kan jag inte låta bli att känna att det är lite för enkelt, tappar drivet, och jag längtar tillbaka till barndomsskildringen. ”Vi äter mellis vid mitt köksbord. Ett tjockt lager leverpastej och smörgåsgurka. Linda tittar på burken med gurka som mamma lagt in. Mamma är inte hemma. Hon är iväg på något jobb. Linda säger tror du att din pappa kommer att komma tillbaka. Jag skakar på huvudet. Tar en tugga. Gurkan knastrar mellan tänderna. Jag vet inte Linda. Du har frågat det förut och jag vet inte var han är. Jag minns honom knappt. Hon lägger hakan i handen. Nej jag vet. Jag bara tänker att du skulle vara lite gladare om du hade en pappa. Någon som skojar och sådär. Din mamma är så himla allvarlig jämt. Jag öppnar mjölkpaketet och häller upp ett glas till mig. Det finns ingen mer mjölk, säger jag, du får dricka vatten. Jag sväljer stora klunkar, det värkler i strupen. Hon nickar och fortsätter. Har du tänkt på det här Anna. Tänk att det fanns en stund när din pappa satte ner dig och aldrig plockade upp dig igen. Jag slår glaset i bordet. Det är väl samma sak med Sussie. Kan du ens minnas sista gången. Nej just det. Håll klaffen då. Du kan gå hem, dörren är där. Så reser jag mig. Lägger mackan ovanpå glaset och går in på mitt rum.”)

Elif Batuman – Idioten (E-post är nytt när Selin börjar college, och närmast av en slump börjar hon maila med Ivan, en kurskamrat som hon knappt pratat med i verkligheten, och de inleder en relation som bara utspelar sig via e-post. Ska de våga ta steget ut i verkliga livet också? Detta är en helt och hållet briljant roman, rolig, skarp och smart. En bladvändare om ungdomens obesvarade och idiotiska kärlek. Om gränsen mellan litteratur och liv. Det bästa jag läst på länge. ” ’Min man tyckte att ditt rum var väldigt tomt och tänkte att du kanske skulle tycka att det var trevligt med en liten vessla’, sa Margit och vände sig till mig. ’Vi kan flytta den till nedervåningen nu. Han tar inte illa upp.’ Det stod inte klart för mig vem det var som inte skulle ta illa upp – hennes man eller vesslan. Hur som helst stod det klart för mig att om man verkligen ville bli författare, skickade man inte bort vesslan. ’Är du säker på att du inte blir rädd när du vaknar?’ sa Margit. ’Nej då’, sa jag. Jag blev rädd när jag vaknade.”)

Jennie Spetz – Friläge (De är inte tillsammans längre. Till skillnad från i Erik Lindegrens dikt, så heter det här att ”Någonstans inom oss / är vi kanske aldrig / tillsammans.” Naturen är också påverkad, som efter en katastrof, krig eller klimatförändringar. ”Jag sköljer håret vid strandkanten / där änder brukade landa i vassen, / en dag ska någon annan berätta det här / men vårt foto är taget / och jag kan inte längre / stiga ur bilden.” Jag lånade den här diktsamlingen på biblioteket, men känner att jag kanske måste köpa den för att kunna återvända till vissa av dikterna. ”Du är en fjärde grundfärg jag låst in, / när jag inte kan måla går jag ut / drar med handen över fasaden / decennier av lagrad smuts / en man som lyfter upp sitt barn, / en kvinna som skyndar in i en port, / dom är fula dom dagarna / som sträcks fram åt mig / jag vill inte ha dom / om dom inte innefattar oss.”)